Här kan du läsa programmet

Här kan du läsa "Flickhemmet". Om du hellre vill lyssna gör du det här.

Flickhemmet

– Jag var med en utav tjejerna, och det kommer då en manlig anställd och är fruktansvärt arg. Sedan hör jag bara ett skrik där nere.

Det är sommarkväll på HVB-hemmet i Västsverige.

Märja är behandlingsassistent och förbereder kvällsmat för flickorna som är placerade på hemmet, när hon hör något hända i TV-rummet på våningen under.

I rummet sitter Anna.

– Jag och den där tjejen var i TV-rummet, och så hade hon bara sjungit på en låt. Och då hade han bara kommit ner och skrikit ”håll käften”. Och så blev han arg på henne, och då tog han tag i hennes tröja och puttade ner henne i väggen jättehårt, så att hon liksom flög in i väggen. Alltså alla började skrika och gråta, det blev helt kaos.

– Barn bara gråter helt hysteriskt, är helt förtvivlade. Ett barn sprang ner och drog gardinerna ”ring polisen, ring polisen, jag vill ringa min mamma, jag vill ringa socialen, hjälp mig, jag ska fan härifrån!”

Rösterna om hot och våld på hemmet kommer att bli fler. Det kommer också uppgifter om utlovade behandlingar som inte ges. Och de som har ansvaret för tillsyn på hemmet börjar utreda sig själva för misstänkt jäv….

Kaliber i dag om Flickhemmet – en granskning av P4 Väst.

Berättelser om våld

Programledare: Behandlingar mot aggressivitet, terapi, motiverande samtal. Hjälp. Det skulle HVB-hemmet i Västsverige erbjuda.

Flickor så unga som tolv år placerades på hemmet för att de led av ångest, drogproblematik och depressioner. En del hade blivit utsatta för sexuella övergrepp, andra hade självmordstankar eller sociala problem.

På HVB-hemmet, alltså hem för vård och boende, som är offentligt finansierat av skattemedel och som lyder under socialtjänstlagen - där skulle de få hjälp.

I somras kom en av tjejerna som bott på hemmet i kontakt med dig, Ola Sandstig, reporter på P4 Väst.

Ola Sandstig: Det är en tjej som vi kallar för ”Anna”, hon var 14 år när hon hamnade på hemmet. Hon bodde där i drygt ett år. Hon sa att hon hade sett våldsamheter på hemmet och att ägaren var aggressiv och att flera tjejer var rädda för honom och berättade om tjejer fått blåmärken och att ägaren fått renodlande raseriutbrott.

– Det var en annan tjej också som föreståndaren tog upp i armen och…han var ju aggressiv, så han bar ju upp henne i luften, för att sedan bara kasta ner henne och sedan så tog han hennes hårfön och kastade i väggen, hon hade stora blåmärken över hela armen efter det.

Ola Sandstig: Och sedan börjar fler tjejer att berätta. Bland annat ”Mikaela”, som bodde på hemmet i ett år. Hon var 15 år när hon placerades på hemmet. Hon berättar också om våldsamma situationer, och säger att ägaren till HVB-hemmet var rosenrasande ibland:

– Han tog ofta tag i alla andra tjejer. Väldigt hårt. Så att de liksom fick blåmärken och grejer. Och han skrek åt dem.

Såg du detta när han betedde sig på det viset?

– Ja, flera gånger.

Ola Sandstig: Jag har även pratat med mormodern till en av flickorna som berättade om blåmärken.

– Ja då kom hon hem och hade blåmärken på armarna och då frågade jag vad hon hade gjort. Och då hade någon tagit tag i henne när hon satt i en korridor och väntade på att få komma in till någon som hon skulle prata med. Och då hade han tagit tag i henne, och så hon var precis blå på armen.

Ola Sandstig: Men mormodern vågar inte anmäla, säger hon, när jag ringde upp henne vid ett senare tillfälle.

– Nej det gjorde vi inte för då tänkte vi att flickan blir straffad, så det vågade jag inte göra. Då kan det ju bli att hon får straffet istället och vi pratade ju med henne och sa att vi skulle sätta dit den. Men hon var ju rädd för honom och då sa hon att ”då får ju jag skulden”. Så det var säkerligen dumt att vi inte gjorde någonting, men…. jag tänker på henne som sitter i det, hon sitter ju där själv först och främst.

