RECENSION - FILM

David Finchers "Mank" – ett kärleksbrev till svunna tiders Hollywood

2:40 min

Citizen Kane kallas ofta för tidernas bästa film. Nu har regissör David Fincher tittat närmare på vad som låg bakom klassikern.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Mank
Regi: David Fincher
Manus: Jack Fincher
Medverkande: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins, Charles Dance m.fl.
Betyg: 4 av 5
Premiär: Netflix den 4/12

Med Citizen Kane fick 24-årige Orson Welles fria händer – så han valde att spela huvudrollen, regissera, producera och skriva manus.

Och så här i efterhand, så gick det väl ändå helt okej?

Kane populariserade ickelinjärt berättande, var banbrytande i en mängd tekniska avseenden och brukar anses vara tidernas bästa film.

Intressant då att när David Fincher zoomar in på Citizen Kane, väljer han bort Orson Welles och fokuserar istället på mannen som han delade manusskrivandet med, Herman J Mankievicz.

Gary Oldman spelar huvudrollen som den burduse, rolige och alkoholiserade manusförfattaren som kallades för Mank. Vi följer honom från sjuksängen där han försöker sammanställa filmmanuset till Citizen Kane som både skulle komma att vinna honom en Oscar, men samtidigt köra hans karriär i sank.

Citizen Kanes högfärdiga huvudperson, bygger nämligen på Manks tidigare vän, den livs levande mediamogulen Willam Randolph Hearst.

Hur manusförfattaren nått fram till den här destruktiva destinationen får vi se genom en rad flashbacks, precis som i Citizen Kane alltså, men här förflyttas vi tillbaka till det excentriska livet bakom kulisserna på 1930-talets Hollywood-fabrik.

Manuset till Mank skrevs på 1990-talet av David Finchers far Jack Fincher och de smarta, ofta roliga replikerna flyger verkligen fram. Vips, så är filmens över två timmar som bortblåsta.

I det bländande vackra svartvita fotot passar Fincher också på att ha lite lekstuga med några Citizen Kane-referenser:

Snögloben som krossas mot golvet har han förvandlat till en flaska som rullar ur alkoholistens hand och istället för att Charles Foster Kane träder in i fokus vid hustruns sida är det Orson Welles själv som kristalliseras vid Manks sjuksäng.

Citizen Kane har alltid imponerat på mig, men aldrig helt och hållet fångat mitt hjärta. Mank kommer närmare, med sin mörka och samtidigt livligare ton.

När eftertexterna rullar sitter jag och funderar, om inte David Fincher, precis som Orson och Mank, just vunnit sin första Oscar?