Avslöjande bok om franska polisen

  • Snabbutbildade poliser, är det lösningen på bemanningsproblematiken inom polismakten?
  • Nej inte om man frågar Valentin Gendrot som wallraffade två år inom den franska polisen.
  • Rasism och våld mötte honom och en total tystnad om dessa övergrepp. 

– Var ska jag börja läsa?, frågar Valentin Gendrot.

Han har just tänt en cigarett och tagit en mun på espresson.

Vi är på bistron Mah-boule i 18:e arrondissementet i Paris, en mindre välputsad sida av den franska huvudstaden.

Gendrot är högaktuell med sin nyutkomna bok FLIC, snut, på svenska. Det är resultatet av två års wallraffande inom den franska polisen. 

Jag har bett honom att läsa en bit ur boken. När vi kommer in i handlingen så har hans kollegor just gripit en allmänt nedgången person
som de tycker verkar misstänkt. De kör iväg med honom i polisbussen, ut ur sitt bevakningsområde. Sedan händer detta:

Toto parkerar på gatan. Han går ut, öppnar bakdörren till polisbussen och kommer in till oss. Han tar tag i snubben, drar honom i håret.
- Vad gjorde du nyss, va?
En av mina kollegor ber mig stiga ur för att hålla vakt. Jag går ut ur bilen, skjuter igen dörren och väntar utanför. Fordonet skakar. Jag hör skrik.
Jag väntar lite samtidigt som jag håller ett öga på de som passerar. Så öppnas dörren och polisens röst ljuder.
- Så där, har du fattat nu? Kom igen, stick!
Snubben går ur bilen, med kroppen dubbelvikt. Han håller händerna för huvudet, verkar förvirrad, sedan mumlar han:
- Sån är den. Den franska polisen.

– Den franska polisen lider av två stora problem: polisvåld och poliser som mår dåligt, säger Valentin Gendrot,  

Det var detta som han, frilansjournalisten från Bretagne, ville undersöka inifrån.

– Arbetsmiljön är riktigt dålig, fortsätter han. 59 poliser tog livet av sig förra året. Sedan är förtroendet för polisen mycket lågt i vissa grupper. Vissa till och med avskyr polisen.
Allt detta påverkar polisernas moral, menar Valentin Gendrot.

I Frankrike finns två typer av polisutbildningar. Den vanliga på två år och sedan en snabbutbildning på tre månader för att bli så kallad "adjoint de securité",
en assistent till de vanliga poliserna, så kallade gardien de la paix. Valentin Gendrot bestämde sig för att söka in till den korta, och kom in. 

– Du går ut efter tre månader med rätten att bära vapen offentligt. Det är för kort tid, säger Valentin Gendrot. De stora problemet är annars att utbildningen för våld i nära relationer
bara varar tre timmar. Först var det en timmes teori då någon förklarade varför par kan hamna i den situationen sedan fick vi se en spelfilm på temat:
Mon Roi/Förförd av regissören Maïwenn. Det var allt vi fick, berättar Valentin Gendrot!

– Det är förvånande och chockerande, säger han, för den stora majoriteten av polisens ingripande rör våld i hemmet, mot kvinnor och barn, och bråk mellan grannar.
En polis som haft dessa tre timmars utbildning är helt oförberedd när han kommer till brottsplatsen, enligt Valentin Gendrot.

– Efter terrorattentaten som skakade Frankrike har antalet polisstudenter som examineras multiplicerats med sju, fortsätter han men kvaliteten på utbildningen har inte förbättrats.
Den franska polisen brottas med många problem, men den korta utbildningen är en förklaring till varför utryckningar ibland slutar illa, menar Valentin Gentrot.