Ola Sandstig: Klart är att flickorna också är rädda för att anmäla själva.

Programledare: Men hur vet du att de här berättelserna från flickorna stämmer?

Ola Sandstig: Jag har ju pratat med sammanlagt 20 flickor, antingen pratat direkt eller haft kontakt med dem, och de har bott på hemmet vid olika tidsperioder. Plus att jag har pratat med en mängd behandlare. Så jag bedömer deras uppgifter som väldigt trovärdiga för att de är väldigt samstämmiga, helt enkelt.

Programledare: Det jobbar ju personal på HVB-hemmet som säger att de har sett och hört våldsamma situationer. Varför anmälde inte dom, om nu flickorna inte gjorde det?

Ola Sandstig: De var rädda, säger dom, och osäkra. Och ibland utgick dom från att ledningen skulle göra en Lex Maria-anmälan om våldsamheterna, men det hände aldrig, gällande just de här sakerna.

– Det blir en lojalitet på något sätt…så jag var ju ny och jag var så chockad helt enkelt, så att jag liksom inte gjorde någonting. Jag vet att vi i personalgruppen, vissa anställda också, pratar om att man hade rädsla...att man vågar helt enkelt inte säga…

Programledare: Det här låter ju väldigt allvarligt. Och ska ha pågått under en längre tid, flera år. Har det här anmälts till polisen, eller till Inspektionen för Vård och Omsorg, IVO, som ju är tillsynsmyndighet om jag förstår det rätt?

Ola Sandstig: När jag tittar på det som finns hos IVO så hittar jag en anmälan från 2016 där flickorna säger att de är rädda för en i personalen. Det står att en tjej har fått blåmärken och det här meddelandet avslutas då med ”hjälp oss”.

Programledare: Vad ledde den anmälan till?

Ola Sandstig: Då ledde det faktiskt inte till någonting. Men jag har tänkt att återkomma till det längre fram.

Programledare: Hur påverkades tjejerna av situationen på hemmet?

Ola Sandstig: Flera tjejer jag pratat med, som ”Anna” och ”Mikaela” säger att dom levde i en ständig oro.

– Jag har alltid varit rädd för honom, men efter det blev jag ännu mer rädd för honom. Så jag vågade liksom inte gå upp på nätterna, eller gå på toa eller fråga någonting längre. Så jag låg bara inne på mitt rum och var helt tyst liksom, inte gjorde någonting.

– Så fort han var där, var liksom, i hemmet, ja om någon tjej typ kunde riva ner en kudde eller någonting, då kunde han bli jättearg. Eller om det var lite småtjafs mellan någon, då tände han till direkt. Det var riktigt obehagligt och det kändes liksom inte bra alls att vara där. Alltså, så länge han är där så finns det nog ingen trygghet.

– Det var hur personalen betedde sig emot oss. Dom tryckte bara ner oss, ner oss…

Programledare: Det är allvarliga anklagelser mot HVB-hemmet och mot ägaren, som pekas ut av tjejerna som en av de våldsamma. Vad säger han om det som tjejerna berättar?

Ola Sandstig: Jag har försökt att kontakta honom flera gånger, men han vägrar att svara på våra frågor. Men jag har däremot kommit i kontakt med flera av de tidigare anställda på hemmet och de bekräftar situationen, tillsammans med flera anhöriga till barnen, som också bekräftar det som flickorna säger. Och vissa av dem jobbar ju att få hem sina barn, eller få dem omplacerade. Men de anmäler inte till polisen eller IVO i de lägena. Och det är även andra i personalen som pekas ut, men som sagt, ledningen vägrar att svara på våra frågor. Under sommaren kommer jag i kontakt med fler tjejer som bott på hemmet och en av dem är ”Tina”, som var 14 år när hon placerades där på grund av ångest. Hon berättar om när de tillsammans med personal var nere och campade vid en sjö, och en man ur personalen blev våldsam.

– Han började skoja med mig, trodde jag först. Men så lyfte han upp mig, och så började han att hota mig med att han skulle slänga ner mig där och så…jag hade ju mycket ångestproblem på den tiden, så jag började gråta. Ja och sen sa han det, upprepade gånger, att han ska slänga i mig. Som sagt, jag trodde först att han skojade, men då slutar man ju när man märker att den personen gråter och har panik. Och så satte jag naglarna i armarna på honom. Och då slängde han ner mig på backen och satte…jag vet inte om det heter ”militärgrepp” eller vad det heter, men man sätter sitt ben i, eller sitt knä i ryggen på någon.

