Kattis Ahlströms vinterprat i text

Här finns en textad version av Kattis Ahlströms vinterprat. Texten ligger kvar 30 dagar efter att programmet sänts, som del av ett test. Vill du lyssna så klicka här.

Hej och varmt välkomna till årets första vinterprat denna juldag. Jag heter Kattis Ahlström och här sitter jag i studio 13 i radiohuset i Stockholm tillsammans med min producent Hans Rosenfeldt och tekniker Tor Sigvardson – de vinkar här till er med sina fina bjällervantar.

(Bjällror!)

Som jag hoppas att du, var du än befinner dig, kan få en liten juldagspaus, slå dig ner i favoritfåtöljen, kanske med de nya julklappstofflorna på fötterna och en mugg glögg i handen, denna den trehundrafemtionionde dagen på detta så väldigt märkliga år.

(bjällrorna fortsätter)

Hans, nu räcker det med bjällrorna, tack …

Jag är glad att få göra er sällskap en stund och kommer att ägna tiden vi har tillsammans, åt att prata om människor som - utan att känna mig eller ens veta om det - på olika sätt påverkat mig, och om musik som jag associerar och förknippar med speciella händelser.

Och så är det ju det här med julen… Jag tänkte att vi betar av den nu så här i början, så är det gjort. Hans, Tor, take it away!

(Bjällror startar igen)

Så där ja! Nu åker vi - ni är som sagt, varmt välkomna. Det här är mitt vinterprat.

Musik: Vive le Vent - Mireille Mathieu

Under det här året har vi ju inte haft så stora möjligheter att få inspiration utifrån, under allt hemmasittande. Och då får man gräva inåt i stället. Och bakåt. Själv har jag gått igenom en massa dagböcker från när jag var liten. Jag hittade min allra tidigaste med en häst på framsidan och med uppbrutet lås.

På första sidan står det: våren 1974 - jag är då åtta år.

Kära dagbok. Jag kanske sitter och gungar i en gungstol och stickar när jag läser detta då kan jag väl försöka kåma ihåg barndommen - med två m - och hur det var i skolan. Idag smög jag och Ia på en gube som hade en randig keps. Det var den märkligaste dagen. Sen fick jag Köttgrotta till middag.

Informativt ändå måste jag säga för en åttaåring! Och köttgrotta hade man lite glömt bort att det fanns.

Jag försöker så gott jag kan att göra det jag bad mig själv om för 46 år sedan. "Kåma ihåg barndommen". Att inte glömma. Sen dyker han plötsligt upp på sidan 32. Ola. Om jag nu bad mig själv att försöka "kåma "ihåg så kan jag säga att det minnet har jag väldigt tydligt inom mig.

Jag hade kommit tillbaka från sommarlovet, gick i andra klass och hade just fyllt nio år, när han plötsligt satt där i klassrummet. Kanske hade han suttit där hela tiden, men hur det än var så var det först nu jag fick syn på honom. Längst ut i den hästsko som fröken valt att sätta oss i det här läsåret. Jag satt i mitten. Jag tror att han pratade lite mer utpräglad skånska än oss andra, även om man väldigt sällan hörde honom säga något. Det var inte det att han var blyg. Bara tyst och lite hemlig. Och finlemmad. Som en porslinspojke från mormors samling.

Jag tyckte att han liknade Hampus i ”Den vita stenen”.

Jag var en av dem som älskade skolan. Fröken Ulla Karin och alla snälla klasskompisarna, även om jag tidigt förstod ungefär min plats i rangordningen rent utseendemässigt, bland de andra flickorna. Jag var redan då längre än de flesta av mina klasskamrater, hade en glipa mellan framtänderna, likt den vid tiden så populäre och folklige sång- och dansmannen Thore Skogman, och bar alltid hårband av varierade kulörer. Jag valde att mer sälla mig till det man kallade ”pojkflickor” och brydde mig inte så mycket om sådant som finklänningar eller viskningar och fnitter. Det var liksom upptaget.

Jag och framför allt en annan tjej i klassen ägnade oss istället åt ganska vilda lekar och den här hösten introducerade en av killarna den nya leken ”tjuv och polis” som han släpat hem från nån sommarkompis i Stockholm och som kort och gott gick ut på att några var tjuvar och resten poliser. Poliserna jagade tjuvarna och fick man fatt i dem skulle de sättas i fängelse. Vill minnas att finkan låg under rutschbanan.

