RECENSION - TEATER

Århundrades Kärlekssaga. Gåtan kvarstår. Hur fasiken stod hon ut?

4:08 min

1978 kom Märta Tikkanens diktroman "Århundradets kärlekssaga". Omedelbart en feministisk klassiker blev denna skildring av äktenskapet med den hög älskade djupt alkoholiserade författarkollegan Henrik Tikkanen. Och nu spelas den upp, på Uppsala stadsteater i regi av Hedvig Claesson.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Den underbara "Århundradets kärlekssaga" är en mystisk text, det har jag alltid tyckt. En klarsynt gåta att bända upp. Den sägs handla om villkoren för kvinnligt skapande, men rinner nästan omedelbart ut i en akut fråga.

Varför. Står Hon. Ut. Med. En. Sån. Jättebebis. Till livskamrat?

Jag ska säga direkt att jag är ovanligt fantasilös i såna sammanhang. Destruktiva passioner.

Nästan dum.

För Märtas Henrik är ju i dikten, ett supande, gnällande, trolöst, nedlåtande, egocentriskt, hushållsarbetsbefriat skribenttroll.

Som i varje ögonblick ylar att hans kärlek är störst i världen.

Samtidigt har Märta Tikkanen alltid sagt att hon aldrig velat vara utan honom. En lätt fyrkantig jämställdhetsdomare som jag anar att jag missar nåt.

Det finns förstås nycklar i Tikkanens text, den som nu blivit pjäs På Uppsala Stadsteater. En är att Märta skriver på natten. Rätt tid för att formulera vardagen till en ensidigt mörk saga.

Där finns också en obegripligt grym passage om en kvinnlig släkting till Tikkanen som packar sin mans väska när han ska till sin älskarinna varje onsdag till lördag. Och tvättar hans kläder när han kommer hem. I tjugo år. En tredje nyckel är hennes ideér om att en människa faktiskt kan ha som mäktigaste kick att var behövd.

Så okej då patriarkal släkthistoria, läggning, nattlig förhöjning.
Men ändå....Fyra barn har de. Ett samlag om dagen med vem som helst hörde till hans erotiska vanor. Hon har heltidsjobb som rektor också.

Det är just mystiskt renrakat på jämlikhet i Århundradets kärlekssaga

På scenen gestaltas denna tankenöt, Märta, i tre åldrar av Lollo Elwin, Åsa Forsblad Morisse och Linda Kulle. I ett ljust rörligt vardagsrum med tre sorters skrivmaskiner, dammsugare, strumphögar, barnböcker, systempåsar och ett hav av rosenblad från alla de rosor Märta inte velat få.

Elwin gör då och då ett balettlätt skutt och blir Henrik Tikkanen. En lång bredaxlad rövare med finlandssvenska och faroflörtig glimt som plötsligt gör alltings hetta lite mer uppenbar.

Men. Något upplirkande av gåtan blir det inte. För regin har glömt den lite.

Dessa tre Märtor, nästan hela tiden vända ut mot publiken har nämligen en sorts överenskommelse med oss, ett varmt, lättironiskt tonfall kring "kaoslivet med en jättebebis"

Och den här lilla men omisskännliga "ja se karlar" doften, är rätt underhållande men lämnar alla viktiga frågor kvar.

Hur kan Märta Tikkanen vara så stark och så oändligt svag?

Och när ska någon förklara för mig varför Århundradets kärlekssaga aldrig beskrivs som en total tragedi?