Programledare: Vad hände med det här fallet då?

Ola Sandstig: Ja, hon berättar för mig att hon ville anmäla till polisen.

– Jag sa det, att jag skulle polisanmäla händelsen. Men då började han att hota mig om att, i och med att jag hade satt in naglarna i sidan på honom, att om jag tog det vidare så skulle han också anmäla mig och det skulle vara ”våld mot tjänsteman” och jag skulle…alltså han fick det att verka som att det fel på mig för att jag reagerade så.

Ola Sandstig: Efter händelsen fick ”Tinas” pappa henne omplacerad till ett annat HVB-hem. Men någon polisanmälan blev det aldrig.

Behandlingarna

Programledare: HVB-hem är ju skattefinansierade och lyder under socialtjänstlagen, och ska i det här fallet skydda och hjälpa tjejerna.

Ola Sandstig: Ja ofta mår de väldigt dåligt, det är ju därför de placerats på HVB-hem. Många tjejer som jag har pratat med känner sig svikna av vuxenvärlden, de har ångest och de är där för att få behandling. Och det är ju också behandling som hemmet utlovar i sina egna skrifter. Rita, mormodern till en av flickorna som placerades på hemmet, hon fick i början ett bra intryck av hemmet.

– Vi gjorde studiebesök, allt lät jättefint och bra. Väldigt strukturerad miljö. De skulle ha behandlingar, MI-samtal, KBT-behandling, men det stämde inte alls. De hade inget alls.

Ola Sandstig: Det hon pratar om här, MI-samtal, det är alltså motiverande samtal och KBT-behandling det är alltså kongnitiv beteende terapi. Och så har de någonting som heter ART – en behandling mot aggressioner. Och enligt informationen som de har, då ska de ha den här behandlingen. Men även flera av tjejerna som jag har pratat med, de berättar att med få undantag, så fick de ingenting överhuvudtaget.

– Jag frågade nästan varenda dag, ”när får jag mina samtal?”
 Jag behöver liksom traumabehandling och KBT. Vanliga behandlingar. Men jag fick ju ingenting av det.

Ola Sandstig: Det här är också något som två tidigare anställda, Inger och Märja bekräftar.

– Nej, ingenting utav det här har jag sett. Jag vill kalla det inte vård alls.

– Det finns ingen personal som tar sig an någon, de får inte tillit till någon, de saknar ju mer trygghet än de någonsin har saknat när de kommer dit, för det finns ju ingen. Och där måste de vara, de får inte prata med vem de vill i telefon. Jag kan tänka mig att de skapar ännu ett trauma i sina liv genom att vara där.

Programledare: Så hur har HVB-hemmet kunnat komma undan med det, varför anmälde inte till exempel Inger själv?

Ola Sandstig: Det är det här som är det speciella, enligt IVO så kontrollerar man inte behandlingens innehåll i inspektionerna, det är mer upp till socialtjänsterna som placerar barnen på hemmet. Det är dem som är kunderna. Men sedan har ju varken socialtjänsterna eller IVO fått tydliga besked om det som påstås, alltså att behandlingarna uteblir. De är ju väldigt beroende av flickornas egna berättelser, och man måste komma ihåg att dom här flickorna ibland bara är 12 – 13 år gamla.

Programledare: Och vad säger HVB-hemmet själva om behandlingarna?

Ola Sandstig: Vi får fortfarande inget svar. Men det ska visa sig att personer som jag pratar med inte bara berättar om våldsamma situationer och utebliven behandling.

Journalerna

Ola Sandstig: Flera personer uppger att det fuskades med journaler. Och här kommer en ny person in i granskningen. Den tidigare behandlingsassistenten Susan, som jobbade på HVB-hemmet i 11 år.

