Krönika av Göran Rosenberg om när makt blir rätt

5:10 min

"Undan för undan har det dock blivit tydligt, åtminstone för mig, att den största faran inte är Trump själv."

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag har inte precis stuckit under stol med vad jag anser om Donald Trump.

Jag anser Donald Trump vara en fara inte bara för demokratin i Amerika utan för demokratin överallt.

Undan för undan har det dock blivit tydligt, åtminstone för mig, att den största faran inte är Trump själv.

Hade det bara handlat om Trump själv; hans lögner, hans maktmissbruk, hans korruption, hans förakt för rättsstatens institutioner och demokratins spelregler, så borde demokratin rimligen kunna försvara sig.

Den amerikanska demokratin har på pappret starka institutioner till sitt försvar.

Den största faran är heller inte de som har röstat – och kanske på nytt kommer att rösta  på honom. Vi vet numera ganska väl att det också i en demokrati finns människor, kanske uppemot trettio procent av väljarna, som under vissa omständigheter kan lockas att rösta på ett parti eller på en partiledare som vill försvaga eller avskaffa demokratin.

Lite tjatigt att påminna om, men Hitler kom till makten i vad som fortfarande var en demokrati, rätt urholkad förvisso, men ändå.

Demokrati är bevisligen ingen garanti för demokrati.

Men en valseger för en aldrig så auktoritär ledare avskaffar i sig inte demokratin.

För det krävs att demokratin också låter sig knäckas inifrån, av politiker, byråkrater och opinionsbildare som ena dagen säger sig vara lojala med rättsstatens institutioner, men som nästa dag visar sig vara lojala med en auktoritär ledare som vill bryta ner dem.

På republikanernas konvent i veckan blev det om inte annat tydligt hur långt den processen gått i Trumps Amerika – och hur snabbt. Ett bärande politiskt parti bärs nu helt upp av personer som tävlar om vem som kan visa sig mest lojal med den store ledaren. Där talade de lojala familjemedlemmarna förstås, den ena efter den andra, men där talade också några av de republikaner som före valet hade varnat för Trump och kallat honom allt möjligt men som nu vek sig dubbla för att bedyra sin beundran och lojalitet.

Där talade också utrikesministern, Mike Pompeo, som i strid med rättsstatens principer och normer, och kanske också i strid med lagen, använde sig av ett skattefinansierat officiellt besök i Israel för att med Jerusalem i bakgrunden och med de evangelikala väljarna för ögonen nedkalla Guds politiska välsignelse över presidenten.

En efter en har ledande politiker och politiskt tillsatta ämbetsmän, från justitieministern till cheferna för posten och vädertjänsten visat sig beredda att knäcka kota efter kota i sin politiska och moraliska ryggrad för att kunna böja sig för en auktoritär presidents minsta nyck. Eller bara visa att de aldrig haft någon sådan ryggrad.

Att  ’makt är rätt’ har varit deras enda princip.

I sin bok om ’demokratins skymning och det auktoritäras förföriska lockelse’, berättar journalisten och författaren Anne Applebaum om festerna och vänskaperna som tog slut, om de forna vännerna som blev propagandister för auktoritära partier och politiker. De forna republikanska vännerna i Trumps USA, de forna konservativa vännerna i Brexits England, de forna demokratiska oppositionsvännerna i Ungern och Polen.

Applebaum sätter därmed fingret på vad åtminstone jag ser som den största faran för demokratin, en auktoritär ledares förmåga att få personer och institutioner som nyss sade sig vara demokratins bärare och försvarare att över en natt bli bärare och försvarare av något helt annat.

Att låta Sanningen bli vad Ledaren bestämmer att den är, som George Orwell kanske skulle ha uttryckt saken.

Den största faran för demokratin är kort sagt undergrävandet av den demokratiska kultur – de ofta oskrivna normer och förväntningar  – som är demokratins livsluft.

Det mest påtagliga vid republikanernas partikonvent var den totala frånvaron av demokratisk kultur och den obrutna närvaron av talare som alla tävlade om vem som kunde böja sig djupast i sina ansträngningar att låta Sanningen bli vad Donald Trump för tillfället hade bestämt att den var.

Det är också så jag föreställer att demokratins skymning övergår i natt.

Inte med en knall, utan till det knäppande ljudet av kotor som en efter en böjer sig för den auktoritära makten.