Jag tjatade till mig en plats i polislaget och Ola hamnade bland tjuvarna.

Jag minns fortfarande hur han sprang som en halshuggen höna. Helt skräckslagen av mina, för min ålder, både snabba och långa springben och med ett enda tydligt mål i sikte.

Ola skulle jagas ifatt och fängslas.

Kanske inte det raggningsförsök jag är mest stolt över i mitt liv, men så blev det heller inget mellan oss.

Så jag återvänder till lekarna och det ska gå många år och många dagböcker innan allt övergår till att helt och fullt handla om just kärlek – det är ett oändligt orerande om att vänta länge vid skåpen, för att i några sekunder få en glimt av någon i parallellklassen, eller ännu hellre, någon i klassen högre upp. Handbollsspelaren med alla tusen tjejerna, den mystiske fågelskådaren, han som spelade klarinett i ungdomsorkestern. För att senare bytas ut mot honom som spelade fagott.

Längtan, väntan, osäkerheten, tårarna men också det förtjusande berusande, och kanske inte alltid på så blodigt allvar.

Såsom väl kärlek egentligen ska vara - en kär lek.

Undrar var du är nu Ola? Är du lite glöggrusig kanske, omgiven av barn, kanske till och med barnbarn? Hittade du din kärlek till slut? Är du glad och lycklig? Eller … sitter du kanske i fängelse?

Hur det än är - hör du det här så vill jag tacka dig för att du, om än ofrivilligt och antagligen helt omedveten om det, var min allra första kärlek!

Musik: Give a Little Bit - Supertramp

Jag har alltid varit svag för musik som utgår från olycklig kärlek, hjärta och smärta och längtan. Som att den är mer trovärdig och på riktigt än sånger om den där utopiska kärleken som känns lite mer hittepå.

Som den olyckligaste av de alla: Den unga japanskan i Puccinis opera ”Madame Butterfly” - som förgäves väntar på sin älskade Pinkerton och begår harakiri för att hon omöjligt kan leva vidare med hedern i behåll.

Kanske spelade kärleken till ”Madame Butterfly” en liten roll när jag för några år sedan fick för mig att jag skulle tatuera in just en fjäril på handleden.

Jag hade tagit mig ur en tid i mitt liv som jag upplevt lite som tillbringad i en bur. Ja, möjligen kändes det som att även min heder var en smula trampad på och jag antar att jag ville manifestera någon slags frihet, fast på ett lite mer sansat sätt än att begå harakiri.

Givetvis oerhört fantasilöst och ja, någon skulle nog kalla det stillöst. Jag är uppvuxen med en mamma som delvis arbetat med unga kriminella och bara hål i öronen var för henne förknippat med den undre världen. Jag förstod henne först när min son försökte tjata sig till en sån där ring i örat som man gör större och större och som man till slut kan se utsikten genom. Tror till och med, när jag försökte förhandla bort den, att jag hörde mig själv argumentera med orden: ”Du kommer till exempel aldrig få ett jobb på bank med en örsnibb som en mindre gnagare kan krypa igenom”.

Vi undrade nog båda två vad det där kom ifrån. Speciellt han som ägnade sina dagar åt gitarrer och tv-spel och nog aldrig ens snubblat över tanken på en framtid som banktjänsteman. Men det blev ingen ring, så något måste ha bitit.

Men det fanns något härligt med att tänka sig att just jag skulle kunna ha en tatuering. Och på vänsterhanden dessutom, som blivit så illa tilltygad av en massa operationer i ungdomen. Kanske behövde den en egen liten beskyddare? Och då alltså en fjäril! I min ålder och allt. Och dessutom den vanligaste tatueringen, antar jag, jämte Carpe Diem, med eller utan hjärta.

