Lydia Sandgren vill se bortom författarjaget
När Lydia Sandgrens debutroman "Samlade verk" släpptes i våras möttes den av stående ovationer.
Elva år tog det för Lydia Sandgren att slutföra boken, som till stor del handlar om just skrivandets vedermödor.
I elva år arbetade Lydia Sandgren med sin roman "Samlade verk", i vilken den frustrerade förläggaren Martin Berg och hans familj står i centrum.
Bokens handling sträcker sig över tre decennier, och Lydia Sandgren säger att en av de frågor som vägledde henne under skrivandet är på vilket sätt en människas tidiga erfarenheter påverkar hennes utveckling.
– Jag var nyfiken på det förflutna och det fördolda, det som är dolt i historien och som dyker upp och spökar och påverkar oss och inverkar på våra liv och återupprepas.
"Samlade verks" grundkonflikt är just det förflutnas spöken. Men på samma gång kan man se boken som ett utforskande av de drivkrafter som ligger till grund för det konstnärliga skapandet. Eller för den delen de hinder som för vissa infinner sig när de försöker bejaka sin konstnärliga ådra. Inte minst prokrastinering.
– Jag tänker att karaktärerna kanske representerar olika ytterligheter hos mig själv. Martin prokrastinerar eftersom han är rädd att det han åstadkommer inte ska bli så bra som det är i hans fantasi. Och det har jag brottats med mycket för egen del, att man på något vis behöver möta verkligheten.
På sätt och vis skriver Lydia Sandgren med "Samlade verk" in sig i en lång tradition av debutanter som skriver böcker om att skriva en debutroman, en litterär tendens som hon beskriver som "ett jävla navelskådande".
Och en sensmoral i boken är att den skrivande människan just bör undvika att ägna sin egen person alltför mycket intresse.
– Tricket är väl att man måste ge upp tankarna på sin egen genialitet och storslagenhet och ta det för vad det är och skriva av lust och uttrycksbehov, säger Lydia Sandgren.
