litteratur

Westös "Tritonus" andas musikalitet

3:01 min

Kjell Westös nya roman "Tritonus" utspelar sig i en lätt uppdiktad sydfinsk skärgårdsmiljö i en nära framtid där reserestriktioner och corona skymtar som en skugga.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Det här är en roman om fåfänga och hybris, om musik och självbild men kanske mest av allt om vänskap.

Fåfängan ja - den omtalade dirigenten Thomas Brander närmar sig de sextio och vill inte erkänna att hans stjärna börjat dala. Den unga, vackra om än komplicerade, violinisten Krista har lämnat honom för en konkurrent och Branders hjärta svider. Det ena prestigefulla jobbet efter det andra går honom förbi och vi anar att rykten var i svang under metoo-hösten.

Självbilden rubbas.

Hybrisen då - jo, för sina väl tilltagna arvoden har han låtit bygga sig ett brutalsnyggt sommarhus ute på klipporna i skärgårdssamhället Ravais, med bubbelpool insprängd i klippan, vinkällare och hiss... Där, i de svala rummen med stora glasfönster ska han njuta av Wagner medan stjärnhimlen välver sig över Skärgårdshavet.

Casa Tritonus kallar han det hela lite ironiskt - tritonus är ett dissonant ackord som förr i tiden sades frammana djävulen...

I Westös roman är det igenkänbara, vardagliga demoner som lockas fram men innan de gör sig påminda hinner Brander bli vän med mannen i huset bredvid. Den rätt nyblivne änklingen Reidar arbetar som kurator på den lokala skolan men är också kapellmästare i coverbandet Rainbow som repar i hans garage. Och hur olika de än kan tyckas vara blir de snabbt vänner; riktiga "samtal-mitt-natten-om-livet-vänner" och Reidar blir Branders guide och ledsagare in i skärgårdssamhället. Ett samhälle som, förstås, visar sig innehålla både oro, hot och råddiga relationer.

Jag läser Tritonus med stor behållning. Kjell Westö fångar dialoger, stämningar och vardagligheter med exakthet och hela romanen andas musikalitet. Jag är tvungen att undersöka om orten Ravais verkligen inte finns, för så trovärdig är de nattliga landsvägskörningarna och beskrivningen av de skogklädda holmarna.

Med nästintill osynlig tråd lyckas han väva in metoo, corona, klimat- och flyktingdiskussion i denna berättelse om att se och kanske förlåta sig själv, det är välfunnet och hela anslaget är modernt och har en alldeles egen rytm; jag känner att den slår ärliga hjärtslag i handen när jag bläddrar.