Lo Kauppis roman berättar om den tunna gränsen till avgrunden
Lo Kauppis semibiografiska "Två vita dvärgar" är en Sliding Doors-historia om ett livsavgörande ögonblick där livet kunde tagit två olika vägar. Den fiktiva Lenas, med fortsatt missbruk, fängelsevistelser och utkantsliv eller det som blev Lo Kauppis eget.
Titel: Två vita dvärgar
Författare: Lo Kauppi
Vi är nog många som lever helt nära avgrunden. Som vet att det finns ett annat, loserliv precis intill vägen där vi går. Suzanne Brøggers alter ego till exempel, är en baglady. Hon skriver att hon ser sig själv på stan, illaluktande med osorterade påsar runt fötterna. Den där bluffkänslan är ofta klassrelaterad. Lo Kauppi vet bättre än de flesta och nu skriver hon en roman, nästan som en besvärjelse, om den hon kunde ha blivit.
Lena, som Lo hette innan hon bytte namn, har också en alkoholistpappa, ätstörningar och klasskomplex. Hon var kriminell redan som tonåring och i de inledande scenerna har båda svalt amfetamin i kondomer inför en flygresa. Där delar sig historien. Lena blir gripen på Arlanda medan Lo kommer till ett behandlingshem.
”Två vita dvärgar” handlar om att Lo Kauppi föreställer sig hur hennes liv hade kunnat bli om hon inte fått hjälp. Romanen växlar mellan en fiktiv del om den fortsatt drogberoende Lenas miserabla liv och en självbiografisk del om Los egen klassresa. Den är förstås inte heller spikrak men leder ändå via komvux, teaterhögskola och terapi till socialt uppåtstigande.
Jag tycker bäst om de delar som handlar om den verkliga Lo, om scenskolan och mötet med teaterns texter, om glädjen över att äntligen få berätta om livet via Strindberg och Shakespeare och de andra. Även om det kan bli lite väl många pigroller.
Som många klassresenärer har Lo Kauppi ett skarpt öga för medelklassens självgoda präktighet med akademikerföräldrar, rutiner och avsaknad av skam. Men att berätta om Lenas misär förblir ett litterärt formexperiment, lite småcyniskt rentav. Kanske för att jag upplever det mer som ett samvetsprojekt, som om klassresor i någon mening ändå alltid är ett svek.
