Här kan du läsa programmet

Här kan du läsa "Återvunnen eller försvunnen?". Om du hellre vill lyssna gör du det här.

Återvunnen eller försvunnen - i spåren av svensk batteriåtervinning.

– Det här är ju lutlösningar i princip, det är ju frätande, så att vilda djur som dricker av det kommer sannolikt få frätskador i svalget.

Förra året upptäcks ett av Sveriges allvarligaste miljöbrott i sitt slag.

Nära två tusen ton farligt batteriavfall har dumpats och grävts ned på olika platser i Sverige. Avfallet hamnar även i en trädgård hos en familj i ett villakvarter.

 – Det var ju jättekonstigt när han ringer och säger ”Hej, det är från polisen.” Vad har hänt nu? Det blev ju många tankar som far genom huvudet.

Idag kan Kaliber och P4 Örebro avslöja att det inte slutar här.

Vad händer egentligen när vi lägger våra batterier i den röda holken? Vi följer i spåren av batterierna och de leder oss utanför Sveriges gränser.

Röda holken

Vi är vid en återvinningsanläggning i Örebro. Det är september och solen skiner.

Batterier?

– Det är runt hörnet.

Är det vanliga batterier?

– Ja, alkaliska.

Återvinner du batterier?

– Ja det gör jag. Det ska man ju göra. Det är ju giftigt.

Vad tror du händer med batterierna när du lämnar dem till återvinning?

 – Ja, det vet jag inte. Har inte en aning.

 Vad gör du med dina batterier när de är använda?

 – Lämnar dem till återvinning.

Vad tror du händer med dina batterier när du lämnar dem till återvinning?

– Det har jag aldrig ens tänkt på

Vad önskar du skulle hända när du lämnar dem till återvinning?

 – Att dem tas om hand så att inte innehållet hamnar i naturen.

Så säger två personer som lämnar sina batterier till återvinning. Men vart tar egentligen de förbrukade batterierna vägen efter att vi lämnat dem i den röda holken? Det här är en fråga som tar oss på en resa och vi hamnar tillslut mitt i Europa.

 “Its quite a simple question, and also the answer will be simple.”

Drömmen om poolen

Men den här historien börjar hos en familj som ville bygga en pool.

– Vi ville ju ha våran lilla oas där bak med ett fint pooldäck och växtlighet runtomkring. Där vi bara kunde ha det skönt under fina soliga dagar och kunna bada och ha det trevligt.

I ett tvåvåningshus i ett villakvarter bor Stefan och hans familj. Förra sommaren bestämde de sig, precis som många andra familjer för att skaffa en egen pool.

– Mycket utgår ifrån min frus sjukdom, hon har problem att ta sig iväg vissa dagar om man vill åka och bada och det är varmt och sådär. Då beslutade vi oss för att införskaffa en pool helt enkelt. Vi ville även gräva ned den och få ett snyggt pooldäck, som man gör med pooler. Och då behövde vi ha ett bra bottenmaterial att ställa poolen på, ett sandmaterial i stort sett.

Stefan tog kontakt med ett litet företag som sorterar och återvinner olika material. De lovade att fixa fram ett bra sandmaterial som familjen kunde använda som grund. Företaget kallade materialet för ”järnsand”.

– Jag frågade säkerligen två gånger om det var helt okej att gräva ned det i backen och det var inga konstigheter, sa han. Jag fick tre säckar levererade hit som vi tömde ned i hålet vi hade grävt upp.

Vita säckar

Samtidigt som familjen planerar för sin pool, kör lastbilar som är lastade med jord från vita säckar till en åker i Kumla utanför Örebro. Här har marken grävts upp och lastbilarna tippar innehållet i gropen som sedan täcks för med hjälp av en hjullastare.

Och det finns fler vita säckar.

I ett dike utanför Örebro är det oljeskimmer på vattnet. En bandgrävmaskin och ett rostigt jordsorteringsverk är omgivna av hundratals stora vita säckar som är fyllda med ett kolsvart pulverliknande ämne. Flera av säckarna är trasiga och pulvret läcker ut i naturen.

