Krönikör Ulrika Knutson

5:16 min

Här kan du läsa Ulrika Knutsons krönika:

- Jag vill utbringa en skål för Svetlana Aleksijevitj!

  Det var i nittiotalets Minsk, denna vackra stad, en gång Sovjetväldets pärla. Kvinnan som höjde sitt champagneglas var liten och rund. Barmen full av medaljer. Hon hette Zinajda.

- Jag fyllde sexton vid fronten. Titta på mina utmärkelser; här är den finaste: Röda stjärnans orden.. Men vi visade aldrig våra medaljer, vi skämdes. Ingen hade brytt sig om oss förrän Svetlana kom.

Zinajda är en av den miljon kvinnor som stred för Sovjet i andra världskriget, veteranerna som Aleksijevitj skriver om i boken Kriget har inget kvinnligt ansikte. Zinajdas väninna blev svartsjuk på uppmärksamhet, lutade sig fram och spände blicken i min: - Det är jag som är prickskytten, Klavdija Grigorevna. Jag har dödat 75 fascister!

Men Zinaida lät sig inte avbrytas:

- Kamrater! Vi trodde att det aldrig mer kunde bli krig. Men så kom Afghanistan, Tjetjenien, Jugoslavien. Man kan fråga sig om vi har de rätta ledarna?

Kalaset hölls på Fackföreningarnas Hus i Minsk, och skälet var att Aleksijevitjs samlade verk skulle ges ut i Belarus. När Aleksijevitj talade smög kvinnor i publiken fram till podiet med stora röda nejlikebuketter. De lade blommorna vid hennes fötter, och till slut stod Aleksijevitj till anklarna i nejlikor, som en operadiva.

 I den ryska kulturen har konstnärer en annan ställning än i väst. På artonhundratalet förväntades intelligentisan leda folket, men under Sovjetepoken var nog konstens roll att framhålla skönheten bortom vardagens grå, och ett moraliskt mod, bortom maktens lögner. Diktarna ägnade sig inte åt politik. Deras makt låg i språket.

Men Stalin på sin tid, fattade ändå faran. Han smickrade konstnärerna och kallade dem människosjälens ingenjörer. Sedan satte han dem i fängelse.

Belarus president Aleksander Lukasjenka har efter 26 år vid makten inte direkt vågat sig på Svetlana Aleksijevitj. Han har använt mer subtila metoder. Hon har inte varit censurerad, men hennes böcker har inte funnits på bibliotek eller i bokhandlarna. I perioder har hon arbetat utomlands, i Göteborg och Berlin, vilket har hållits emot henne. Men hon har alltid återvänt till Minsk. Ja, hon har berättat att hon satt i Berlin och Göteborg och hade skrivkramp. Att hon aldrig hade kunnat avsluta den sista delen i sviten om Sovjetmänniskan, Tiden Second Hand.

För att kunna skriva boken var hon tvungen att vara hemma i Minsk, andas luften där. Vad handlar den boken om? Jo, om Sovjetunionens vardag, med läger, angiveri och självcensur. Men den har ingenting av politikens svar på komplexa frågor. Den lovar ingen bättre framtid efter imperiets fall. Den handlar om människor som svikits en gång till.

- Många tyckte att jag var pessimist, hade nekrofila böjelser, sa Aleksijevitj, när jag träffade henne i Minsk för åtta år sedan. Då höll president Lukasjenka ännu fanan högt. Folk gillade honom, för att han höjde pensioner och barnbidrag. Men han höll KGB intakt, och burade in demonstranter på löpande band. Och folk lät det ske.

 Anade Aleksijevitj att åtta år senare skulle människorna gå ut på gatorna? Och maktens maskerade män försöka tränga sig in i hennes hem? Kanske. Hon sa i alla fall att Stalin levde, i Belarus var han inte död och begraven.

 Hur är det möjligt? undrade jag naivt, och Svetlana Aleksijevitjs svar är värt att upprepa idag:

 - Tänk på hur lång tid tyskarna behövde för att bearbeta nazi-tiden. Hela världen hjälpte till då. Det var Marshallhjälpen och Nürnbergrättegångarna, eliten engagerades, och arbetet pågår fortfarande. Ingen har gjort något för de postsovjetiska länderna, och vi har heller inte reflekterat över vårt förflutna. Det är därför jag skriver mina böcker.