RECENSION - FILM

Uje, barnen och musiken – allt som krävs

2:52 min

Uje Brandelius, bland annat en del av popbandet Doktor Kosmos, skapade en hyllad scenföreställning kallad "Spring Uje spring" om sin sjukdom. Nu har den bearbetats till film i regi av Henrik Schyffert. I rollerna ses bland andra Uje Brandelius familj. Jenny Teleman har sett den.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Hela den blåsvarta vardagssagan, en tragedi i Bredäng, pågår på tre scener. På värmeytan mellan Uje Brandelius och hans två små döttrar, ungefär tretton och fyra år gamla, i hans runda stilla ansikte, på hans skakande händer. Och så utspelas den i skuggorna över pianotangenterna.

På instrumentet som inte kommer att visa minsta tålamod med fingrar som inte längre kan knyta skor. För nära barnen och musiken är det inte längre ironin och den vänligt nedgörande självhumorn som styr filmen om musikern, pappan och representanten för den nya snällismen, han som vid femtio års ålder, mitt i kulturvardagen drabbas av Parkinsons sjukdom.

Men som inte säger nåt till någon, utan istället prövar stand-up, improvisationsteater, gör uppror på ökenjournalistjobbet på radion och krossar några andra drömmar som drömts nu när döden verkar knacka på dörren.

Alltmedan Stockholm runtomkring med kallögon pratar bostadsrätt ända in i evigheten.

Henrik Schyffert och kanske Brandelius och en halv stad till älskar nog verkligen sina frostnupna skämt på den alltid lika magnifikt fåniga medelklassens bekostnad  men ibland, verkligen ibland, är extra humor onödig.

Jag behöver egentligen bara Ujes öppet chockade blick, de överväldigade ansvaret för barnen, de två som samtidigt är den enda rimliga trösten och så den där tappade konsumkassen med alla bananer och allt mjöl som trillar ut, plötsligt ett berg att plocka upp.

Och så vill man höra på pianot som fortsätter spela av sig själv där i vardagsrumsmörkret. Det räcker.