För drygt tio år sedan infördes ett producentansvar i Sverige för företag som tillverkar, eller importerar batterier. Företagen blev tvungna att återvinna sina förbrukade varor, och ansvaret för att det skulle ske gick till företaget El-kretsen, som ägs av flera organisationer inom branschen.

El-kretsen anlitade i sin tur företaget som senare blev Urecycle i Karlskoga vars uppdrag blev att ta hand om en stor del av Sveriges batterier. Urecycle har ett finskt moderbolag och finns förutom i Sverige även i England.

Under de senaste tio åren har företaget här i Sverige totalt hanterat över 20.000 ton batterier. Verksamheten har växt med åren och företaget har sedan 2017 haft ansvar för att ta emot och sortera 70 procent av de svenska batterierna.

Så efter att du lagt batteriet i den röda holken så har de med stor sannolikhet hamnat på ett industriområde i Karlskoga.

De tar även emot batterier från andra länder, som exempelvis vårt grannland Norge.

I ett plåtskjul inne på anläggningen krossas de alkaliska batterierna som är den vanligaste typen av batteri. Stålhöljet tas bort och innehållet som består av flera tungmetaller bryts ner till en svart massa, eller black mass som den även kallas.

Sen försvinner den svarta massan från anläggningen.

Misstankar

Stefan, som höll på att bygga sin pool är och handlar när telefonen ringer.

– Det var jättekonstigt när han ringer och säger ”Hej, det är från polisen”. Det blir ju många tankar som far genom huvudet.

Efter att miljöhandläggare i Örebro sett ett jordsorteringsverk på en åker så fattade de misstankar om att något inte stod rätt till. På platsen fanns flera hundra vita säckar fyllda med ett svart pulverliknande ämne och företaget som drev verksamheten på åkern hade inte anmält hanteringen av de vita säckarna till kommunen.

Därför gjorde miljöhandläggarna en polisanmälan och det är efter detta som åklagare och polis startar sin utredning. Man misstänker att de vita säckarna innehåller ämnen som är farliga för miljön.

När polisens utredare besöker en av platserna möts de av en stor lastbil. De pratar med föraren och börjar kartlägga vart massorna har körts iväg.

Det är också så som polisen får veta att säckar har levererats hem till familjens trädgård och poolbygge och det är därför som Stefan får samtalet från polisen.

– Jag tror han frågade om jag visste vad jag hade i backen därhemma. jag svarade ”järnsand, har jag fått levererat.”

Men svaret på vad säckarna egentligen innehöll finns någon annanstans. Vi beger oss dit.

Den svarta massan

En av dem som kopplas in på fallet är Nils Hydén. Han jobbar som forensisk specialist på polisens nationella forensiska centrum, NFC, i Linköping. Han är utbildad kemist och biolog och har som uppgift att ta reda på vad de vita säckarna från Örebro egentligen innehåller. Han börjar sin undersökning.

– I de här vattenpölarna som man har provtagit på vissa av de här platserna så är PH-värdena så pass höga att det är ju lutlösningar i princip, det är ju frätande. Så att vilda djur som dricker av det här vattnet kommer sannolikt att få frätskador i svalget.

Förutom ifrån de vita säckarna som hittades i Örebro tas även prover från bland annat åkern i Kumla. Senare tas även prover där familjens pool skulle ligga. Proverna visar sig innehålla samma ämnen.

– Det består ju alltså av, till att börja med, en ganska liten del kol. Det är inte mer än fem, sex procent. Men det kolet i sig är så svart, så det är därför det blir svart. Den består det av zink, järn och nickel. Det är väl framförallt de metallerna som vi hittade i ganska höga halter. Och sen i lägre halter hittade vi även andra tungmetaller. Och vi hittade även, förvånansvärt ska jag säga, höga halter av kadmium, som är en välkänt farlig tungmetall. Det förvånade oss.

