Kaliber 11 december 2005: Rättspsykiatrin - samhällets nya avstjälpningsplats?

---

---

Möt Camparen

I slussen in till avdelning D3 på Karsudden står Kalibers reporter tillsammans med ”Camparen”. Han knackar för att få uppmärksamhet, det är låsta dörrar framför oss och  låsta dörrar bakom oss, nån måste komma med nyckel.

Vi är på besök här. Camparen har varit patient i nio år. Han säger att andra brukar kalla honom Sitting Bull, men vi har valt att kalla honom Camparen, för det var faktiskt det han åkte in för.

- Jag skulle fira midsommar 1994, berättar han, och fick tälta på ett ställe. Men nu vågar man inte visa sig där igen, det får bli Gotland nästa gång...

Under sin camping i naturreservatet gör mannen nämligen som i Kalle Anka, för att skydda sin proviant, hänger upp matkassar och soppåsar i en tall.

- Sen kom nån, jag tror det var campingägaren, och sa att om du inte städar upp ringer jag polisen. och jag var inte nykter direkt, så jag sket i det. Och det är det jag sitter för.

Men nio år för nedskräpning? Är det möjligt? Nja, sanningen är också att Camparen for ut mot dem som kom och störde. Så det blev brott mot naturvårdslagen och olaga hot. För en person utan diagnos, hade det troligen lett till böter, eller villkorligt. För mannen med plastkassen har det lett till nio inlåsta år. Hittills.

Kalibers kartläggning

Och han är inte ensam.

Kaliber har tagit fram ett unikt material med uppgifter från de Rättspsykiatriska klinikerna runt om i landet.

Det finns 250 personer som tvångsvårdas inom Rättspsykiatrin, med som det heter, särskild utskrivningsprövning, och som alla är dömda för brott som inte är våldsbrott.

Och devårdas länge. 90 av dem i mer än fem år. Hittills.

I Kalibers enkät syns människorna bakom siffrorna.

• I Sundsvall sitter en snattare, sen sex år tillbaka.
• I Vänersborg sitter en som varit inlåst nio år för skadegörelse.
• Och på samma klinik – rekordet – en person som suttit 24 år för tillgreppsbrott.
• I Sala finns en som varit inlåst åtta år hemfridsbrott.
• På Säter hittar vi en person som är inne på sitt trettonde år för sexuellt närmande.

(OBS! I tabellen saknas Karsuddens patienter. Kliniken har inte velat uppge individuella vårdtider för samtliga patienter. Tio personer vårdas på Karsudden för ”icke våldsbrott” och den genomsnittliga vårdtiden för dessa patienter är 4 år 5 månader.)

Regeringens expert kräver goda förklaringar

Vi visar den vår lista för regeringens särskilda psykiatrisamordnare, Anders Milton.

- Då får vi naturligtvis utgå från att behandlande läkare har goda skäl till varför man vårdar patienter under så lång tid, säger Milton. 

- Kan du förstår dem som tycker att, ”herregud de har begått ett narkotikabrott och sitter inne i 25 år”. Att det kan vara stötande för vissa?

- Ja, alltså man måste ha väldig goda skäl att hålla patienten så länge, annars är det naturligtvis inte acceptabelt.

Karsuddens chef kritisk

Kenth Persson är chefsöverläkare på Karsudden sjukhus. Han säger att han har flera patienter på sin klinik, som han inte tycker hör hemma där.

- Ja, det finns det. I första hand tänker jag på patienter som har en genuin psykisk sjukdom och som är dömda för relativt ringa brott, men där det också finns en missbruksproblematik. Och med den bakgrunden blir vårdtiden inte bara ett och två år utan nio, tio, femton, tjugo år. Hade vederbörande person blivit dömd till en påföljd i kriminalvården så hade han eller hon förmodligen inte överhuvudtaget blivit inlåsta.

Kulturkrock

Rättspsykiatrin, där Kenth Persson ju är en av centralfigurerna, balanserar mellan två kulturer, det hörs ju på namnet - Rätt och Psykiatri.

I den första, juridiska, säger man att ”du är skyldig” och ”du är icke skyldig”. Antingen eller.

Den andra kulturen är gråskalig: man har symptom, blir bättre eller sämre, och det kan pendla fram och tillbaka. När de två kulturerna möts blir det fel, säger Kenth Persson.

-  Ja, lagstiftningen utgår ifrån att antingen är man frisk eller  sjuk. Vem är frisk? Det får du olika svar på beroende på vem du frågar.