Mitt förhållande till just fjärilar skulle jag väl annars egentligen inte kalla helt avslappnat. Under barndomssomrarna - på den tiden det fanns fjärilar – stoppade vi ner citronfjärilar, påfågelögon och – vackraste fjärilsnamnet - sorgmantlar i små burkar med eter i, för att sedan nåla upp dem på tavlor. Jag kan fortfarande minnas de blandade känslorna av fascination och obehag när vi såg hur livet långsamt flöt ur dem i det starka medlet, hur vingslagen avtog och de till slut avslutade sina dagar med en liten ryckning. Och hur de såg korsfästa ut, som små vingbeklädda Jesusbarn, där de sedan hängde på rad på väggen.

Så. Fjärilen påminner mig kanske lite om skuld också där den sitter. En sån där skuld man kan ha över sånt man gjort när man inte visste bättre.

Men nu sitter den där på handleden och skyddar och påminner och allt vad den nu gör. Ibland, om jag till exempel ska intervjua någon äldre fin dam eller kanske någon i kungahuset,  så ser jag till att dra ner ärmen över den, eller gömma den bakom något stort armband. Man vill ju inte stöta sig i onödan.

För ett par år sedan halkade jag och hamnade så illa på min fjärilshand, att jag bröt den. Väl inne på operationsbordet blev jag medveten om att den vassa skalpellen skulle sättas precis på min lilla fjäril. Och just innan den lugnande sprutan tog fart på riktigt,  ryckte jag tag i operationssköterskan och bad henne fråga kirurgen om han kunde vara så snäll att försöka undvika att skära den mitt itu. Som att om jag räddade den här skulle det gottgöra för alla fjärilar som jag tagit av daga och nålat upp.

Sen försvann jag in i dimman.

När jag vaknade upp från narkosen frågade jag sköterskan om hon kommit ihåg att påminna kirurgen om mitt önskemål. Jodå, det hade hon. Jag hade tydligen upprepat det ett tiotal gånger innan jag somnade in på operationsbordet. ”Snälla doktorn, skär inte i fjärilen”, hade jag sagt om och om och om igen, som ett vilset fyllo.

Och han hade gjort som jag bett om och tagit en liten omväg runt ena vingen med kniven.

Så snällt.

Men gladast var ändå narkosläkaren, la hon till.

Jaså, hur så, undrade jag?

Åh, han dansar runt på avdelningen nu efter att du sagt hur lik han är Ryan Gosling.

Du friade till honom också, sa hon.

Men det var Ryan Gosling-liknelsen som fick honom att glatt dansa runt.

Lite deppigt ändå…

Musik: Un bel di vedremo (Madame Butterfly) – Nina Stemme

”Madame Butterfly”, med den fantastiska svenska sopranen Nina Stemme.

Nu är det jul igen. Barnens högtid som det ju heter.

Min första kontakt med BRIS hade jag som tioåring. Jag och en kamrat hade bestämt oss för att skicka ett anonymt brev till dem för att berätta om en flicka på skolan som vi inte tyckte verkade ha det bra hemma. Vi beskrev allt vi hade sett som var underligt hemma hos henne och hennes stränga mamma och pappa när vi varit där på kalas. Vi förseglade kuvertet, satte på frimärke och sedan tog vi på oss varsin enorm pappaskinnhandske för att tillsammans bära iväg brevet till postlådan. Man vill ju inte lämna några fingeravtryck. Jag minns hur hjärtat bultade när vi la brevet på lådan. Nu får det bära eller brista. Jag vet inte vad vi hade tänkt oss skulle hända. Men det minsta man kunde begära var väl att någon från BRIS skulle åka hem till familjen och tala föräldrarna till rätta. Kanske skrämma dem lite. Så att de blev snällare.

Att det inte riktigt är så BRIS fungerar förstod jag, om inte tidigare, så när jag började som frivillig i deras hjälptelefon i mitten av nittiotalet och sedan, många år senare, när jag tillträdde som Generalsekreterare.

Ett av de roligaste och svåraste jobb jag haft i mitt liv.

Jag kommer aldrig att glömma första gången jag tog emot ett samtal från ett barn. En pojke som inte ville gå hem från skolan. Jag minns hur jag höll krampaktigt i luren, som för att inte tappa bort honom. Hur jag försökte lyssna in vem det var jag hade där på andra sidan, för att undvika att skrämma bort honom, få honom att ankra om än bara en liten stund.

