Latinamerikansk konst blomstrar under corona

9:01 min
  • Coronapandemin har slagit hårt mot världens konstnärer, när teatrar, konserthallar och museer tvingats stänga. Pandemin har också tvingat fram nya former för mötet mellan artist och publik, nya sätt att uttrycka konsten på - nämligen video-föreställningar via appar.
  • I Latinamerika har tangokvällar, dansföreställningar och gränsöverskridande teater på digitala plattformar så gott som exploderat på nätet sen i våras.
    För dansgruppen Espiral i Santiago i Chile blev det en helt ny erfarenhet
  • Hör reportage av Ekots Latinamerikakorrespondent Ivan Garcia.

– Pandemin har påverkat vårt arbete, vi har inte kunnat träffas för att öva och träna sen i mars. Därför har vi använt digitala plattformar som zoom, för att öva tillsammans. Men det löste inte problemet med hur vi kunde fortsätta med våra föreställningar.

Det berättar Valeska Castillo via whatsapp från Santiago. Efter några år som flyktingbarn i Sverige återvände hon till sitt hemland och utbildade sig till dansartist. Idag är hon dansare i en av landets största oberoende dansgrupper, Espiral, i den chilenska huvudstaden. Hon undervisar i dans på flera universitet.

– Vi bestämde oss då för att använda vårt filmarkiv som hade bilder från föreställningarna under en turné vi gjorde 2019 i södra Chile. Vi hade inte tänkt använda dessa videos för detta, men nu såg vi det som en möjlighet.

– Vi sålde materialet till en stiftelse i kommunen Lo Prado, som visade föreställningen genom sina egna digitala plattformar. Det gav inga stora pengar så klart, men något kom in ändå och det är av betydelse i dessa svåra tider, säger Valeska Castillo.

Fredagen den 28 augusti höll alltså dansensemblen Espiral två föreställningar på zoom, med en publik på ca 1.700 personer som satt framför data- eller tv-skärmen i ett tiotal länder.

– Visserligen är det inte samma sak som att dansa inför publik på en teater. Men det är ett alternativ under pandemin. Dessutom kan vi nå människor i andra länder. Men skillnaden mellan en digital och en vanlig föreställning är enorm, de går inte att jämföra, säger Valeska Castillo.

Coronapandemin har drabbat många människor i hela världen. Största skadan är så klart att många har dött. För kulturarbetare i alla breddgraderna har pandemin betytt arbetslöshet och förlorade inkomster. I kampen för att överleva har de hittat nya sätt att framföra sin konst – de digitala plattformarna.

De digitala föreställningarna i Latinamerika har blomstrat under det senaste halvåret. Tangokvällar i Argentina, mattävlingar i Peru, sömnadskurser i Bolivia. I Brasilien föddes idén om en världsomspännande teaterföreställning. Pjäsen fick namnet The art of facing fear.

I pjäsen deltog skådespelare från ett tiotal länder, däribland medlemmarna i den svenska teatergruppen Darling Desperados. En av dess grundare, Katta Pålsson, berättar att pjäsen handlar om de rädslor som pandemin väcker. Den utspelar sig i en dystopisk framtid där människor ändå kan nå varandra över hela världen.

– Vilket vi ju också kan göra idag, då vi sitter från tio olika länder och spelar tillsammans live. Det är till exempel jag och Ulrika Malmberg i Sverige, en i England, en annan i Berlin, en till i Nigeria, tre eller fyra i olika städer i Sydafrika, en i Senegal, en annan i Brasilien, säger Katta Pålsson.

Hon berättar att frågan vad ska vi göra, hur ska vi kunna mötas och fortsätta arbeta, kom upp väldigt tidigt under pandemin.

– Framför allt när hela världen hamnar i en sån här situation, där vidriga makter passar på och trycker till alla lite extra.

Från Brasilien tog Rodolfo och Ibam från teatergruppen Osáteros kontakt med svenskan Ulrika Malmberg, som har samarbetat med brasilianarna i tio år. Då föddes projektet. Man använde zoom som verktyg.

– Du som publik får en länk, går till din dator och trycker på länken, precis som när du ska på nått möte. Då öppnar sig alltihopa, då dyker det upp skådespelare, ibland en, ibland två och upp till 20 stycken samtidigt, berättar Katta Pålsson och fortsätter:

– Jag sitter till exempel på en toalett här utanför Stockholm, Ulrika i sin lägenhet, Napo sitter nere i Kapstaden i sin lägenhet, en annan sitter i Durban i sin garderob och så vidare. Det konstiga i den här dystopiska framtiden är att man har kontakt med varandra på nätet trots att det inte finns någon el och alla är i karantän sedan 5.555 dagar.

Katta Pålsson berättar att man under pjäsens gång uppmanar publiken att skriva om sina rädslor på den chattfunktion som finns i appen. En skriver jag är rädd för att förlora min familj, en annan skriver jag är rädd för att gå ut.

– Sen använder vi oss av det i en scen.

Dans, teater och litteratursamtal har alltså hittat nya vägar ut när pandemin stängde ner teatrar och scener. Den stora frågan är vad som kommer att hända efter pandemin – kommer det digitala kulturella utbudet att försvinna eller blir det en del i den reguljära verksamheten för teaterkompanier och dansgrupper.

– Vi kanske fortsätter då och då med föreställningar via nätet även efter pandemin om det betyder att vi kan nå en publik även utanför Chile, säger dansartisten Valeska Castillo.

– Jag tror absolut att det kommer att fortsätta. Men inte istället för, utan som ett komplement. För det går aldrig att ersätta den direkta kontakten som den fysiska föreställningen ger, anser skådespelerskan Katta Pålsson.