Frågar man till exempel ”Camparen” är han inte sjuk. Frågar man hans läkare är han Schizofren. 

Och det är ju det här som är det speciella. Människor är intagna på Rättspsyk av två skäl – sitt brott och sin sjukdom.

Lagtexten

För att bli dömd till vård, komma in i rättspsykiatrin, efter ett brott som annars skulle gett fängelse, krävs en allvarlig psykisk störning.

Att komma ut är en helt annan femma.

Lagen om rättspsykiatrisk vård, Paragraf 16, säger att vården ska upphöra när två krav är uppfyllda:

1. Det inte längre finns risk för att patienten återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag.
2. Det inte heller annars, med hänsyn till patientens psykiska tillstånd och personliga förhållanden, är påkallat att han är intagen med frihetsberövande och annat tvång.

Det är inte läkarna som avgör om dom här kraven är uppfyllda. Det gör Länsrätten. En gång i halvåret prövas vården för alla patienter.

Minns inte när någon skrevs ut

På Karsudden finns ett särskilt rum inrett, högst upp i den administrativa byggnaden. Dit flyttar Länsrätten varje onsdag för de här ärendenas skull. Klinikadministratören Jan Erik Larsson visar runt.

Det är 20-40 ärenden varje onsdag. De får cirka en kvart var, säger han.

- Och minns du när någon senast blev utskriven?

- Rätt upp och ner så där? Näaeh... det måste jag tänka på... min uppfattning är att det inte är en gång om året en gång.

Ja, Man kommer in, men man kommer inte ut. Socialstyrelsens senaste kartläggning visar att antalet patienter som vårdas inom Rättspsykiatrin har ökat från tusen, till ett och ett halvt tusen på tio år. Ökningen beror just på detta: det finns ett inflöde, men ett så gott som obefintligt utflöde.

Antalet som vårdas mer än fem år inom Rättspsykiatrin har fördubblats på samma tid.

Sjukare och inga alternativ

Det finns flera förklaringar till att det är så här.

• En är att de som döms till vård, enligt lagen som kom 1992, är sjukare, än de som dömdes tidigare. De behöver mer vård.
• Det många säger är också att det saknas vanlig psykiatri för att ta hand om de här människornas sjukdomar. Rättspsyk är enda alternativet, för dem, därför blir de kvar.
• Sen har vi det här med att lagen kräver ordnade förhållanden, för utskrivning, en bostad till exempel. Det är få kommuner som fixar det åt de här patienterna. 
• Och så detta med att det inte får finnas risk för återfall i brott. Det är många som är kritiska till just det sista kravet. Karsuddens chef är en av dem:

- Till exempel om det finns ett missbruk, säger Kenth Persson, så är ju bedömningen att det finns större risk för återfall i brott, och då kan jag ju inte hävda motsatsen. Egentligen kan jag aldrig det. I princip skulle man kunna hålla flértalet inlåsta tills de dör.

- Hur vanligt är det att du säger ”jag vill skriva ut” och domstolen säger nej?

- Det var ju vanligare när den här lagen var ny, nu har vi anpassat oss. Det är ingen mening att föreslå utskrivning. Det har jag lärt mig, och patienterna med.

Forskaren Martin Grann på Centrum för Våldsprevention tycker också att den där skrivningen om eventuella återfall är besvärlig:

- Ett grundläggande fundament för hela vår straffrätt är att man inte får dömas för sånt man förmodas göra i framtiden. Det utmanar grundläggande principer. Men när det gäller just psykiskt sjuka kan man vräka ur sig va fan som helst. Det faller tillbaka på ett antagande att psykiskt sjuka är farligare än andra.

- Är de inte det då?

- De är överrepresenterade i våldsbrottsatistiken, men de är inte mer överrepresenterade än t ex invandrare, eller fattiga.

Terapin är glest besökt

På arbetsterapin på Karsudden strömmar latinsk schlager ut över symaskinerna.

Han som valt skivan, och står och pressar isär sömmarna på en linnekostym, vad har han gjort tro? Och hon där borta i soffan som sitter och syr en applikation för hand? Och Mannen med skägg, som med tång och stor precision länkar samman små silverringar till ett halssmycke? Ja, de flesta som är intagna här har begått grova våldsbrott och de är här för att samhället ska skyddas från dem. Och det är här, i terapin, de förväntas ta sig tillbaka. Men här är glest.

I en av bostadspaviljongerna träffar vi en kille som slagit ihjäl en annan människa och vårdats snart tolv år för det. Han säger att terapin var bara något han gick till i början, för det var bara då han hade tråkigt.