– Sometimes, they would be rewritten, especially if there´s been problems or arguments, disputes, that day. For example if a fight happened or if we called in extra staff and there was drama, it would always be that the girl escalated the problem, and not the staff…..when there was a fight, the facts would be changed. I know I felt bad when it was done and I looked at him and think “that’s not what happened.“

Ola Sandstig: Susan säger alltså att man skrev om journalerna, till exempel när det hade varit något bråk så att man kunde föra över skulden på flickorna. Och flera andra tidigare anställda behandlingsassistenter jag pratar med bekräftar att journaler skrevs om. En av dom är Inger, som arbetade där i två år efter att Susan hade slutat.

– De skrev om våra anteckningar, vi skulle skriva varje dag. Vi var tvungna att skriva varje dag, på tjejerna då. Men de brydde sig ju liksom inte om, de valde ju ut vad de ville ha med i deras journal sen när de skrev in det i dator. Jag har aldrig varit på en arbetsplats tidigare där man måste skriva för hand och för blyerts, utan det här är, det är ju, jag är ju van att skriva i dokumentsystem där man går in och till och med måste signera allting man har skrivit liksom i dator. Jag har ju aldrig varit med om det här tidigare.

Programledare: Det här är ju alltså vad personalen berättar, men inte heller detta har anmälts då?

Ola Sandstig: Nej, det har det inte, och det kan vara svårt att förstå, men de berättar i alla fall att de tog upp det här ibland för ledningen men de fick inget gehör. Det uppstod en väldigt speciell kultur på det här stället, enligt behandlingsassistenterna, och framförallt hade de en väldigt stor respekt för ägaren till hemmet.

Programledare: Det här är alltså vad de berättar för dig då?

Ola Sandstig: Ja.

Inspektören

Ola Sandstig: Men det finns också berättelser som kan förklara varför inte IVO har tagit emot fler anmälningar än den som gjordes 2016. IVO gör inspektioner löpande, minst en gång om året, där tjejerna har möjlighet att berätta om det är problem. Men tjejerna berättar att eftersom hemmet nästan alltid visste när IVO skulle komma, så gjorde hemmet utflykter med tjejerna, alltså med de tjejer som ville berätta om problemen som de upplevde. Det var ledningen på HVB-hemmet, enligt flickorna, som bestämde vilka tjejer som skulle åka.

– Jag var ute med några tjejer.

Vad var det för tjejer han skickade med dig på utflykt med?

– De som ska klaga till IVO.

Ola Sandstig: En av de tjejer som ville klaga till IVO var Sanna. Hon var 13 år när hon placerades på hemmet. Hon berättar att hon sett och själv utsatts för våldsamheter på hemmet och ville prata med IVO om det när de skulle gör besök på hemmet.

– Två gånger var de där när jag bodde där. Men jag fick aldrig tillfälle att prata med dem, för att jag var alltid ute när de kom.

Men hur kommer det sig att du var ute?

– De sa att vi skulle åka till affären eller åka runt, en roadtrip. Och de berättade för oss att IVO skulle komma den dagen och jag sa till dem att jag ville prata med dem, för jag skulle berätta allting för IVO om vad som pågår och vad som har hänt, men jag fick inte, jag fick åka ut.

Programledare: Men kunde inte Sanna och de andra tjejerna ringa till IVO eller på något annat sätt anmäla det de ville?

Ola Sandstig: Det var svårt, för det rådde mobilförbud på hemmet och dom hade inte tillgång till Internet. Och enligt behandlingsassistenten Susan, så fejkringde personal ibland till IVO. Alltså flickorna bad dem att ringa, och assistenterna gick in på kontoret, låtsades slå ett nummer, och sa till flickorna att IVO inte svarade.

Ola Sandstig: Det finns tjejer som har träffat IVO och pratat, en av inspektörerna från IVO som oftast besökte hemmet ska ha tagit uppgifter muntligt, men de verkar inte ha nått IVO, enligt tjejerna som jag har pratat med. Jag har heller inte sett några av de här uppgifterna i IVO:s tillsynsrapporter, åtminstone ingenting som motsvarar det som flickorna och behandlingsassistenterna har sagt.

Programledare: Du sa tidigare att IVO fått ett klagomål skickat till sig, och ett par flickor har lyckats få fram något samtal till IVO, men hur vet du att det här inte har tagits upp av IVO?