En klen afrikansk man i en alldeles för stor skjorta och i för stora byxor kommer fram till oss och ber om pengar när vi stannar för rödljus. 
- Försvinn, skriker Bullet. Kom igen, stick!
Mannen rör sig inte. Bullet stiger ur polisbilen. Jag iakttar honom. Bullet tar migranten i kragen och släpar honom till andra sidan skyddsräcket.
- Har du förstått? Jag vill inte se dig på vägen.
Mannen ligger kvar på marken.
Vi fortsätter vårt mållösa irrande, tills vi blir anropade...

– Självklart upplevde jag rasism, våld och brutalitet inom polisen, säger Valentin Gendrot. De som drabbas av våld är framförallt migranter. Jag var själv närvarande vid tre eller fyra tillfällen. Det funkar så att man griper en person, tar med honom 400 meter bit bort, klår upp honom och släpper honom.

Andra som drabbas är de som grips och låses in på polisstationen. En gång var det en kille som knackade på celldörren för han ville gå på toaletten. Ingen brydde sig om honom. Då knackade han en gång till.
Ingen reaktion. Tredje gången knackade han hårdare. Då öppnade en polis dörren, tog ut honom ur cellen och slog honom, berättar Valentin Gendrot. 

– Den här typen av våld upptäcks aldrig, fortsätter Valentin Gendrot. Du hittar inget skrivet om det. Du hör inget på polisradion om det. Därför att inom polisen skvallrar man inte på varandra.

Övergreppen begås bara en minoritet. Vi var 32 på min avdelning. Detta gällde kanske 5- 6 av dem, men problemet är att det finns de som utsätts för polisvåld utan att få upprättelse.  
Sedan har vi alla de poliser som inte stödjer det här beteendet, men som ändå får lida skada av den brist på förtroende mot hela poliskåren som detta orsakar.

Boken har fått stor uppmärksamhet. Dagen efter att den kom ut konstaterade polishögkvarteret i Paris att poliserna som enligt boken begår övergrepp inte är identifierade och att händelserna inte är verifierade. 
Men Polischefen i Paris Didier Lallement har på uppmaning av inrikesministern lämnat uppgifterna till åklagare och även inlett en allmän inspektion av den nationella polisen. Man ska också undersöka varför övergreppen inte direkt anmäldes till åklagare, enligt tidningen Le Monde.
 
– De höga självmordstalen inom poliskåren beror på de tuffa arbetsvillkoren, säger Valentin Gendrot. Poliserna behöver själva stå för delar av utrustningen, många medborgare avskyr poliser, rörigheten på arbetsmarknaden är dålig, de hanterar dagligen endast svåra situationer,
samtidigt som psykologstödet haltar, berättar han.

– Det blir inte bättre av att poliserna tar hem sina vapen. De flesta självmord sker med tjänstevapnet, säger Valentin Gendrot. 

– Finns det inte en risk att du ger en orättvis bild av polisen, frågar så jag slutligen. 

– Alltså, att wallraffa, är att ta ett fotografi, svarar Valentin Gendrot. Boken ger inte nån samlad bild av den franska polisen. Jag berättar om livet på EN lokalpolisstation i Frankrike, den i det 19:e arrondissementet.
 
Han drar ändå generella slutsatser utifrån sin tid inom den franska polisen, som han ju infiltrerade för att undersöka om den kritik som tidigare riktats mot polisen var sann. Och det var den, enligt honom. För att få bukt med problemen inom den franska polisen tror Valentin Gendrot att det är viktigt att utbildningen blir bättre. Det behövs mer kunskaper i socialt arbete. Sedan måste rasistiskt och våldsamt beteende straffas. Det sker alldeles för sällan idag, menar han. Den myndighet som granskar polisens arbete bör därför bli självständig. 

– Den här förändringen är fundamental, för det finns verkligen en känsla hos en del av medborgarna att poliser kan göra vad de vill utan att straffas. Om man istället straffar poliser som begår brott så stärker du förtroendet mellan polis och medborgare, och offer för polisbrutalitet får upprättelse, avslutar Valentin Gendrot.