Majgull Axelssons skarpa blick på varför vi blir de vi är
I nya romanen "Inställd resa till Sabarmati" undersöker Majgull Axelsson om vi alltid är ett så reko och rättskaffens folk som vår självbild gärna vill hävda. En lyckad undersökning, enligt vår recensent Anna Tullberg.
Titel: Inställd resa till Sabarmati
Författare: Majgull Axelsson
"Inställd resa till Sabarmati" handlar om det som går i arv och varför vi blir de vi är. Om skuld, skam och föraktet för andras svaghet. Men också om omsorg och ansvar.
Låt mig kalla det en kollektivroman om ett antal människor i Nässjö. En av dem är gymnasieläraren Lykke. Hon är robust och handlingskraftig, vet hur man trycker till en mobbare eller någon som trakasserar tiggare. Men frågan är om hon också varit tillräckligt bra på att vara mamma?
Hennes fosterdotter Meera, som är född i Indien och adopterad av Lykkes kusin och hennes alkoholiserade prästman, hon har försvunnit. Hon var utled på att höra killarna göra apljud efter henne, trött på tjejernas pliktskyldiga kommentarer om dumma rasister.
En kväll blir Lykke misshandlad av tre unga män i rånarluvor i det egna villakvarteret, mellan husen med välsydda gardiner och Aktuellt på TV. Lykke kallas "förrädare".
Vi får se Nässjö och Sverige lite från ovan, ledsagade av en dunkel och spännande gestalt som är romanens allvetande berättare. Tillsammans svävar vi in och ut ur gardintäta hus, in och ut ur Lykke och människorna omkring henne. Historien om dem gör visst anspråk på att handla om ett större "oss" och då är risken att det blir förutsägbart och banalt.
Men nu är det Majgull Axelsson som skriver och hon väljer exakt rätt detaljer för att ge romanpersonerna djup och psykologisk trovärdighet. Den magiske berättaren är ett smart drag som också ger mig ett osannolikt bra läsflyt.
En figur vacklar på gränsen till karikatyr och det är den gudfruktige alkoholisten Henrik. Han hade nog mått bättre av att slipas ner en aning. Å andra sidan är hans möte med demonen, som vi läsare till skillnad från Henrik anar vem det egentligen är, en av bokens höjdpunkter.
Jag kanske har varit mer tagen av andra av Axelssons romaner. Den här är en skicklig väv av mänsklig styrka och skröplighet och den håller mig fången ända in i mål.