Orsaken till att Nils Hydén blev förvånad över halten kadmium var för att den farliga tungmetallen inte ska finnas i de alkaliska batterierna. Det här visar enligt Nils Hydén på att sorteringen på anläggningen i Karlskoga inte har gått rätt till, och att man har blandat olika typer av batterier med varandra – istället för att separera de olika batterierna för återvinning.

Vilken skada kan det här göra på mig som person?

– Om du som person får i dig sådan här svart massa så kommer du att må dåligt. Det är helt klart. Sen är det frågan hur pass allvarliga de akuta effekter blir eller om det är de långsiktiga effekterna som är värst. Då tänker jag kanske framförallt på kadmium som är en omvittnat riktigt farlig metall som påverkar njurarna och deras funktion, och även sätter sig i benstommen.

Är det cancerframkallande?

– Det är cancerframkallande, ja. Dessutom i högsta kategorin. Så det är allvarligt.

Polisutredningen fortsätter under hela hösten 2019 och spåren leder nu polisen från Örebro och åkern i Kumla via det lilla företaget som Stefan köpte så kallad ”järnsand” av till företaget Urecycle i Karlskoga. Det står nu klart att det handlar om avfall från svenska batterier som dumpats och delvis grävts ned. Och det här var Expressen först med att avslöja i december 2019.

– Under mina 18 år så har jag aldrig varit med om något liknande. Det här är det i särklass största miljöbrotten av den här typen. Där man aktivt gräver ner, eller vad vi ska kalla det för, lägger upp slash dumpar avfall av det här slaget. Jag har aldrig sett något liknande.

Det som polisen misstänker har hänt är att Urecycle anlitat företag för att ta hand om den svarta massan, och de har i sin tur dumpat och grävt ned den på flera olika platser, något som de inte har haft tillstånd att göra. Totalt handlar det om nära 2000 ton batteriavfall, och nästan hälften har grävts ner på olika platser.

Vi söker de fyra män som misstänks för brottet men ingen vill svara på några frågor.

– Det kunde jag aldrig någonsin kunnat föreställa mig, att vi kunde bli utsatta för ett sånt bedrägeri som det var.

Martin Seeger är vd för El-kretsen som har hand om producentansvaret för svenska batterier, och de som anlitade Urecycle i Karlskoga.

När ni fick vetskap om det här, hur agerade ni då?

– Vi stoppade direkt alla inleveranser till Urecycle, just då visste vi ju inte i vilken mån de själva hade varit medvetna eller inblandade. Sen åkte vi så fort vi kunde och gjorde en revision och träffade Urecycle för att ta reda på vad som hade hänt helt enkelt, skaffa oss mer information. Kort därefter valde vi då att häva avtalet. Den graden av försumlighet som de hade visat genom att låta det här ske, det kan vi inte acceptera hos en avtalspartner.

Fallet gick till rättegång, och den ansvariga chefen på Urecycle och ytterligare tre män verksamma i bolag som kopplades till batteriskandalen dömdes i våras av Örebro tingsrätt för grovt miljöbrott. Det eftersom de hade hanterat och grävt ner den svarta massan. Alla fyra dömdes till fängelse för sin inblandning och straffen landade på mellan ett och fyra års fängelse.

De fyra männen nekade till brott och de alla hävdade att de inte visste att det var farligt avfall. Det trots att den svarta massan innehåller halter av tungmetaller som är flera tusen gånger över det tillåtna enligt Naturvårdsverket. Massan kan även ge frätskador och cancer.

Tre av männen säger att de inte kände till att de vita säckarna som kommit från Urecycle innehöll farligt avfall. Mannen på företaget som först i kedjan tog emot de vita säckarna från Urecycle, hänvisar till avtalet de hade med batteriåtervinningsföretaget – där innehållet i säckarna inte klassades som farligt avfall - och att de därför inte kunde veta att det var det.

Den ansvariga chefen från Urecycle säger att han inte hade någon anledning att misstänka att säckarna skulle dumpas eller grävas ner. Domen är överklagad och kommer att tas upp i hovrätten någon gång nästa år.