Man är som en kartong

- Jag menar de första åren härinne, det var ju görtråkigt, det finns ingenting att göra, ingenting va. Man kan ju i och för sig gå ner till verkstaden och arbeta. Men när man ska ta sig för någonting, då är det tummen ner alltså, då blir man så trött på medicinen. Det är så det är.

- Du sa att första åren var det tråkigt, har det ändrat sig med åren eller?

- Ja, man går ju in sig, man går ju in sig alltså.

- Märker man när det händer?

- Nä, men, jo nu märker jag det när jag varit här så pass länge. Det är lite vemodigt. Men nu är man ju så van att gå här inne på paviljongen, man har inte så ont av det liksom.

- Vad innebär det, vad gör man då när man går på paviljongen?

- Man går ju från rummet till rökrummet om man säger så, hela dagarna. Det är en slags förvaring här liksom, man är som en kartong. 

Institutionalisering

Det här är vad som händer efter många år på klinik. Man går in sig. Blir van. Strävar inte längre nån annan stans. Institutionalisering. Det vill ingen.

Jan Gustafsson på Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, i Dalarna har flera kontakter innanför murarna på Säter. Han har mött de institutionaliserade.

- Ja, det är tragiskt, fruktansvärt.

- Om vi tar den här som suttit sedan 1980 för tillgrepsbrott vad finns det för hopp för en sådan patient?

- De människor som jag känner som har varit många år på Säter, alltså har man varit så länge så är risken att man har blivit förstörd.  Man har såna sociala fobier och en sån liten social kompetens att man har ingen stor chans att klara sig ute i samhället.

Det finns alltså skrämmande saker som kan hända om de här människorna förblir inlåsta. Men till vardags pratar vi ju annars mest om det som skulle kunna hända om de kom ut. Vi försöker bedömma deras farlighet.

Camparen. Han är en man som ganska ofta ryar och skäller och lever rövare. Och han är missbrukare när han har tillgång till droger. Men själv ser han sig inte som farlig. Och det gör inte hans läkare heller.

- Nej, säger Kenth Persson, jag har ju mött honom ganska mycket under många år och det är aldrig annat än verbala hot. Och därför tycker jag att en sån patient skulle kunna skrivas ut.

- Men om han inte hängt upp påsen, hur hade han levt idag tror du?

- Som en sjukpensionär som av och till hade vårdats inom psykiatrin.

Men det här är Kenth Perssons bedömning.

Han är visserligen proffs, men andra proffs gör andra bedömningar.

I Sundsvall ser man annorlunda på saken

Den Rättspsykiatriska vården varierar från klinik till klinik. Samma brott och samma sjukdom ger olika långa vårdtider, och olika restriktioner, på olika håll i landet.

Kenth Persson känner sig, som ni märkt, inte helt bekväm med dagens lagstiftning. Hans kollega Göran Fransson tycker att den är utmärkt:

- Jag tycker vi har ett väldigt bra system, som svarar väl mot allmänhetens säkerhet och det ger oss möjlighet att tvåpngsvprda personer oavsett brott under all den tid som behövs.

Göran Fransson är chefsöverläkare för den Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall. Han har inget dåligt samvete för långa vårdtider. Tvärtom faktiskt. Det är som det ska – och dessutom ett tecken på omsorg gentemot både allmänheten och patienterna. När kollegan Kenth Persson på Karsudden ju har varit med om flera fall där han velat skriva ut en patient, men där Länsrätten dömt till fortsatt vård, Ja, då har Göran Fransson varit med om raka motsatsen.

- Vi har väldigt långa vårdtider i Sundsvall, men jag tycker det är det rätta sättet att jobba. Jag har varit med om att Länsrätten tyckt att personer som varit dömda för ringa brott borde släppas ut. Och i de fallen har de skrivits ut mot vår rekommendation, och i samtliga fall har de återfallit i missbruk och misär. Det är tragiskt tycker jag, vi hade kunnat gjort något bra för dem. Men man kan å andra sidan säga att det kunde ju vara en uppgift för allmänpsykiatrin.

Rättspsyk täcker upp för andras brister

En stor del av de patienter vi talar om här, skulle inte må bra helt på egen hand. Många skulle behöva medicinering, hjälp att hålla sig borta från missbruk, och kanske vård, dag och natt, eller mellan varven. Men allmänpsykiatrin räcker inte till.

Så vad spelar det då för roll? Om människor som är besvärliga, och vårdkrävande, är intagna på Rättspsyk, när det nu inte finns goda alternativ?

