Veckans ord: Sorg

3:51 min

Varje vecka väljer en av Kulturredaktionens medarbetare ett ord som ligger i tiden. Emma Engström konstaterar att veckans ord är "sorg".

Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag läser i DN att sorgen har smugit sig in i kulturen i år. Exakt, tänker jag, och stänger av Charlie Kaufmans nya Netflixfilm "I'm thinking of ending things". Det är en labyrintisk film som handlar om förlust och ensamhet, och som trycker hårt på sorgeknappen.

Den är inte ensam om det. På Bonniers konsthall pågår utställningen "Sorgearbete" och när britterna ska fira Last night of the proms gör svenska kompositören Andrea Tarrodi musik om ensamhet och isolering.

Som vanligt är det väl så att vad hjärtat är fullt av, det talar munnen. Och hjärtat är rätt ledset just nu. Människor har dött, människor kommer att dö, och ovanpå det, vi måste stå två meter från varandra medan vi lever. En kollega rapporterade om vännen som inte fått en kram sedan i mars. Det är alltså 180 dagar utan att röra en annan människa.

Och som ett svart regnmoln över allt hänger klimatkrisen. Där har forskarna nu också förstått hur viktig den känslomässiga dimensionen är och ska titta närmare på sorg i relation till klimatomställningen.

Det är kort sagt inte konstigt att förmågan att glädjas i förväg är allvarligt nedsatt. En ny, kollektiv, känsla har seglat upp: förväntanssorg. Där vi tidigare sörjde det som skett, förlusten som redan inträffat - handlar sorgen idag allt mer om upplevelser som går förlorade. Vi sörjer framtiden.

Det här får kroppsliga effekter. I tidningen New York Times berättar en tandläkare att hon har sett mer trasiga tänder de senaste sex veckorna än de senaste sex åren. Hennes förklaring är stress, sömnbrist och dålig hållning under hemarbete.

Men skulle man fråga var och en som biter ihop hårt, skulle den nog säga: jo jag är lite lessen.

I ordböckerna beskrivs sorg som en långvarig och smärtsam känsla som förutom ledsnad också rymmer saknad. Liksom motsatsen glädje är det är ett gammalt fornnordiskt ord, en känsla så djup att vi tidigt behövt benämna den.

Och enligt vårdguiden kan sorg göra det svårt att koncentrera sig eller att förstå och minnas saker. Svårt att bestämma sig. Allt tar längre tid än vanligt.

Exakt, tänker jag, och tuggar i mig nyheter om brinnande flyktingläger och utrotningshotade ryggradsdjur.

Vad hjälper då mot förväntanssorg? Är det musik, filmer, böcker OM sorg och förlust, som DN-artikeln föreslå? Nej, för min del hellre bråkig och bångstyrig konst som inte fastnar i ledsamhet, utan blickar utåt, framåt.

Jag saknar att vara publik, dotter, festdeltagare, rekommendationsbrytare, faster, körsångare, tågresenär, bekant och afterworkare.

Så förlåt om det här blev ledsamt.

Pepp bli kanske nästa veckas ord.