Samisk samtidskonst på egna villkor?

5:55 min

Samisk samtidskonst är het just nu. Samiska konstnärer ska representera Sápmi i den Nordiska paviljongen på nästa konstbiennal i Venedig och i Stockholm visas en bred presentation av den samiska samtidskonsten. Men på vilka villkor framträder dessa konstnärer, och vad förväntas av dem?

Kommentar/analys: Detta är en kommenterande publicering. Sveriges Radio är oberoende och agerar inte i något politiskt partis, intresseorganisations eller företags intresse.

För fyra år sedan satte musikern Magnus Ekelund och konstnären Anders Sunna på sig sina Jokkmokksdräkter och flyttade in i samevistet på Skansen, för en dag. Kanske för att påminna om när samer faktiskt visades upp här, som djur i bur, eller om att vistet så sent som på 1990-talet kallades "lappby".

Nu är Anders Sunna, som en av tre samiska konstnärer, utvald att representera Sápmi i Venedig 2022. Och det är naturligtvis en väldig skillnad på att företräda sin nation på VM för samtidskonst - som biennalen brukar kallas - och att representera sin art i ett mänskligt zoo på rasbiologisk grund. Frågan är hur den skillnaden ser ut - om det är en art eller gradskillnad?

Samisk samtidskonst har varit i ropet sedan senaste Documenta, för tre år sedan, där bland andra Britta Marakatt-Labba fick sitt stora genombrott. Året därpå deltog både hon och Anders Sunna i Modernautställningen, Moderna museets stora generalmönstring av svensk samtidskonst. Han är målare, hon broderar, men bådas verk anknöt på olika sätt till den koloniala historien, med tydliga anspelningar på nazismen.

Nordsamiska Máret Ánne Sara, blivande medutställare till Sunna i Venedig, var också med i Documenta, där hon bland annat visade ett draperi av 400 renkranier, samtliga med skotthål i - en direkt anspelning på den tvångsslakt hennes renskötande bror tvingats utföra, efter ett beslut i Norges HD.

Den tredje konstnären i Sápmis paviljong, skoltsamiska filmregissören Pauliina Feodoroff, väckte viss uppståndelse på Finlands självständighetsdag för några år sen, då hon och hennes partner skrev 169 på sina kroppar - i protest mot att Finland inte undertecknat konventionen om ursprungsfolk och stamfolk, ILO 169.

Sunna, Sara och Feodoroff sysslar alltså allihop med "dekoloniseringskonst" eller "artvism", för att låna ett par termer från en aktuell avhandling om samisk konstaktivism, som nyligen uppmärksammades av sameradion. Inget fel i det, men om paviljongen nu ska representera Sápmi kan man möjligen fråga sig om den är representativ för samisk samtidskonst i allmänhet?

Det är lätt att tro det, eftersom det oftast är just den här sortens "urfolkskonst" som dyker upp i prestigefulla sammanhang som Documenta, Venedig och Moderna museet just nu. Men när jag besöker Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm, och utställningen "Bakom hörnet vindens jojk", med verk av femton samiska konstnärer ur olika generationer, sammanställd av två samiska curatorer, får jag en delvis annan bild.

Visst, här finns både aktivism och samhällskritik. Men inte bara. Utan också foto och måleri som djupdyker i den konkreta svärta som är en av de livsbetingelser alla varelser norr om Polcirkeln delar, en stor del av året. Konst som utforskar material och rumslighet, som Aslaug Magdalena Juliussens renhorn doppade i glas och Silje Figenschou Thoresens postminimalistiska "combines" av bark, frigolit och allt däremellan.

Inte minst finns här både humor och självdistans. Geir Tore Holms skulptur "Stativ" anspelar på Duchamps berömda flasktorkare, men fransmannens järnställning har ersatts av ett dött litet träd med spretande grenar. På vilka han trätt upp en spritflaska, en burk energidryck och några tumvantar med renskinn på. En kommentar till vad - och hur - samiska konstnärer förväntats bidra till samtidskonsten, kanske.

Men Holms skulptur är från 2003, och jag vågar påstå att förväntningarna vuxit ordentligt sedan dess. Spansk-brittiska Katya García-Antón är direktör för den  norska stiftelse som står bakom den samiska paviljongen i Venedig. Och när hon, i ett pressmeddelande, slår fast hur livsviktigt det är att "beakta urfolkens sätt att relatera till miljön och varandra" så gör hon det mot bakgrund av både klimatförändringarna och den globala pandemin. Och med en förhoppning att dessa "sätt" ska peka ut vad hon kallar "alternativa möjligheter för oss själva och vår planet".

Urfolken och deras konstnärer förväntas alltså inte bara göra upp med det koloniala förtryck som drabbat dem - de ska också representera ett klokare sätt att leva, ett mer harmoniskt förhållande till naturen och en ljusare framtid, i största allmänhet.

Det här är ett ganska vanligt synsätt i konstvärlden idag, som inte så lite påminner om den tidiga modernismens vurm för afrikanska masker och annan så kallad "primitiv" konst, oanfrätt av den europeiska civilisation som man redan då såg som korrupt och kraftlös. Och om romantikens "ädle vilde", främmande för västerländska åkommor som girighet och krig.

Och är vi inte, på sätt och vis, tillbaka på Skansen då?

På taket till Sven-Harrys smattrar en flagga stolt i snålblåsten. Men det är inte den samiska, utan en helt vit med ett stort hål i mitten. Man kan såklart tolka Geir Tore Holms "Vindflagga" på flera sätt, men en sak är säker: vinden löper alldeles fritt igenom den.