Recension - Film

"Chadwick Bosemans sista rollprestation är hans bästa"

2:23 min

Idag är det premiär för filmen där Chadwick Boseman gör sin sista roll: Ma Rainey's Black Bottom. Och den sista skådespelarinsats är också hans bästa, tycker Joakim Silverdal.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Ma Rainey's Black Bottom
Regi: George C. Wolfe
Skådespelare: Chadwick Boseman, Viola Davis, Colman Domingo m.fl.
Förlaga: "Ma Rainey's Black Bottom" av August Wilson
Går att se på: Netflix
Betyg: 3 av 5

När Chadwick Boseman gick bort i augusti, kände jag en sorg över att vi inte skulle få se honom åldras på vita duken.

Då hade jag inte sett Ma Rainey's Black Bottom och på sätt och vis gör allt ännu ondare nu. När han här balanserar mellan kaxig charm och finstämd bräcklighet, spelar han faktiskt bättre än han någonsin gjort tidigare.

I Ma Rainey's Black Bottom följer vi med den legendariska bluessångerskan Ma Rainey och hennes kompband till en skivinspelning i 20-talets Chicago.

Det är en berättelse om svarta amerikaner som försöker hålla hårt i sin musik och vita producenter som bara är intresserade av hur mycket pengar som går att tjäna på den.

Boseman spelar den unge, energiske trumpetaren Levee i kompbandet. Han vill höja tempot, men Ma Rainey är inte imponerad.

I kontrast mot Chadwick Bosemans kulsprutepepprande repliker, utstrålar Viola Davis ett lugnt självförtroende som Ma Rainey. Men bakom de tunga lagren av mascara anar vi ändå en rädsla.

Hon vet att det enda vapnet hon som svart sångerska har på den här tiden är sin röst, så hon försöker cementera sin maktposition genom att fördröja skivinspelningen så mycket som möjligt.

Och Viola Davis är, som vanligt, klockren i titelrollen.

Filmen bygger på en hyllad pjäs med samma namn av August Wilson.

Den är välskriven och känslosam, men ni vet hur det ibland kan kännas när teater blir film? Rummen upplevs lite trånga, handlingen lite instängd och så blir det även här – till filmens nackdel.

Men det finns absolut mer att  tycka om än att ogilla här och för första gången sedan Heath Ledger dog 2008 tror jag att vi kommer få se en skådespelare tilldelas en Oscar posthumt.

Nu, precis som då, skulle det vara 100 procent välförtjänt.