"Grät så att jag inte kunde andas"

Detta ska du se på Stockholms filmfestival

12 min

Idag inleds Stockholms filmfestival. En festival som i år inte är riktigt sig lik. Det är hälften så mycket film som vanligt, och precis som för andra kulturevenemang i Stockholm så får man max vara femtio i biosalongen. Samtidigt har man flyttat ut vissa delar av festivalen på nätet.

Det gör att man även i Sverige kan ta del av vissa delar av festivalutbudet. Och med mig här i studion finns kulturredaktionens Lisa Bergström och Roger Wilson.

Lisa, du har sett filmen som öppnar årets festvival, "The World to come" av Mona Fastvold, som visades i Venedig där den tilldelades Queer lejonet för bästa HBTQ-film (och som är planerad att gå upp på bio i USA i februari men oklart när den går upp på bio i Sverige). Vad är det här för film?

– Det är ett drama som utspelar sig i 1850- talets USA på landsbyden där två kvinnor som lever rätt så isolerat träffar varanda. Samhörighet och kärlek uppstår. Filmen berättas i dagboksform och utspelar sig mellan iskall januari till tidig höst. Det är vackert och poetiskt.

1850 talet, varför utspelar den sig just i den tids eran, det är ju samma era som Mobergs Utvandrarna utspalar sig i....

– Regissören Mona Fastvold är intresserad av just den här tiden, för att kvinnorna då är andra och tredje generationens invandrare, de har kommit bort från det sammanhang och den religion som deras morföräldrar tog med till Amerika. De stretar på med de små jordbruken och är lite isolerade. En islolering som hon förklarade för mig var inte bara ödslig och kärv utan även befriande. De kunde bygga sin egna liv.

G: Kärlekshistorien då två kvinnor på 1850 talet i USA. Hur är den berättad?

L: Filmen är befriad från skam och skuld och det är ju lite ovanligt när det gäller just lesbisk kärlek i film. Och det är en stor kärlek vi ser som de båda försöker förhålla sig till. Och det var att just berätta historien fri från skuld och skam som lockade regissören Mona Fastvold.

Roger Wilson, du har sett mer hbtq på festivalen?

– Ja, det är väl nästan lite av en trend, flera av de lite mer högprofilerade filmerna på festivalen har lite queert innehåll. Vi har ju Viggo Mortensens debutfilm som regissör, Falling, där han spelar den homosexuelle sonen till en våldsamt sexistisk, homofob och rasistisk pappa. En pappa som håller på att bli allt mer dement, mitt i ilskan till allt och alla.

– Och så spelar Colin Firth och Stanley Tucci ett par i Supernova. Årets gråtfest, skulle jag vilja säga, när den ene i paret håller på att bli dement. Jag grät så mycket att jag blev så täppt i näsan att jag inte kunde andas.

Hör mer i klippet ovan!