Och när det gäller farligt avfall i Sverige ska företagen själva anmäla om det uppkommer farligt avfall i verksamheten. Sen är det upp till tillsynsmyndigheter som till exempel det kommunala miljökontoret att kontrollera att avfallet klassats på rätt sätt. Urecycle hävdade att eftersom ett helt batteri inte klassas som farligt avfall så ska inte heller ett krossat batteri klassas som det. Men det är en tolkning som flera myndigheter säger är felaktig.

Vi fortsätter att söka Urecycle men vi får inga svar. De tre övriga männen från de andra företagen som överklagade domen vill inte heller svara på frågor.

Men det ska visa sig att det finns mer under ytan när det gäller hur den svenska batteriåtervinningen har gått till.

Återvunnet eller försvunnet?

– Jag blev förbannad, bli lurad på det sättet och få farligt när jag ändå frågat flera gånger om det är okej att gräva ned sånt där.

Efter att polisen berättat för Stefan att det var batteriavfall som familjen fått nedgrävt i trädgården, kom nästa chock. I ett vitt C5 kuvert med kommunens logga får familjen nu en uppmaning att sanera tomten – annars kommer de att tvingas de betala 150.000 kronor i böter.

– Jag var på jobbet och min fru öppnade kuvertet och ringde mig och förklarade vad de hade skrivit helt enkelt. Materialet ska avlägsnas, och även ett långt A4 med en massa olika vitesbelopp.

Runt 2000 ton miljöfarligt batteriavfall hade alltså dumpats och grävts ned. Men det är bara en del av det svenska batteriavfallet. Vart tog allt annat vägen - hade det återvunnits eller försvunnit?

Den olagliga exporten

Göteborgs hamn. Här hanterar man över 800.000 containrar varje år. Det handlar om kläder, möbler, elektronik och livsmedel till och från andra länder. Och det är vår jakt efter det svenska batteriavfallet som leder oss hit.

Två containrar fyllda med blandade batterier står på hamnkajen med Vietnam som sin destination. De kommer från Urecycle och har stoppats av tullverket efter tips från Naturvårdsverket. När det upptäcktes att batteriavfall hade grävts ned i Örebro och Kumla så fick Urecycle verksamhetsförbud.

Men trots det dök dom här containrarna upp vid hamnen i Göteborg, och eftersom det handlade om blandade batterier så sågs det som farligt avfall av Naturvårdsverket. Och det här är inte det enda som Urecycle felaktigt försökt få ut från Sverige.

För att transportera farligt avfall över gränsen till andra länder så krävs det tillstånd. Avfall får bara transporteras till vissa andra länder och det är Naturvårdsverket som beviljar tillstånden.

Men även den svarta massan har passerat genom hamnar och då hade den framförallt två destinationer: Bulgarien och Polen.

Urecycle har aldrig haft tillstånd att exportera den farliga svarta massan till andra länder. Trots det exporterades över tusen ton förra året, vilket har varit illegala avfallstransporter enligt Naturvårdsverket.

El-kretsen kände till att den svarta massan exporterades till Polen, men hade själva aldrig varit där, och visste därmed inte exakt vad som hände där. El-kretsen visste heller inte att Urecycle inte hade tillstånd att skicka den svarta massan.

Martin Seeger, på El-kretsen:

– Vi har inte varit på plats vid det här smältverket, det har vi inte.

Så vad händer då där? Vi bestämde oss för att följa efter den svarta massan.

"The next life" 

Bukowno, en liten stad utanför Krakow i södra Polen. Det är bland annat hit som den svarta massan har skickats från Sverige. Den här delen av Polen är känd för sin gruvindustri, men det är också här som ett av Europas största zinksmältverk ligger, och det ägs av företaget ZGH Boleslaw.

– My name is Andrzej Szary, marketing director and a member of the executive board of ZGH Boleslaw.

Andrzej Szary möter oss vid entrégrindarna till fabriken. Skorstenar sticker upp bakom de stora fabrikslokalerna och doften av smält metall ligger i luften. Och marknadschefen Andrzej Szary leder oss in i ett konferensrum för att berätta om vad som egentligen händer med den svarta massan från Karlskoga.

 – So we try here to give the metal in black mass the next life.

