MUSIKRECENSION

Paul McCartney roar sig på egen hand

2:31 min

Idag släpper Paul McCartney soloskivan "III". En karantänprodukt, där han skrivit, spelat och spelat in allt på egen hand.
Bella Stenberg har lyssnat.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Artist: Paul McCartney
Album: McCartney III
Utgivningsdatum: 18 december 2020
Betyg: 3 av 5

"McCartney III" undrar kanske någon? När ex-Beatlen beroende på hur en räknar har gjort minst sjutton andra soloalbum. Ja, för det är en uppföljare till solodebuten från 1970 och tvåan tio år senare. Alla inspelade med Paul McCartney själv på alla instrument. Om de andra två avslutade varsin era – Beatles respektive Wings – är den här mer av en nystart.

Det börjar med deltablues, eller rentav ökenblues i "Long tailed winter bird", han leker med electronica, indiepop och folk, det hörs ekon av Johnny Cash och olika delar av den egna karriären, och blir rejält hårt i "Slidin'".

Ibland fastnar han i egna spelglädjen, som i långa "Deep deep feeling" som snurrar några varv för mycket runt sig själv men främst sänks av en tjatigt banal text.

Det är tydligt att han drivs av musikalisk nyfikenhet och upptäckarglädje. Och trots karantänen verkar Paul McCartney haft kul. Valt ett instrument, skrivit något, spelat in. Utan några som helst kommersiella kval. Jag vet inte hur många gånger jag tänker på walesiska experimenterande och excentriska Super Furry Animals – fast det ju egentligen borde vara tvärtom.

Det är uppfriskande. Och popmelodierna hittar 78-åringen fortfarande, även om det ibland hörs att rösten åldrats mer än sinnet.

I avslutande "Winter bird – When winter comes" knyter han ihop albumet. Iakttar gården i väntan på vintern. Tittar på rävarna, måste laga staketet för att skydda lamm och kycklingar, dika vid morotslandet, drömmer om sommaren. Det är fint.