RECENSION - KONST

"Vår himmel röd" – svårläkta sår blir storartad visuell upplevelse

3:00 min

Under titeln "Vår himmel röd" har Göteborgs Konsthall samlat fem kvinnliga konstnärer för att närma sig ämnet om kvinnor, våld och utsatthet. Cecilia Blomberg har sett utställningen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Plats: Göteborgs Konsthall
Titel: Vår himmel röd
Konstnärer: Sara-Vide Ericson, Roxy Farhat, Gabrielle Goliath, Moa Israelsson och Joanna Piotrowska.
Kurator: Stina Edblom
Pågår: till den 10 januari

En person som lever under hot om våld blir expert på att tyda varje skiftning i ett ansikte eller ett förändrat tonfall. På samma sätt som någon som lever nära naturen blir expert på att tolka en himmels färg, som vad rött betyder – bra väder på kvällen, dåligt på morgonen.

Överbyggnaden är väl vad den är, inte superoriginell. Men tanketråden har ändå lett fram till en utställning som många gånger är visuellt storslagen och med ett känslomässigt djup.

Det där extra skalet som många nog känner att de kan behöva ibland.

Det första som möter är tio sovsäcksliknande puppor i olika storlekar som hänger från taket. Det är Moa Israelssons textila skulpturer "Go, gone" som hon suttit och sytt för hand. De är båda sköra och skyddande på en gång med en märklig yta av latex som mest påminner om bivax och som bäddar in tyget i ytterligare ett skydd mot världen.

I ett hörn i samma rum fångas temat upp i Sara Vide-Erikssons målning "A single cell". Ett ansikte inbäddat i päls och läder ser det ut som. Det där extra skalet som många nog känner att de kan behöva ibland.

Det är bara fem konstnärer som visas, vilket ger ett lugn i utställningen. Och jag rekommenderar alla att till sist vila i sydafrikanska Gabrielle Goliaths videoinstallation "This is a song for..."

Det är ett lite krångligt projekt som i korthet handlar om att Gabrielle Goliath har fått kontakt med en rad våldtäktsoffer. Jobbat nära dem. Det har valts en populär sång och de har fått skriva ner sin berättelse.

Det är allt ifrån Ave Maria till Bohemian Rapsody och någonstans en bit in i låten, uppstår som ett hack i en LP-skiva. På samma sätt som en persons trauma kan gå på repeat tills såren läkt tillräckligt för att kunna gå vidare.

Det rena bildspråket med två stora videoprojektioner tonade i en mörk färg: rostrött, lila. Det är på riktigt gripande att sitta där, titta och lyssna på låtarna som tolkas av sydafrikanska musiker och emellanåt kasta ett öga på texterna som finns på väggarna runt omkring.