Andrzej Szary berättar att företaget är ett zinkåtervinningsföretag, och att när de får den svarta massan så tar de ut all zink ur den. Så att zinket sen kan återanvändas, och få som han säger - ett nytt liv.

Men för att vi ska få en tydligare bild av vad som händer så lämnar Andrzej Szary över oss till hans kollega Lubomir Cherniak som ansvarar för återvinningen på företaget.

Vi tar på oss säkerhetshjälmar och går in i återvinningsområdet av fabriken. Totalt är fabriken lika stor som 200 fotbollsplaner, men återvinningen av black mass är bara en liten del av deras produktion.

Här ser vi samma typer av vita säckar som man sett grävas ner i Mellansverige stå utanför ett lagringsområde. Vi rör oss vidare mot ugnarna, eller ”Kilm”, som Lubomir benämner dem.

Det är stora cementrör, 40 meter långa, som sträcker sig från en byggnad till en annan. Här bränns den svarta massan för att kunna extrahera zinken ur den. Och så fort vi närmar oss rören känner man hur värmen slår till mot ansiktet.

How high is the temperature inside?

– About one thousand two hundred degrees warm.

1200 grader är det inne i rören, berättar Lubomir. När den svarta massan gått igenom förbränningen så kyls den sedan ner, och zinket har separerats från massan.

Enligt Andrzej Szary tar smältverket i Bukowno emot runt 9000 ton black mass varje år. Men det är inte bara från Sverige, utan flera andra europeiska länder som också skickar sitt batteriavfall dit. Länder som till exempel Frankrike och Tyskland, säger han.

Men, den svarta massan består av flera tungmetaller, och ZGH Boleslaw är ett zinksmältverk som bara hanterar zink. Hur stor del av den svarta massan kan då företaget återvinna?

– In our assessment it is something like 30 percent out of the mass of black mass.

Andrzej Szary berättar att man bara kan återvinna 30 procent av den svarta massan, och att resten blir en slaggprodukt. Idag har man inte tekniken för att kunna återvinna resterande 70 procent. Men vad händer då med den?

– Its quite a simple question, and also the answer will be simple. We have got the technology only for zink recovery. So, all the zink from the black mass is recovered, and all the rest is lost. So it lands finally in the slags of this process.

And what happens to the slag product?

– Its for the landfilling, road construction, for the building construction.

Deponering, husbyggen - och här på en polsk motorväg – är det som delar av det svenska batteriavfallet till slut hamnade. Från den röda holken i soprummet till under marken i Polen.

Tillbaka i Sverige

Efter att vi följt den svarta massan från batteriåtervinningsföretaget till en familjs poolbygge och genom hela Polen till Bukowno, så tar vi oss tillbaka till Sverige för att få svar.

Vi har ställt flera frågor till Urecycle om hur de har hanterat batteriavfallet, de har sagt att de inte vill medverka på en intervju. Men under rättegången i tingsrätten säger den ansvarige chefen att de har följt de lagar och riktlinjer som de ansett existerat för den svarta massan.

Tillbaka till El-kretsen. Det är alltså de som har producentansvaret för den svenska batteriåtervinningen, och det var dom som anlitade Urecycle. El-kretsen är ytterst ansvariga för att se till att återvinningen sker på rätt sätt

Vi pratar med vd:n Martin Seeger igen.

Företaget Urecycle anmälde till er att de skulle exportera det här till Polen, och ni säger okej. Men bolaget har ju då exporterat farligt avfall över gränsen utan giltigt tillstånd, och det är ju någon form av illegal avfallstransport.

– Ja, det är det ju uppenbarligen då. Vi tittar framförallt på slutmottagaren och utgick från att det skulle skickas på ett korrekt sätt och att de hade godkända exporthandlingar.

Beror det på att ni hade för dålig kontroll på det här bolaget?

– Ja, något annat kan man ju inte konstatera i efterhand. Åtminstone för låg frekvens.

Vi har ju varit på plats nere i Bukowno, vid zinksmältverket som finns där. Vi har en ljudfil där marknadschefen berättar vad de gör med det här. Jag tänkte att vi kunde lyssna på det här.

