Biologi

Härifrån styrs faderskänslorna – i alla fall hos gnagare

2:01 min

Vad är det som gör pappor mer eller mindre villiga att ta hand om sina barn? En del av svaret på den frågan gömmer sig kanske i en gammal del av hjärnan som heter hypotalamus. Skillnader där förklarar i alla fall varför möss är bättre fäder än råttor.

För några år sedan upptäckte ett forskarlag lett av Christian Broberger vid Karolinska institutet att en viss sorts nervceller i hypotalamus är sammankopplade på helt olika sätt hos råttor och möss.

Nu har de visat att den här skillnaden, genom en lång kedja av mekanismer, gör att muspappor hjälper honan att ta hand om ungarna, medan råtthannarna struntar i dem. Hur tätt sammankopplade de här så kallade TIDA-cellerna är, avgör nämligen i slutändan blodnivån av prolaktin, ett hormon som fått sitt namn för att det reglerar produktionen av modersmjölk, men som även styr andra föräldrafunktioner.

David Engblom, professor i neurobiologi vid Linköpings universitet, tycker att resultaten är eleganta i sin enkelhet.

– Jag tycker att de har gjort ett bra jobb i att få ihop hela den långa kretsen. Särskilt de här första delarna kring TIDA-nervcellerna är ganska förvånande, säger han.

Tror du att det här på sikt skulle kunna leda till en bättre förståelse av hur även människor fungerar?

– Ja, det tror jag. Det är naturligtvis jättesvårt att sia om hur likt systemet i människa är det i gnagare. Men just grundkopplingen, det här med att de dopaminerga cellerna i hypotalamus styr prolaktin-frisättning, det vet man att så är det i människa också. Det finns naturligtvis faktorer i människa, som kultur, vad vi har för traditioner av faderskap och så vidare. Det lär väl inte beröra gnagarna på samma sätt som oss, säger David Engblom.

Referens:
Stagkourakis, S. et al. "A Neuro-hormonal Circuit for Paternal Behavior Controlled by Hypothalamic Network Oscillation". Cell, 6 augusti 2020. Doi: 10.1016/j.cell.2020.07.007