På den tiden hade barn inga mobiltelefoner och jag tror han ringde från en telefonkiosk. Jag föreställde mig modet han måste ha uppbringat för att lyfta luren och läsa på lappen, där han skrivit ner numret till oss.

Pojken kröp in under skinnet på mig och jag hamnade i det vi så lätt gör när vi vill hjälpa – jag ville åka och hämta honom och rädda honom. Hur många barn har jag inte velat smuggla med mig hem när jag varit i utsatta områden i länder som Kongo, Zambia eller Myanmar? Det är en ständig utmaning att förstå varför vi gör saker och för vems skull.

Att till slut tvingas lägga på luren utan att ha en aning om hur det skulle komma att gå var smärtsamt, nära på outhärdligt. Efter passet pratade jag med en av handledarna om det.

Han sa att jag skulle tänka på att jag efter det här samtalet lyft en liten del ur pojkens tunga ryggsäck för att bära det åt honom, så att hans blev lite lättare. Kanske den finaste bilden av vad ett samtal kan betyda.

Jag har alltid haft ett särskilt öga och engagemang för barn. Inte den där sortens engagemang med huvudet på sned utan mer en fascination över hur mycket fantasi, klokskap och oförstörd skärpa som ryms i ett barns universum och som vi är dåliga på att ta tillvara, pratar över huvudet på dem, förbiser och i värsta fall ignorerar.

Jag har lett ett hundratal paneldebatter och samtal om barns väl och ve, rättigheter och skyldigheter genom åren, med politiker, civilsamhället, föräldrar och lärare. Men oftast utan ett enda barn närvarande. Nu har några vaknat till och bjuder av och till in en ungdom för att delta, men det tillhör fortfarande ovanligheterna. Är så nyfiken på varför? Varför vill vi inte höra vad de har att säga?

Nej, de har inte samma erfarenhet som vi, inte samma konsekvenstänkande och logik. Men de har något annat som, om vi inte tar tillvara på det, slukas upp i det som kallas att bli vuxen, där så mycket av barnet som vi alla har inom oss skräms bort och går till spillo.

När jag på mina morgonpromenader ser små reflexvästklädda barn gå i led hand i hand hisnar jag ibland över hur de andas så mycket skörhet och kraft på en och samma gång.

Hur vissa av dem kommer att vattnas med kärlek och omtanke. Och andra präglas av hårda ord, motstånd och hinder som till slut blir så svåra att klättra över att de inte vill växa mer. Inte kan.

Vi måste kunna bättre än så. Vi måste kunna jämna ut det orättvisa och ojämlika. Vi måste kunna hjälpa de som behöver mer stöd än andra. Vi måste våga se när något verkar vara fel även om det är obekvämt. Vi måste förstå att när man hamnar utanför i alla möjliga sammanhang odlas hopplöshet och aggressivitet, livsleda och i värsta fall ett tappat hopp om att livet inte är ett ställe att vara på.

Att höra ord från ett barn som inte vill leva mer, är förlamande.

Ett barn som inte vill leva mer.

Alla som utövat någon form av lagidrott eller som, som jag, vuxit upp med Friluftskamraterna och utflykter i skogen, vet att man aldrig någonsin, vad som än händer, lämnar någon bakom sig eller springer ifrån någon som är svagare eller skadad.

Är det inte sådana vi vill vara för alla barn? Är det inte sådana vi vill lära dem att vara själva? En till synes enkel livsregel och grundläggande förutsättning för att kunna leva tillsammans.

Eller som Astrid Lindgren uttryckte saken: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”.

Musik: Den lilla bäcken - Allan Edwall

Jag skulle nog inte överleva mitt arbete om inte jag kunde se komiken i vissa situationer.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i att tävla och har därför inte så värst många medaljer, pokaler eller priser hemma att skryta med. Några simborgarmärken har man väl håvat in, ett brons i kulstötning som jag vann när jag gick i åttan - inte jättelajbans när alla killarnas referens till kulstötning var bulgariska tjejer med skägg - men i alla fall …

Och så TV-Kristallen då som jag vann samma år som Michael Nyqvist vann för dramaserien ”Stig Petrés hemlighet”. Vi var så uppskojade båda två att Micke lyckades trampa sönder min lilltå när vi dansade, så att de väldigt trevliga ambulanshelikoptergrabbarna i ”Livräddarna” - som också de kammat hem en Kristall detta år - fick komma till undsättning.

