Krönikör Nina Solomin: Att vara badkruka är att vara en tönt

5:23 min
Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

När är man till fullo integrerad i ett land efter första generationens invandring? Det kan nog skilja sig åt, från land till land. Men ett säkert tecken i Sverige – funderar jag, när jag sitter och tittar ut över mina barn som glatt stojar i Östersjöns vatten – ett tecken skulle kunna vara de kalla baden.

Att ha förvärvat den där förmågan att njuta av ett uppfriskande morgondopp i vatten som är 16, 17 eller 18 grader. Och att vid 20 svinkalla grader hojta: ”Åh det är sååå VARMT! JÄTTESKÖNT! Hoppa i!”

Själv har jag inte lyckats erövra den förmågan. Mina föräldrar som invandrade till Sverige kom inte från miljöer som främjade simkunnighet. Jag kan förstås simma, men klarar inte kalla bad. Och jag vet inte om ni tänkt på det, ni alla badare därute, men att vara badkruka i Sverige det är att betraktas som en riktig sillmjölke, en tönt - nästintill en moraliskt sämre person. En sådan som alla i familjen får pika. Och ja, jag känner skammen, men sitter envist kvar på stranden, klippan, bryggan. Och ser hur min avkomma hoppar i, gör bomben, doppar sig.

Ja, man skulle ju faktiskt kunna se det här som ett slags symboliskt dop, tänker jag, där mina barn sällar sig till något av det svenskaste svenska.

Vi tillhör en nationell minoritet, som i sig har en intressant integrationshistoria. Officiellt fick judarna tillåtelse att slå sig ner i Sverige på 1700-talet. Kung Gustav III ville få fart på den svenska ekonomin och lät därför företagsamma judar från Tyskland flytta hit. Det var inte alls populärt bland vanligt folk, och i början fanns det mycket regler kring var judarna fick bo i landet och vad de fick arbeta med. Men de blev etablerade, bidrog med nytta till samhället och blev med tiden hyggligt respekterade. Knappt hundra år efter Gustaf III:s vågade beslut att släppa in judar i landet, uppfördes den ståtliga Stora synagogan i Stockholm.

I veckan fyllde den här byggnaden 150 år, vilket bland annat firades med en ny antologi (Jag må bo mitt i ibland dem) om synagogans historia.

Den uppfördes alltså år 1870, samma år som judar fick fulla medborgerliga rättigheter. Den placerades på en ny tomt, nära vad som tidigare hade varit ett illaluktande träsk. I dag är samma adress belägen mitt i smeten, i Stockholms flottaste kvarter.

Dåtidens judiska ledare ville smälta in i det kristna Sverige. De införde djupt främmande inslag i synagogan, som orgel och kör, och förändrade gudstjänsten så att församlingen satt passiv, medan kantorn sjöng avancerade musikarior. Han fick en vit krage runt halsen också, inte helt olikt en präst. Det här var inspirerat av en tysk reformrörelse inom judendomen som var stor på den tiden. I dag däremot är orgeln ett rätt apart inslag, om man jämför med andra synagogor i världen.

De första judiska familjerna som bosatte sig i Sverige blev för varje generation alltmer assimilerade. I dag är det vad jag förstår inte så många av deras ättlingar som håller fast vid en judisk identitet.

Nya vågor av invandrare har i stället fyllt på den lilla minoriteten. Och attityden mot judarna har varierat. Under andra världskriget fanns protester emot att släppa in judiska läkare som flydde från nazisterna. Efter kriget tog Sverige istället emot många judiska flyktingar. På 1990-talet upplevde den judiska minoriteten en kulturell blomstring, med klezmermusik, teater och film.

I dag, 25 år senare, noterar många svenska judar, med stigande oro, en ökande antisemitism från högerextrema, vänsterextrema – och islamister. Säkerheten kring den gamla fina synagogan ska förstärkas ytterligare.

Få svenska judar är så traditionella i dag att de besöker det för religionen egentligen så viktiga rituella badet, mikven. Den fick inte plats under synagogan ens för 150 år sedan, vilket annars hade varit brukligt.

Desto fler unga generationer svenska judar kastar sig gladeligen i den kalla böljan under svenska somrar.

Så kan en fullbordad integrationsprocess se ut. Återstår att se hur de kommande åren utvecklar sig för den judiska minoriteten i Sverige.