• Ja, en konsekvens är ganska krass: Det är dyrare för oss alla. En plats inom Rättspsykiatrin kostar mellan fyra och ett halvt och sex tusen kronor om dagen. En vanlig psykiatrisk plats kostar hälften, två till tretusen per dygn.
• En annan konsekvens drabbar så klart dom intagna. De hålls inlåsta under tvång länge, länge.  De får aldrig sona sina brott.
• Och så finns det ett tredje problem, som handlar om vårt samhälles heder, kan man säga. 

Per Lindqvist är docent och överläkare och ordförande för Sveriges Rättspsykiatriska förening och han tycker att systemet balanserar på gränsen till det oacceptabla nu.

- Människor hålls inlåsta på rättspsykiatriska kliniker utan att vara särskilt psykiskt sjuka och då ligger vi väldigt nära ett slags politiskt missbruk av psykiatrin där man använder psykiatrin som en avstjälpningsplats för individer som samhället inte vill veta av. Det är det man hade i Sovjet, man spärrade in politiskt oliktänkande för att de var besvärliga.

- Och det är motsvarande det här man gör här också, tänker du?

- Det är inte motsvarande på så sätt att det går att föra rakt över, men det är någonstans en principfråga. Ska de som hamnar på sjukhus vårdas för sina sjukdomar eller ska de ska de vårdas för att samhället inte har hittat på något annat bra sätt? Det är ett gränsområde, man måste vara på sin vakt.

- Upplever du att rättspsykiatrin får fylla igen luckor där annan psykiatri inte funkar?

- Ja och det är väl inte bara en privat personlig upplevelse. Jag tror det är få av oss som jobbar inom psykiatrin och rättspsykiatrin som inte skulle skriva under på att rättspsykiatrin har idag blivit det som förut var psykiatrin. Det pågår en hel del kriminalisering av psykiskt sjuka. Med det menar jag att hade de fått god vård, så hade de inte heller begått de här brotten, som ofta kan vara ganska triviala, och därmed inte hamnat inom rättspsykiatrin. Jag tror att man kan säga att de rättspsykiatriska sjukhusen egentligen är de gamla mentalsjukhusen.

Diskriminering

Psykiskt sjuka är alltså inte farligare än andra kriminellt belastade grupper. Ändå låser vi in dem på obestämd tid.  Vi ger dem påföljder för brott de kanske skulle kunna begå, men faktiskt inte begått. Vi behandlar dem olika på olika håll i landet, och håller dem kvar för att det inte finns nåt bättre. Kenth Persson på Karsudden kallar det diskriminering.

- Ja, varför ska man särbehandla psykiskt sjuka? Varför kan man inte särbehandla socialdemokrater eller katoliker eller judar eller muhammedaner eller homosexuella? Varför just psykiskt sjuka?

- Om man särbehandlar de grupperna som du sa nu, så hade det blivit ett ramaskri, för det är ju totalt tabu. Vad är det som gör att det inte är tabu med psykiskt sjuka?

- Det är en svag grupp i vårt samhälle. Och det är många som anser sig veta vad som är bäst för dem och det finns en rädsla kring psykiskt sjuka och fördomar om deras våldsamhet osv. Och detta finns med i grunden i lagstiftningen.

Camparens önskan

I besöksrummet hos Camparen håller samtalet sig sällan till en och samma tråd. Plötsligt är det här radioprogrammet ett önskeprogram. ”Du kan väl spela den där The boys are back in town – med Thin Lizzy?

Och det blir ju faktiskt väldigt symboliskt. Camparens önskan; precis det opinionen befarar. Inte dom pojkarna, inte tillbaks, inte till vår stad.

Reportrar: Johannes Rosendahl och Kristina Hedberg.

Research: Anna Jaktén

---

Vad hände med Psykansvarsutredningen?

För några år sedan gjordes en rejäl utredning av den så kallade Psykansvarskommitén. Den föreslår bland annat att man ska skilja mer på vård och straff än vad man gör idag.

Alla som döms för brott ska få en tidsbestämd inlåsning - och utöver det får den som behöver psykiatrisk vård. Det skulle betyda att flera av dem som idag sitter på fängelse skulle få vård, och flera av dem som sitter på rättsspyk skulle skrivas ut.

Det rådde stor politisk enighet om den här utredningen när den kom. Ändå händer ingenting.

Kaliber har pratat med den ansvarige ministern Tomas Bodström och fått en förklaring: Det handlar helt enkelt om den otillräckliga allmänspykiatrin.