Och när dansen gick vidare, slant den fina glasstatyetten ur näven och ja - gick lite sönder. Men jag ser det som att det bara gett den lite extra värde eftersom jag alltid tänker på Micke Nyqvist när jag ser den, och honom vill man ju aldrig någonsin glömma.

Vid sidan av min spruckna Kristall ligger en medalj som jag faktiskt är ganska mallig över, nämligen den från Påven. Jodå, från Hans helighet Franciskus själv, efter att ha lett det stora ekumeniska evenemanget med honom i Malmö. Jag fick tyvärr aldrig chansen att gå i dans med honom, men väl alltså en medalj för förtjänstfullt arbete.

Det var ett väldigt ståhej inför mötet, som det lätt blir när man ska intervjua storheter. Det blev en lång och intensiv mejlväxling med Vatikanen och mina till en början långa och nyfikna frågor, studsade tillbaka från en mur av höghattade kardinaler som sa: ”nehej, det där kan man rakt inte fråga hans höghet om inte” – och mina högt ställa ambitioner, att liksom komma honom lite under nattlinnet, kortades ner till tre korta, koncisa och faktiskt ganska trista frågor. Men jaja, jag var ändå spänd av förväntan.

Det var ju ändå Påven jag skulle intervjua.

Väl på plats bestämdes det att jag skulle stå allra längst ut på scenkanten och han sitta i en fåtölj längst bak på scenen. Vi hade alltså dryga 20 meter mellan oss – ett avstånd som till och med skulle få Anders Tegnell att höja på ögonbrynen.

Jag hade förberett mig på att han skulle kunna få för sig att tilltala mig på sitt modersmål, så jag hade dammat av min skolspanska och hoppades att samtalet i så fall skulle röra sig om huruvida hunden befann sig under bordet eller inte (Si, el perro está debajo de la mesa) och vad som fanns i någon väska (Que hay en el bolso)?

Men nej, istället svarade han på frågorna på någon blandning av latin och italienska, tror jag... Jag förstod i alla fall inte ett enda ord av vad han sa. Svårt. Svaren var dessutom oändligt långa, men så tystnade han tvärt och jag förstod att det var dags för nästa fråga.

Sedan var det plötsligt slut för han hade bråttom till flyget hem och innan dess skulle han vinka till publiken. Jag gick frimodigt fram och tog adjö av honom med någon slags underlig blandning av nigning och bugning. Han tittade mycket frågande på mig och så rullades det in en golfbil i vilken han skuttade ner för att ta ett ärevarv runt arenan, och ja, vinka då. Jag är övertygad om att han aldrig förstod att det var jag som intervjuat honom, kanske trodde han att jag var teckentolkare till hans lilla föredrag där framme vid scenkanten, eller kanske en ovanligt uppklädd säkerhetsvakt, så vad jag fick medalj för är fortfarande en smula oklart. Men fin är den i alla fall.

Näste storhet på tur var Dalai Lama som även han förärade Malmö med ett besök ett par år senare. Samma mejlväxling, men denna gång med den tibetanska exilregeringen i Dharamsala. Lika osugna de som Vatikanen på allt för närgångna frågor.

När herr Lama anlände till arenan tog det väldigt lång tid för honom att komma fram till sceningången där jag stod och väntade på honom. Han är känd för att stanna upp och småprata med alla han möter såsom vaktmästare, kökspersonal, ekorrar eller assistenter av alla de slag, vilket även var fallet den här gången, så vi var kraftigt försenade till själva eventet.

