Recension

Inget driver Falling framåt

2:48 min

"Falling" är Viggo Mortensens regidebut. Det är ett familjedrama med inspiration från hans egen familj – som han också skrivit manus, producerat, gjort musiken till och har huvudrollen i. Lisa Bergström önskar att Mortensen fått mer motstånd i processen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Falling recenseras som ett samtal, nedan i utskriven form. Hör samtalet i ljudklippet ovan.

Vad är det här för film?
– Ett mycket dystert familjedrama. Om en gammal pappa, som börjar bli dement och mot hans vilja försöker barnen ta hand om honom och flytta honom från gården på landet till soliga Kalifornien. Pappan är riktigt elak. Säger de mest vidriga saker till sin familj. Filmen är berättad med tidshopp, vi ser även pappan som en yngre man, då spelad av Sverrir Gudnasson. Det första han säger till sitt nyfödda barn är, tänk att du föddes till den här världen så att du kan dö. Hårt. Så det elaka är inte bara en konsekvens av sjukdomen. Han är otrevlig filmen igenom.
Det blir till sist obegripligt för oss i att förstå varför familjen ens orkar bry sig om honom. Relationen till barnen är kall och kärlekslös. Han är oberäknelig och skitförbannad.

Berätta om Viggos Mortensens rollfigur?
– Han är pilot. Växte upp med den här pennalistiska pappan. Han lever med sin man och deras barn i Kalifornien. Det är hos den familjen pappan bor tillfälligt, och jag har sällan sett så många homofobiska och rasistiska angrepp i en film som genom den här rollfiguren. Sonen bara tar emot och tar emot i tystnad. Lance Henriksen spelar pappan och han gör en kanoninsats, för det måste varit väldigt krävande att vara så arg och osympatisk i varje scen.

Aj då. Men som film, hur funkar den här berättelsen?
– Inte så bra. Inget driver filmen framåt. Det sker ingen utveckling, inte heller någon försoning mellan far och son. Vi ser ju ett sorts övergrepp som pågår i decennier och som upprepas scen efter scen. Vi får aldrig nycklar till att förstå varför pappan är så vidrig. Det finns ingen charm i det sura och griniga. Och jag önskar att Mortensen hade fått lite mer motstånd i filmprocessen. För vi förstår kanske ambitionen men det räcker tyvärr inte.