Ola Sandstig: Jag har ju gått igenom samtliga tillsynsrapporter från 2013 till 2020, och alltså de sju-åtta första, där finns i princip ingenting som tyder på att det har kommit några allvarligare klagomål från flickorna. Men vad som händer sedan, det är att 2020, alltså den senaste rapporten, då kommer det helt plötsligt ganska allvarliga klagomål. Och då visar det sig att då har IVO bytt ut samtliga inspektörer, samtidigt som den gamla inspektören som hade huvudansvaret för tillsynen har gått i pension. Och nu ska du få höra vad som hände sen, efter att den här gamla tjänstemannen gick i pension – då tog hon anställning, eller rättare sagt, hon tog ett uppdrag av HVB-hemmet och skrev tillsammans med HVB-hemmet en egen rapport, en typ av försvarsrapport.

Programledare: Så den pensionerade tjänstemannen som inspekterat hemmet för Inspektionen för Vård och Omsorgs skull, försvarar nu hemmet istället?

Ola Sandstig: Ja, det stämmer, och den här rapporten gjordes i juli i år, efter P4 Västs granskning, och det står bland annat ”det finns ingen våldsbenägen personal på HVB-hemmet. Det finns bara inte.” Och utredaren då som har skrivit under rapporten, det är den tidigare inspektören för IVO:s tillsyn av hemmet.

Programledare: Och vad säger den personen om det?

Ola Sandstig: Hon vill inte vara med på en riktig intervju men säger att det här var bland det bästa HVB-hemmet som hon har haft att göra med och att min rapportering inte stämmer.

Programledare: Egentligen är det kanske inte ett problem eftersom personen som gjorde rapporten har ju gått i pension och representerar faktiskt inte längre myndigheten IVO.

Ola Sandstig: Nej, det är sant. Men samma person har ansvarat för sex, sju tidigare rapporter för IVO där kritiken som tjejerna berättar om inte kommer fram. Såhär säger IVO:s chefsjurist, Linda Almqvist:

– I förevarande fall så har IVO uppgifter som rör en före detta anställd i myndigheten och dennes agerande i sin dåvarande tjänst. Och av de uppgifter som IVO har, så finner myndigheten att uppgifternas karaktär i sig är så allvarliga att myndigheten på eget initiativ har inlett en granskning, helt enkelt.

Vad är det för uppgifter som gjort att ni nu har bestämt er för att granska den här tidigare IVO-inspektören?

– Det tänker jag att granskningen får utvisa. Det jag kan säga är att det man alltid kan förvänta sig, det är att en statligt anställd person, ska vara saklig, agera objektiv och iaktta en likabehandlingsprincip och att regler om jäv alltid ska följas. Och det här gäller ju all handläggning och ärendehantering som myndighet, och den anställde har här ett absolut eget ansvar att anmäla eventuellt jäv.

Ola Sandstig: Samtidigt gör ju också IVO en granskning av själva HVB-hemmet och situationen där, så det handlar inte bara om en utredning om jäv. Och nu har det även kommit in fler IVO-anmälningar mot flickhemmet.

– Jag skulle säga som så att granskningen är ju lite större än så. För att, för det första så handlar det om att säkerställa det här boendet. Det här HVB, där det faktiskt bor unga personer. Så prioritet nummer ett är att se över hur de boendena har det. Och sen är det en annan fråga med hur ärendehandläggningen har varit och det tittar vi på separat.

Ola Sandstig: IVO vill också understryka hur viktigt förtroendet för myndigheten är.

– Allmänheten ska kunna förvänta sig att en myndighet agerar korrekt och sakligt. Och ytterst innebär ju det här att arbeta på medborgarnas uppdrag och att upprätthålla och värna demokratin.

Programledare: Ger IVO:s chefsjurist något besked om när dom här två separata utredningarna beräknas vara klara?

Ola Sandstig: Nej, bara att utredningarna håller på just nu.

Programledare: Den här granskningen som du har gjort av HVB-hemmet började publiceras i somras. Vad har hänt sedan dess?

Ola Sandstig: När vi började publicera granskningen, då var det flera socialtjänster som tog hem flickorna, antingen tog hem dom eller placerade om dem på andra hem. Bland annat var tre flickor placerade där ifrån Göteborg. Kommunen pratade med flickorna och efter det så placerades de om omedelbart. Det är fler kommuner som har tagit hem flickorna och omplacerat dem, senast när jag kontrollerade så fanns det bara två flickor kvar på hemmet, och det var då två veckor sedan.

Programledare: Och vad händer nu då?

