RECENSION - LITTERATUR

Pleijels nya en intelligent kompis att prata liv och konst med

3:13 min

Efter två självbiografiska böcker kommer Agneta Pleijel med en kort roman om konstnären Oskar Kokoschka och författaren Agatha Christie. I ett fuktigt London i mars 1969 ska Kokoschka att måla Christies porträtt inför hennes 80-årsdag.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Dubbelporträtt
Författare:
Agneta Pleijel

Den stora Agatha Christie är en motvillig modell. Det här porträttet var barnbarnets påhitt och prata själv tänker hon då rakt inte göra under de sex sittningar hon ändå gått med på.
Även Kokoschka är först skeptisk till idén, men han bestämmer sig när han får ett foto på barnet Agatha och ser själens blick i hennes ögon. En "dubbelblick" konstaterar han. Att det här mötet ska ske är ingen slump och får de kontakt kan det bli konst.

För att dyrka upp deckardamen ger Kokoschka av sig själv. Den osminkade historien om hans olyckliga och gränslösa kärlekshistoria med änkan Alma Mahler. Och ja, Christie spetsar sina känsliga öron och lystrar.

Hur upprättar man egentligen förbindelse med en annan människa? Vad är det att på riktigt mötas och se varandra? Hur skapas konst? "Dubbelporträtt" genomströmmas av lusten att undersöka dessa lockande frågor. Pleijel har på ett genialt vis hittat två historiska personer, platsen och tiden för att avgränsa undersökningen litterärt. Hon dukar bordet med de fakta som utgör stommen och låter sen språket och fantasin knyppla svar som är lika magnetiska som frågorna, både enkla och komplexa.

Särskilt väl får Pleijel Agatha Christies gestalt att resa sig ur boken. En stor kroppshydda, men närmast viktlös. Vart tog hon vägen under de där dagarna när hon plötsligt gick upp i rök och hela England letade efter henne?

Christie svarar, men nagelfar först Kokoschkas manlighet med sin skarpa blick. Då hör jag även Pleijels omisskännliga röst, hennes blick på könen, som en svag vind från "Doften av en man".

"Dubbelporträtt" är en intelligent 80-årig kompis att prata med om skapandet och mellanrummen i livet. Jag läste de 200 sidorna i en enda sittning och det brukar bara gå när författaren både haft kul på jobbet och är riktigt bra på det hon gör.

Förresten, jag har inte kollat hur Kokoschkas porträtt av Christie ser ut i verkligheten. Jag ser det så tydligt framför mig ändå.