Vad ska hända med de svenska IS-kvinnorna och deras barn?

11 min
  • Det kurdiska självstyret i norra Syrien begärde från början att alla utländska stater skulle ta hem sina medborgare.
  • När framförallt EU vägrade göra det och Storbritannien till och med drog in medborgarskapet för den unga IS-mamman Shamima Begum, föreslog man istället en internationell tribunal för att döma utlänningarna som anslutit sig till IS.
  • Men inte heller den tanken fick man stöd för och därför har det kurdiska självstyret fattat beslut om att ställa utlänningarna inför rätta i lokala terrordomstolar. En ny domstolsbyggnad för rättegångar mot utländska IS-kvinnor och män håller på att uppföras i Qamishli. Vår Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén har varit där.

Här byggs en ny domstol för internationella rättegångar. Man putsar väggarna, inte alls klart ännu.

Ja i princip kan vi genomföra rättegångar så snart problemen med Covid-19 och bevisinsamlingen är klar, säger domaren Khaled Ali, men ni ska veta att det här inte är vad vi föredrar.

Från början, efter att IS besegrades militärt för snart två år sedan, bad vi världssamfundet om hjälp, vi skulle helst se en internationell tribunal mot alla IS-krigare, det vore rimligt med tanke på att era medborgare har rest till vårt land för att utöva skräckväldet IS.

Men världssamfundet har valt att blunda och inte ta sitt ansvar. Därför ser vi oss tvungna att inleda dessa rättegångar eftersom man inte kan alla dessa tusentals IS-krigare och IS-kvinnor sitta internerade i fängelser och läger i flera år utan rättegång, säger Khaled Alis dommarkollega Amina.

Problemen är dock enorma. Utan internationellt samarbete har vi inte det som krävs i form av fingeravtryck, bevis för när dessa människor lämnade sina hemländer eller om de samlat in pengar till terrorrörelsen.

Vår rättsprocess blir lidande på grund av uteblivet samarbete med omvärlden, säger de båda domarna som ger uttryck både för en enorm press och besvikelse över att lämnas åt sitt öde med läger fulla av utländska terrorister. kan vi t.ex inte samla bevis för när dessa människor lämnade sina hemländer, om de samlat in pengar till terrorrörelsen.

Eftermiddagsfotboll i dammet mellan tälten i Roj lägret där det numera också finns en nyasfalterad väg - där leker barnen att de åker bräda på plastbitar. En liten flicka i rosa kläder står på två tillplattade petflaskor medan hennes kompisar drar henne. De pratar franska med varandra.

Idag är i princip alla kvinnor och barn från EU-länder, inklusive Sverige, flyttats hit från det ökända Al Hol lägret. De som kom från Al Hol bor i den nya delen av ROJ, den är säkrare och mer välorganiserad. Nya tält med betonggrund i prydliga rader, solceller på badrumstaken, vakttorn, elektricitet, bra vattentillgång, och TV.

Vi får inte gå in i lägret, men går längs stängslet och ser två franska kvinnor som har sytt fast röda vita och blå tygstycken på sitt tält och skrivit Egalite, Liberte - frihet jämlikhet broderskap i skrivstil på tältduken. Kvinnorna har långbyxor på sig, de har ingenting på huvudet. I Roj är svart niqab förbjudet och det sägs att ingen innanför stängslet har telefon.

Soraya från södra Sverige var en av dem som flyttades från Al Hol och förhördes av kurdisk säkerhetstjänst på vägen - i ett fängelse där de tillbringade tio dagar. Man tog deras fingeravtryck och förhörde dem.

Marwa säger.
– Om folk i Sverige vill att vi ska ställas tillrätta, då borde det åtminstone vara på en rättvis plats. I en svensk domstol, i en rättvis rättegång. Då kan varje en dömas dömas för vad den har gjort. De kan inte lämna oss här. De kan inte låta någon annan döma oss. Vi är svenskar så vi bör bli dömda enligt svenska lagar.

– Men om ni har begått brott här så är det ju klart att ni döms här, så är det ju i hela världen.

Ja men det här är ju inte riktigt en riktig stat.

– Här behandlar de oss inte jättedåligt men jag tror inte det skulle vara en rättvis rättegång. De är ju terrorister. Vem då kurderna? Är det en terrororganisation. Ja.

