Sufjan Stevens plockar på sig dansskorna på "The Ascension"

2:35 min

Mitt i all hopplöshet slår den amerikanska multiinstrumentalisten ett slag för kärleken på sitt nya album.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Artist: Sufjan Stevens
Album: The Ascension
Skivbolag: Asthmatic Kitty
Betyg: 4

Sufjan Stevens gav oss 2015 års mest hjärtskärande album "Carrie & Lowell" – ett lågmält sista farväl till hans psykiskt sjuka mor.

Nu är han tillbaka med "The Ascension" där han lagt sin patenterade finstämda banjo på hyllan, vridit upp volymen och tagit på sig dansskorna.

Det är elektroniskt och melodiskt och låter ofta inte som någonting annat jag hört förut. Som om Stevens hämtat sin inspiration från yttre rymden eller nåt.

Och precis som vanligt låter han också musiken bli rätt stökig ibland. När jag tror att jag fått fatt på vart en låt är på väg vrider den sig ur mitt grepp och liksom fridansar iväg i ett elektroniskt utbrott.

Nej, Sufjan Stevens kan inte tyglas, på gott och ont.

Textmässigt då?

I tidevarv av Trump och Coronavirus verkar Sufjan Stevens krampaktigt vilja krama sig fast vid en kompromisslös kärlek. Hopplöshet inför världen tycks sällan långt borta, men i det febrila sökandet efter svar, landar han om och om igen i kärleken.

Kärleken mellan människor, bort från själviskhet, som en bro över oändliga avstånd.

Men allt handlar inte om kärlek. Avslutande låten "America" är 12 minuter lång och blandar bilder från den bibliska apokalypsen med fraser som "Don't do to me what you did to America".

En omskakande förkrosselse över ett land i fritt fall.

För mig dyker alltid en dikt av Tomas Tranströmer upp när jag hör artister som Sufjan Stevens.

I Sufjans musik ser jag valv på valv, oändligt, jag blir liksom aldrig färdig med honom och det är som det ska.

The Ascension har brutit fram som Sufjan Stevens nya valv och det är under den här bågen ni kommer hitta mig ett bra tag framöver.