Krönika: Maltes sommarbilder från förtältet
En sönderbränd flintastek på en sladdrig papptallrik med potatissallad som inte smakar något.
Jaha så sitter jag här igen. I ett förtält till en husvagn. Varje år så länge jag kan minnas har detta förtält spelat en viktig roll i mitt liv. Det är här, i den fuktiga sommarnatten när solen gått ner som sanningen kommer fram. Någon får ett raseriutbrott över världsläget, någon annan börjar gråta över en havererad relation. Och jag försöker som vanligt hantera alla känslor i sällskapet genom att ta fram en gitarr och spela något som i den bästa av världar leder till allsång och på så vis avstyr alla känslor som detta förtält tycks locka fram.
Ändå skulle jag inte vilja spendera en sommar på någon annan plats. Om det nu bara är ett förtält som krävs för att känslor ska komma upp till ytan så är väl det både smidigt och ekonomiskt. Tänk vad många tusenlappar som ni nu slipper lägga på terapi. Istället går vi nu under ett helt år och trycker tillbaka våra känslor. För vi vet att när sommaren kommer och förtältet sätts upp. Ja då vi kan älta. Då vi gråta. Och skratta. Tillsammans.
Men än så länge är det tidigt på kvällen. Känslorna ligger fortfarande i tryggt förvar i våra kroppar. Vid grillen står Han. ”Kan man få se menyn!” Skojar jag och sällskapet skrattar. Alla vet att det finns inte utrymme för önskemål. Det blir det vanliga. Det känns tryggt.
Och snart står tallriken där framför mig. Vi äter under tystnad. Vi vet alla att vi behöver hushålla med energi för det som kommer med skymningen. Känslorna.
Ältandet. Gråten och skratten.
Och jag tänker: Ja låt det komma. Så länge jag vet var gitarren står. Jaha där, vad bra. Jag är redo.
Så lägger jag åter fokuset på det jag har framför mig:
En sönderbränd flintastek på en sladdrig papptallrik med potatissallad som inte smakar något.
