"Överlevarna" av Alex Schulman – en tät roman med lugn andhämtning
Alex Schulman är för många känd för sin podd som han gör tillsammans med Sigge Eklund, men också för en rad framgångsrika böcker som tagit självbiografiskt avstamp i hans familjs historia. När han nu är aktuell med romanen "Överlevarna" är det en helt uppdiktad historia, även om han i intervjuer har berättat att han plockat delar från sig själv och sina bröders liv.
Tre bröder är på väg mot torpet vid sjön. De reser med en grön urna. Deras mamma är död, hon ville att hennes aska ska spridas över sjön. Ett vardagligt och högtidligt förlopp, många känner igen sig.
Men små tecken visar att inget är som det ska. Nerverna är spända, bröderna bågnar av våld. Det är inte vardagligt att brotta ner krematorievaktmästaren och stjäla mammas urna för att tillståndet från Länsstyrelsen uteblivit.
Just den scenen är en legering av tragedi och slapstick, som Alex Schulman behärskar mästerligt, ibland inom en och samma mening. Som när två av bröderna slåss på liv och död: "de vill ha ihjäl varandra, men de verkar inte ha bråttom. Och de pratar hela tiden."
I flera böcker har Alex Schulman skickligt varierat en autofiktiv berättelse om en dysfunktionell familj, med missbruk, våld och kärlek. Överlevarna använder liknande stoff, men nu helt som fiktion, utan autopilot. Berättelsen vinner på det, den släpper in läsaren på ett helt annat sätt; skickligt använder den läsarens egen barndom, den egna skräcken, för att driva handlingen.
Slutet är väl melodramatiskt, men denna täta roman överlever det. Det handlar om tre mäns skräck för beroende och törst efter kärlek, om risk, förlust och sorg. Språket är smidigt, ju närmare katastrofen desto lugnare andhämtning. Schulman är sparsam med metaforer, men de som finns är bra. Familjens sorg fäller ut som försummelse, smutsränderna i badkaret blir spår av tidvatten i hamnen.