Soraya säger att för hennes barn är det mycket bättre i Roj än det var i Al Hol.
– Här är det mer organiserat. Lättare att få tillgång till sjukvård. Det finns el och vatten hela tiden medans i al-Hol finns ingen el och vatten kommer bara på morgonen. Jag tycker det är lite roligt att nu har de en TV att titta på.

– Hur uppfostrar du dina barn? Ni pratar svenska, du försöker lära dem läsa och skriva.

– Väntar på att skolan ska börja. Jag har försökt lära dem bokstäver, läsa och skriva, räkna. Jag sjunger ibland för dem.

– Hur uppfostrar du dem i religionen?

– De kan lite verser utantill. Men de är fortfarande så unga, de vill leka och hänga med kompisar, jag låter dem göra som de vill.

Vad säger du till dem om deras pappa? Han är i paradiset.

Bland de svenska kvinnorna kvinnorna finns både de som kom hit mot sin vilja - antingen som minderåriga med en förälder eller hitlurade av en make som sa att familjen skulle på semester i Turkiet - och universitetsutbildade som mycket väl visste vad de gjorde - och kvinnor som är ingifta i kända radikala familjer. Vissa av de svenska kvinnorna kallar kurderna för terrorister.

På andra sidan stängslet i det som kallas gamla Roj, finns kvinnan som vi kallat Lösgodis tidigare i radio - eftersom det var det hon längtade mest efter från Sverige. Hon säger hånfullt att kurderna verkar tro att avradikalisering handlar om att man inte ska ha heltäckande kläder.

– Men till den graden som det praktiseras här är det helt absurt. Avradikalisering för dem är t.ex att jag inte ska täckande kläder, jag är radikal helt enkelt om jag har sjal. Om jag har börjat ta på mig mindre stora kläder så anser de att jag har liksom ändrat mig och tagit steg tillbaka från is ideologin. Det kollar på utseendet och inte på hur det är i huvudet. Vilket är rätt dumt tycker jag.

– Ni får inte ha niqab

– Nej nej nej. Helt förbjudet.

– Niqab var något nytt för mig, hjag hade inte det i Sverige. Men jag har lärt mig att tycka om det av mina egna anledningar. Och jag anser att det är befriande, jag förstår att andra tycker att det är förtryckande. Men jag kan tala om för mig själv att jag tycker om det och jag skulle vilja ha på mid det.

– För mig känns det mer som att de inte vill att jag ska utöva min religion som jag vill utöva den. Islam enligt dem är IS, det är terrorism. Det finns inte normal islam för dem. Jag har svårt att tänka mig vad avradikalisering är. Jag försöker vara så mycket muslim som jag kan vara id den här miljön. De arbetar mot mig.

– Det känns som att de inte vill jag ska vara muslim.

Många av kvinnorna är oroliga att deras barn ska tas ifrån dem. När de fick besök av UD förra månaden fick de veta att de skulle kunna få hjälp att begära att barnen skickas till Sverige medan mammorna får stanna kvar i lägret. Inga av mammorna var intresserade av att släppa iväg sina barn, vi är den enda trygghet de har, sa till exempel kvinnan vi kallar Lösgodis.

Och hon tacksam att det kurdiska självstyret har lagar som förbjuder dem från att skilja mammor från barn. Självstyrets utrikespolitiske talesperson, Abdel Karim Omar säger: Aldrig, inte ens om mamman ger sitt medgivande, vi tillåter det aldrig. Abadan.

Tillbaka hos domarna Amina och Khaled Ali utanför domstolsbyggnaden som håller på att upprättas, säger Amina att hon hoppas att det blir kvinnorna som döms först, eftersom det skulle statuera exempel och visa alla IS-kvinnor att de inte kommer att gå fria bara för att de påstår att de varit hemma med barnen.

Men våra problem kvarstår, säger hon. Vi har coronahotet, vi har hotet om ytterligare Turkiska invasioner säger hon och pekar ut över fältet - lite längre bort syns trevåningshusen på den Turkiska sidan bakom en lång vit mur. Och så har vi världssamfundet som varken vill inrätta en internationell domstol eller stödja vår lokala rättsprocess.

Vad vi än gör kommer vi att anklagas för att göra fel. Och vi har inga utpressningsmöjligheter heller eftersom Vi kommer inte att hota omvärlden med att släppa ut alla dessa utländska IS-terrorister så att de kan komma hem till era länder. Vi är inte inte som Erdogan som hotar skicka iväg flytktingar om Europa inte gör som han vill, säger Amina och alla i rummet skrattar.