RWANDA

Musik och teater hjälper unga att bearbeta arvet efter folkmordet

8:46 min
  • Det har gått mer än 25 år sedan folkmordet i Rwanda 1994 då omkring 800 000 rwandier dödades inom loppet av 100 dagar.
  • En hel generation har hunnit växa upp och traumat fortsätter att prägla dem.
  • Med hjälp av teater och musik har unga rwandier lärt sig att prata om det.

Det har kommit uppgifter om att den rwandiska tidigare hotelldirektören Paul Rusesabagina, som hjälteförklarats efter att han räddade livet på över tusen civilpersoner under folkmordet för över 25 år sedan, har gripits av polis i utlandet under gårdagen och har förts till Rwanda inför åklagarrätt. Hör vår Afrikakorrespondent Richard Myrenberg.

Jean Damascene Simbura är 29 år gammal. Han var tre år gammal när folkmordet i Rwanda ägde rum och han såg sin familj mördas i den lilla förorten i utkanten av huvudstaden Kigali. Från att ha varit elva barn i familjen så är de bara fyra kvar. I dag använder han sig av teater och sång för att kunna prata och bearbeta det han har varit med om. Han är medlem av en teater- och sånggrupp, med både folkmordsöverlevare och barn till mördare, där konsten blir ett sätt att lättare närma sig Rwandas stora trauma.

– Genom att spela teater och sjunga ser att vi att vi inte längre är folkgrupperna hutus eller tutsis, utan bara rwandier, säger Jean Damascene Simbura när jag träffar honom på skolgården till hans gamla högstadieskola i utkanten av Kigali där han växte upp.

Några nötta trästolar står ställda i en halvcirkel i skuggan av trädet. Det är här han brukar träffa de andra personerna i hans grupp, när de ska repetera pjäser eller skriva sånger som hjälper dem att hantera arvet från folkmordet.

– För mig har det betytt allt, säger han.

Han berättar att de såklart lärde sig om folkmordet i skolan, men att han hade svårt att prata om vad han hade varit med om. Förutom flera syskon dödades också hans föräldrar och mor- och farföräldrar under folkmordet 1994. Under hundra dagar dödades mellan 800 000 och en miljon rwandier, framför allt ur folkgruppen tutsis.

– Vad skulle jag säga? Ja, jag förlorade min familj, men vad då? Det är många som har varit med om samma sak, säger Jean Damascene Simbura och drar i fållen på sin pikétröja.

– Jag var inte ensam om att växa upp utan föräldrar eller ha sett mördarna komma längs gatan med machetes.

Men nyckeln till att kunna prata om det kom under högstadiet när hans klass fick besök av frivilligorganisationen Never Again Rwanda. Organisationen bildades 2002 för att hjälpa en hel generation rwandier att bearbeta sina trauman. Genom föreläsningar och kreativa projekt lära sig de unga prata om vad de har varit med om, för att förhindra att historien upprepar sig.

Genom skolbesök formar de något som de kallar för fredsklubbar, blandade grupper med barn till överlevare, barn som själva överlevt och barn till mördare.

– Det är som att jag har fått verktyg för att prata om det som hände mig, säger Jean Damascene Simbura. Jag kan känna att min berättelse också är viktig. Genom att sjunga, spela instrument och teater så kommer jag närmare de andra i min grupp och den historia som vi delar med alla andra unga rwandier.

Han lutar sig fram och visar upp ett filmklipp ur sin mobiltelefon på ett av gruppens framträdanden, där de sitter tillsammans i en ring med trummor mellan knäna och spelar tillsammans.

Det talas inte längre om olika folkgrupper i Rwanda, utan president Kagame och hans regering har trummat in budskapet att i dag är alla rwandier. Det finns också lagar för hur folkmordet ska benämnas och det är förbjudet att exempelvis förminska betydelsen av det som hände. Samtidigt är det viktigt att påminnas om vad som än gång hände Rwanda, även om landet 26 år senare är radikalt annorlunda än före folkmordet. I dag är landet ett av de säkraste i Afrika och det finns få fall av etniskt våld.

– Men trots det kan det vara svårt att prata om sitt eget trauma, och det förekommer självcensur, säger Dominique Alonga, författare, podcastare och förläggare.

Genom sitt skrivande och sin podcast så lyfter hon frågor om ett nedärvt trauma som påverkar en hel generation unga rwandier. Även personer födda efter folkmordet kan vara påverkade av det.

– Kulturen blir ett sätt att sätta igång ett samtal om folkmordet, så att andra unga kan våga känna och prata om deras upplevelser, säger hon.

Dominique Alonga säger att det är viktigt att prata med unga om att de kan ha ärvt ett trauma.

Genom att berätta om fenomenet så har personer lättare att förstå vad de känner, och hur de ska hantera sina känslor, men också för den äldre generationen att förstå att även personer födda efter 1994 påverkas av det som hände då, säger hon.

Flera av böckerna som Dominique Alonga har gett ut på sitt förlag försöker använda romanformen för att upplysa om detta. Genom att läsa om en karaktär som har varit med om något, eller funderar över något, så blir det lättare att själv starta ett samtal om det, säger Dominique Alonga.

– Det är lättare att prata om det såhär, och förmedla budskap genom konst - i mitt fall musik. Genom musiken kan jag sammanföra människor, säger Eric Mucyo, en rwandisk artist.

Precis som Jean Damascene Simbura så är han en del av Never Again - och efter att ha kommit i kontakt med det han kallar för musikens kraft så försöker han nu slå igenom som artist. Han laddar upp sina sånger på Youtube och säger att på så sätt kan andra som har det svårt också nås av hans musik, och kanske finna tröst i det.

– Vi får aldrig sluta prata om folkmordet, säger Eric Mucyo. Jag kommer att berätta för mina barn och barnbarn. Jag kommer sjunga för dem om det som hände för att historien aldrig ska glömmas bort. Det är också ett sätt att motverka extrema grupper som förnekar att folkmordet ens ägde rum, säger han.

På den nötta trästolen bredvid, under trädet i skuggan på hans gamla skolgård sitter Jean Damascene Simbura, och nickar instämmande.

– Det är det enda sättet att gå vidare, säger han.

Jean Damascene Simbura bor kvar i området där han växte upp, och där han såg sin familj mördas. Precis som den rwandiska regeringen talar om framåtrörelsen i landet som ett sätt att läka sår från 1994 så talar Jean Damascene Simbura om teatern och musiken som en medicin.

– Jag hoppas att gifter mig och bildar en egen familj en dag, säger han, för det finns inget annat att göra än att överleva.