Medelhavsflykt från Nordafrika

6:49 min
  • EU satsar mer och mer pengar på att stärka sin yttre gräns för att stoppa flyktingar och migranter. I morgon presenterar EU-kommissionären Ylva Johansson sitt förslag till en ny gemensam migrationspolitik för Europa.
  • Hittills har länder och partier inte lyckats komma överens och nu väntar nya förhandlingar om att skapa asylläger vid den yttre gränsen för att snabbare kunna avvisa ekonomiska migranter och att stärka relationerna med grannländer utanför EU. Samtidigt fortsätter fler människor att komma till Europa.
  • Vår migrationskorrespondent Alice Petrén rapporterar från gränsen mellan Italien och Frankrike vid Rivierian.

Här i parken bredvid stadshuset i den lilla italienska staden Ventimiglia, som ligger inklämd som en smal remsa mellan Medelhavet och branta berg alldeles vid gränsen till Frankrike, ligger flyktingar och migranter utspillda på gräsmattorna.

Ventimiglia är basen för alla som vill till Frankrike, slår två algeriska killar fast klart och tydligt.

De visar sig vara kusiner, 23 och 28 år gamla, helt klädda i svart och uppger att de heter Mohammed och Zeid.

De är från Constantine, en stad i inlandet i nordöstra Algeriet. Det tog ett dygn till Sardinien till havs i en träbåt, som var 6-7 meter lång.

De var 12 ombord. Bara män. Algeriska kvinnor försöker aldrig ens ta sig mot Europa, säger de och pekar på en skillnad jämfört med Tunisien och Marocko. Nu finns här kanske hundra algerier och än fler tunisier och marockaner enligt Mohammed.

De betalade cirka 17 000 kronor för att bli smugglade, föräldrarna betalade, påstår de. Efter 25 dagar på någon uppsamlingsplats på Sardinien fortsatte de hit - hit till vad de som ser som trampolinen, basen, in till de eftersökta destinationerna.

Jag är IT-tekniker säger Zeid. Jag är utbildad kock, säger Mohammed. Men i Algeriet finns inga pengar, inga jobb och de med makt och som styr landet är lata, korrupta och usla.

I Marseille väntar släktingar på dem, men åtminstone Zeid skulle vilja komma till Tyskland - ett land som jag hör många asylsökande drömma om. Sverige däremot är de totalt ointresserade av, det verkar vara som Algeriet - inga jobb och korrupt, säger de.

Här i parken är många från Afrika, en och annan från Afghanistan. Tunisier är den största gruppen som kommer till Italien idag och övriga Nordafrika är inte bara transitländer utan ursprungsländer för de många som sätter sig i båtar över Medelhavet. De kommer i små båtar, som går under radarn.

EU-kommissionen presenterar i morgon sitt förslag till en ny gemensam migrationspolitik för EU, men det är redan känt att ett betydligt intensivare samarbete med Tunisien, Algeriet och Marocko är att vänta för att stoppa migrationen därifrån.

Att trycka på dessa länder att anta en asyllagstiftning kan bli ett verktyg för EU så att båtar går att skicka tillbaka till vad som kan kallas säkra hamnar för asylsökande. Bättre handelsvillkor och pengar kan bli andra morötter för att få med sig dessa länder. Redan idag utgår pengar till Tunisiens kustbevakning och stöd till Marocko.

Fram emot kvällen börjar flyktingarna och migranterna flockas kring tågstationen här i Ventimiglia. Tågresan från denna hub till den första stationen på den franska sidan heter Menton Garavan. Dit tar det exakt elva minuter. Jag ser många köpa sin tågbiljett, som om inga problem skulle kunna uppstå.
Jag följer också hur elva italienska poliser marscherar mot perrongen till det tåg som ska avgå strax före sex.

Afrikaner och unga afghaner står med små ryggsäckar i vilka de bär hela sina liv. Det är en vaksam stämning och turisterna är under coronapandemin ganska få trots pangväder och sommarvärme. Poliserna granskar vagnarna och väntar ut avgången.

En timme senare är jag med ombord. Liksom ett antal svarta killar. Men bussar med fransk polis är redan framkörda när vi stannar på andra sidan gränsen i Menton Garavan. Och de kommer ombord med bestämda steg.

Praktiskt taget alla svarta tas av tåget. Även en man som har italienskt ID kort och som säger att han bara ska till Frankrike över kvällen. Jag ser en annan som närmast förtvivlad visar sina papper på perrongen, men polisen tycker inte att han liknar killen på fotot, så också han förs bort mot polisbilarna utanför tågfönstret.

Jag har gjort denna resa många många gånger och inget tycks förändras. Några franska pendlare säger att ja, så här är det ju varje dag. Det kommer nya och åter nya flyktingar och migranter. En del vandrar över bergen och bilden, som organisationer ger är, att de flesta förr eller senare lyckas ta sig vidare.