Ola Sandstig: IVO granskar som sagt hemmet angående berättelserna om missförhållanden, och flera av de som jag har pratat med har anmält det som de har upplevt när de har arbetat eller varit där. Det har även skett en polisanmälan om ett av de här våldsamma tillfällena som en av de här flickorna har berättat om.

Programledare: Och flickorna då, vad har hänt med dem sedan de flyttade från hemmet?

Ola Sandstig: De flesta är omplacerade på andra hem, och vissa har faktiskt flyttat hem igen. När jag pratar med tjejen som vi kallar för ”Anna” i reportaget för ett par veckor sedan, då hade det alltså gått tre månader sedan jag först intervjuade henne och då berättar hon att hon bor hemma hos sin mormor, men tänker ibland på hemmet.

– Alltså jag kan vakna upp ibland på nätterna och drömt att ägaren till HVB-hemmet tar tillbaka mig. Sånt drömmer jag om, ofta. Att han är väldigt våldsam och liksom drar tillbaka mig till behandlingshemmet, eller HVB:t då. Det var värst den första månaden, då drömde jag minst två drömmar varenda natt om det HVB-hemmet. Och då kunde jag vakna upp kallsvettig och gråtandes och sådär ibland. Han slänger in mig i bilen och bara kör till det där HVB-hemmet igen, liksom.”

Programledare: Du fortsätter att granska det här?

Ola Sandstig: Jag kommer att fortsätta att granska det här fallet. Sedan så är det ju tjejer som fortsätter att ringa mig, det var en som ringde igår som jag pratade med och en har jag pratat med i dag. Och som sagt, en har då också lämnat in en polisanmälan om misshandel så vi får ju se vart det slutar.

Programledare: Tack Ola Sandstig, reporter på P4 Väst, för att du var med i Kaliber.

Tjejerna som är med och berättar heter egentligen någonting annat.

Kaliber har sökt ledningen för HVB-hemmet utan att få några svar.

Den uppskjutna PFAS-rättegången

Programledare: Kaliber har gjort flera granskningar om det PFAS-förgiftade dricksvattnet i Kallinge i Blekinge. 5 000 Kallingebor drack i årtionden vattnet som kraftigt förorenats av PFAS-kemikalier från Försvarsmaktens övningar med brandsläckningsskum. För två veckor sedan skulle rättegången inletts, där knappt 170 Kallinge-bor gått samman och vill ha skadestånd från kommunens vattenbolag för skador och sjukdomar de fått eller löper högre risk att få.
Men rättegången ställdes in samma dag som den skulle börja. Kalibers reporter Daniel Värjö. Vad var det som hände?

Daniel Värjö: Jag kan först bara berätta vad PFAS är för de som inte vet det. Det är en grupp med tusentals kemikalier där många är hälsofarliga, giftiga och svårnedbrytbara. Den här rättegången skulle börjat den 10 september. Dagen innan lämnade det kommunala vattenbolag Ronneby miljöteknik in ny bevisning. Det var forskning som görs på Kallinge-bor för att se hur de påverkas av PFAS-kemikalierna i dricksvattnet. Det var både en ny studie, ogranskad forskning och rådata som gjorts på Arbets- och miljömedicin vid Lunds universitet.

Den här nya bevisningen överrumplade de Kallinge-bor som driver skadeståndsprocessen och som engagerat sig i PFAS-föreningen. Och de ansåg att de inte skulle hinna sätta sig in i och analysera den nya bevisningen på så kort tid, vilket gjorde att tingsrätten sköt på hela rättegången. Så här sa föreningens ordförande Herman Afzelius då:

– Jag känner så här att det är både vårdslöst och oproffsigt av vår motpart skicka in bevis så här sent. Som vi inte har möjlighet sätta oss in i. Jag är bara tacksam att tingsrätten förhindrade detta försök från vår motpart att skaffa sig en fördel mitt i en pågående huvudförhandling. Så känner jag.

Programledare: Men vad säger de från Ronneby kommuns sida om att bevisningen lämnades in så sent?

Daniel Värjö: Att just forskningen om Kallinge-borna är den mest relevanta för rättegången och att den inte fanns tidigare och var viktig bevisning i den här rättegången. Såhär sa Ronneby kommuns jurist Mathias Kågell-Landgren:

– De bedriver forskning på de som bor i Kallinge och de som har druckit vattnet. De kom med rapporter rörande risk för sjukdom.