“All the zink from the black mass is recovered, and all the rest is lost. So it is for the landfilling, for the road construction.”

Du hör ju vad han säger här, att slaggen används för att bygga hus och vägar i polen. Vad tänker du kring det?

– Att det finns mycket kvar att göra, och det är så, det är zinket som omhändertas och kan återvinnas i dagsläget.

Den svarta massan då, från Urecycle har innehållit både kadmium och nickel. Men i Polen har de bara kunnat ta bort zinket. Och sen har resten blivit nergrävt…

– Ja, det var ju inte meningen att det skulle finnas kadmium och nickel. Framförallt inte kadmium. Så att det tyder ju på att det har varit annat i den här svarta massan, det är min enda slutsats jag kan dra. Och i det läget så hade det ju inte varit rätt att skicka det till ett smältverk som inte har möjlighet att ta hand om kadmiumet.

Och när smältverket så säger att slaggen används som konstruktionsmaterial…är det rätt sätt att kunna använda sådan slagg på?

– Nej inte om det innehåller kadmium.

Företagen som var inblandade i den svenska så kallade ”batteriskandalen” har hävdat att batteriavfallet inte var klassat som farligt avfall, det var även en bedömning som El-kretsen tidigare också gjorde.

– Innan batterierna krossas, så klassas de inte som farligt avfall. Men den svarta massan i sig, när man mäter den och tittar på vad som gäller, så ska den klassas som farligt avfall.

Men ni har ju producentansvaret kring det här, och ni är experterna på området. Borde ni inte ha tagit tag i den här frågan tidigare?

– Med facit i hand, självklart. Det är något vi ångrar att vi inte tittade närmare på. Vi behöver titta närmare i hela kedjan och skaffa oss bättre koll.

När vi har följt den här massan så har vi ju sett att den bland annat hamnat på en fastighet där den grävts ned hos en familj i deras trädgård. Vad tänkte du när du fick höra det här?

– Ja, vi följer såklart också det här ärendet fortsatt. Vi hade ett avtal med Urecycle och vi har betalat dem för en korrekt återvinning. Så att när vi fick vetskap nu om den här familjen så ser vi naturligtvis det som oacceptabelt att privatpersoner drabbas på det här sättet som du beskriver.

El-kretsen har alltså inte haft tillräcklig kontroll på vad som tidigare hände med de återvunna batterierna. Martin Seeger berättar att de nu har anlitat nya bolag i Sverige för sorteringen av återvunna batterier, som i sin tur har anlitat en anläggning i Frankrike där den svarta massan nu ska hanteras på ett zinksmältverk där. Orsaken till att det nu går till Frankrike istället för Polen är för att det nya bolaget har avtal med det franska smältverket.

Den franska anläggningen har nu också inspekterats av El-kretsen.

Men för Stefan och hans familj slutade drömmen om en nedgrävd pool med att de fick tre kubikmeter med batteriavfall nedgrävt i sin trädgård. Eftersom bolaget som de fick materialet ifrån har gått i konkurs har de själva tvingats stå för saneringen.

– Slutfakturan gick på 106.000 kronor, och nu väntar vi en faktura från kommunen på 18.800. Vi har löst det ekonomiskt dels genom banken men även genom att min mamma har hjälpt oss väldigt mycket med det här också. Det är som sagt inte lätt, det har varit jäkligt tungt, men vi stöttar varandra här hemma, och intalar oss att det blir bra en dag.

Men, det verkar inte riktigt sluta här.

Efter Kaliber och P4 Örebros granskning av hur familjen drabbats av att ha fått batteriavfallet, så har El-kretsen bestämt att ersätta familjen för kostnaderna som uppstått i samband med saneringen.

Samtidigt som familjen nu fått ersättning för saneringen så står hundratals vita säckar med den farliga svarta massan kvar på Urecycles anläggning i Karlskoga. El-kretsens avtal med Urecycle gäller inte längre och det oklart vad som kommer att hända med säckarna med den svarta massan.