Russell Crowe håller inte igen som galning i "Unhinged"

2:33 min

När adrenalinet rinner till i rusningstrafiken träder galningen fram, och i filmen "Unhinged" betyder det blod och bilskrot.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Unhinged
Regissör: Derrick Borte
Manus: Carl Ellsworth
Skådespelare: Russell Crowe, Jimmi Simpson, Caren Pistorius
Genre: Thriller
Betyg: 1 av 5

Jag är en sjuk människa... Jag är en ond människa. Så inleds min gamla tummade pocketutgåva av Fjodor Dostojevskijs "Anteckningar från källarhålet". Vem säger nåt sånt, vad har hänt?

"Unhinged" börjar med en svettig, plufsig man som nervöst pillrar upp en burk med receptlappen tydligt rakt ut. Han blick flackar mot ett hus där lampan på övervåningen är tänd, klockan är fyra på morgonen, det kan vi se i den stora bilen han sitter i. Regnet öser ned och han sätter fyr på en tändsticka och låter den brinna ner, så fingertopparna sveds. Det här är en sjuk människa, en ond människa. Han plockar upp en hammare och stegar upp mot huset, slår sönder ytterdörren och vi hör skrik, ser honom slå ihjäl ett par människor där inne. Sen sätter han sig med blodstänkt skjorta i bilen.

Man kan säga en sak på många olika sätt, i "Unhinged" fattar man direkt, ändå måste det påpekas om och om igen. Russell Crowes hammarmördare är en galning, något namn får han aldrig och vem han är får vi inte heller veta. Men hela filmen byggs upp på att han ska jaga en mamma och hennes pojke filmen igenom. Mamman råkar nämligen tuta på honom i rusningstrafiken morgonen efter hans våldsamma natt. Här finns inga nyanser, ingen fördjupning.

Jag inledde med Dostojevskij-citatet... som är inledningen till en resa in i en människans inre, en upptäcktsfärd.
"Unhinged" är bara en dum film där en kvinnohatande ultravåldsverkare ska jaga en mamma och hennes son i en timme och trettio minuter och sen få sitt våldsamma straff.