Programledare: När fick kommunen och PFAS-föreningen del av forskningen?

Daniel Värjö: Det var ytterligare några dagar tidigare, den 7 september, alltså tre dagar innan rättegången skulle börja. Då publicerades också detta på Arbets- och miljömedicins blogg.
Men kommunen och Arbets- och miljömedicinforskarna hade haft ett möte veckan innan, där den nya forskningen togs upp.
Och enligt vad kommunjuristen sagt till mig så visste kommunen sedan länge att forskningen var på gång och frågade också om den kunde publiceras innan rättegången.
Och forskningen, även den ogranskade, publicerades alltså tre dagar innan rättegången på den här bloggen.

Och forskningsledaren Kristina Jakobsson på Arbets- och miljömedicin på Lunds Universitet säger så här till Ekots reporter Annika Digréus.

– Om våra resultat hade kommit fram strax efter avslutad rättegång, så tror jag att vi hade fått frågor om varför vi inte meddelade detta när vi hade dessa resultat.

Daniel Värjö: Och på frågan om de inte kunnat lämna in den här forskningen tidigare, så säger hon såhär:

– Nej, för vi har faktiskt inte varit färdiga. Vi hade önskat vi hade varit färdiga, vi hade önskat att vi hade haft en vetenskaplig publikation som hade genomgått granskning, men så långt hade vi inte hunnit. Vi hade däremot framtagit våra observationer.

Programledare: Vad visar den här forskningen då?

Daniel Värjö: Ja, det är flera saker. Både risker som forskningen ser och inte ser. En känd riskfaktor som tidigare forskning visat handlar om blodfetter och ökad kolesterolhalt. Den nya forskningen bekräftar det. De 1800 undersökta Kallinge-borna har en högre kolesterolhalt i snitt än personer i en grannkommun.
Den nya forskningen visar också på en ökad risk för en gynekologisk sjukdom som kan påverka möjligheten att bli gravid.
Men visade inte på en ökad risk för andra gynekologiska sjukdomar som bland annat havandeskapsförgiftning, vilket man sett i tidigare forskning.

Programledare: Och forskarna skickade också rådata om den cancerstudie de gör på Kallinge-borna till båda parter.

Daniel Värjö: Ja, och den datan har nu analyserats av en ledande expert på PFAS från USA, David Savitz, som anlitats som expertvittne av kommunen.
Han konstaterar att undersökningen stödjer tidigare forskning i att det finns en koppling mellan PFAS-exponering och njurcancer och viss mån stödjer kopplingen till testikelcancer och även sköldkörtelcancer för kvinnor.
Sedan var det andra cancerformer som forskningen inte visar koppling till, enligt Savitz, som prostatacancer och äggstockscancer.

Programledare: Så forskningen pekar alltså åt båda hållen?

Daniel Värjö: Ja, precis. Både bekräftar tidigare forskning om risker med PFAS, men kommer också fram till att andra kända risker inte konstaterats i Kallinge. Alltså både till fördel och till nackdel för båda sidorna i rättegången.

Programledare: Rättegången sköts alltså upp. Vad händer nu?

Daniel Värjö: Nu ska båda sidorna analysera de här underlagen. Den 8 februari ska rättegången hållas i Blekinge tingsrätt.
Rättegången handlar alltså alltså mycket om forskningen och vilka sjukdomar och hälsoproblem Kallinge-borna har fått eller kan få. Och det publiceras också ny forskning hela tiden.

Programledare: Är det nåt mer som hänt vad det gäller PFAS som också kan påverka rättegången i Kallinge?

Daniel Värjö: I somras kom Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, EFSA, med en ny riskbedömning av PFAS-kemikalier i dricksvatten och livsmedel där EFSA vill se en kraftigt sänkt gräns för hur mycket vi får i oss. Bland annat för att forskningen visar att PFAS påverkar immunförsvaret och kan göra att vaccinationer ger en sämre effekt. Alltså ett högaktuellt ämne med tanke på Coronaviruset. Det kan också leda till att det blir sänkta gränser för hur mycket PFAS dricksvatten får innehålla.

Intervjuerna i delen om PFAS gjordes av Ekots Annika Digréus.