Jag hade förberett en lång inledande text och en storslagen presentation av vår eminente gäst. Men efter att ha hälsat på mig i dörröppningen passerade han rakt förbi, ja nästan igenom mig, gick in på scen där publiken skrek av hänförelse, och gjorde ett eget inledningstal som skulle kunna få vilken internationell ståuppartist som helst att packa ihop och gå hem, och sedan satte han sig i fåtöljen. Och liksom bara satt där, och väntade, tills jag förstod att det var mig han väntade på och att nu, nu måste det alltså vara min tur, vilket ju blev ganska obekvämt. ”Hej, hej, jag smyger in lite här från kanten. Kattis Ahlström heter jag, jag ska bara precis intervjua Dalai här … förlåt, His Holiness, så jag sätter mig väl här…”

Men den här gången fick jag i alla fall sitta nära och vi hade en riktigt trevlig pratstund där han svarade snällt på mina frågor. Men även hans svar var ofantligt långa – vi pratar alltså om upp mot 20 minuter här, så jag glömde hela tiden bort vad jag frågat om,  vilket inte gjorde det hela mindre förvirrat. Jag menar, tjugo minuter! Förstår ni hur långt svar det är? Tänk er att jag ställer en fråga precis nu och han börjar svara… NU!

Av Dalai Lama fick jag ingen medalj, men väl en elegant vit sidensjal och så fick jag hålla honom i handen. Vi pratar ingen grovarbetarhand här inte, nej … den var alldeles sommarängsmjuk och vi stod där i applådtacket som två lekkamrater, hand i hand. Kanske lite för länge dessutom, så att jag nästan blev lite full i skratt, men det var det värt. För visst, intervjun var kanske inget man nominerades till Guldspaden för direkt, men när vi stod där kändes det faktiskt som att jag fått kontakt med något större, något som jag – i brist på andra ord – skulle kalla gudomligt.

Musik: Requiem in G minor: Kyrie - Otto Olsson

Det här året har jag drabbats av ovanligt mycket hemlängtan. Kanske inte så konstigt när livet är lite skakigt som det ju har varit för oss alla ett bra tag nu. Men det här är inte första gången för mig – det händer då och då.

Jag minns min första flytt väldigt tydligt, den från det lilla kedjehuset i Lund till en stor och, tyckte jag, både kall och spöklik jättevilla. Och trots att den låg bara några kvarter bort från vårt gamla hus, så kändes det som att jag skulle vara tvungen att börja om på nytt. Att hela mitt åttaåriga liv hade levts någon annanstans. I en annan värld.

Det är märkligt det där med avstånd och ålder.

Sträckan mellan det gamla huset och det nya var så kort, så hur kom det sig att jag upplevde den som enormt lång då? Samma sak med vägen till skolan som kändes oändlig, men som är som en modell i miniatyr idag när jag ibland återvänder till den, mest för att se hur det känns. Ligger det kanske någon borttappad vante kvar? Eller i alla fall en liten tanke som fastnat i någon av syrenbuskarna längs vägen.

Första dagen i nya huset hoppade jag upp på grinden framför jättevillan och svängde fram och tillbaka på den. Jag såg nya, obekanta barn leka i sina trädgårdar.

De skrattade högt och busade med en liten hund.

Jag önskade att någon skulle se mig och tänka snälla tankar om den stackars flickan som inte hörde hemma där. Hon med hemlängtan. Hon som skulle bo i den lilla staden med de små husen där det fanns rönnbärsträd och hemliga gångar som ledde till höghusen där hon, som hade en pappa som spottade på golvet inomhus, bodde. Där skulle hon vara. Där lekarna pågick ändå in till det skymde och orangeklädda föräldrar ropade 70-talsnamn i kör. Kom in och ät! Frusen om händerna och obekymrad om vad som skulle komma sen.

Men så en dag fick grannflickan Misa syn på mig när hon var ute och rastade sin kanin och långsamt lyckades jag anpassa mig till de nya kvarteren, såsom man ju oftast gör.

Som jag också gjort där jag bor nu.

Att vara inflyttad i Stockholm är lite som att följa med den tuffaste tjejen i klassen till ridhuset utan att rida själv. Missförstå mig inte. Jag tycker om Stockholm och är tacksam över att jag får vara här. Men jag ser oss nog mer som bekanta än ett kärlekspar.

Innan jag flyttade hit hade jag bara varit i Stockholm en gång, en snabb sväng in till city när vi ändå var och hälsade på kusinerna i Täby.

Jag minns inte något besök på Vasamuseet eller någon vandring i Gamla stan men jag kommer fortfarande ihåg hur det luktade i den enorma Gul&Blå-affären som gläntade på en dörr till det ouppnåeliga. Som de där jeansen som man kunde mördat för och som man skulle ligga ner för att lyckas kränga på sig. De vuxna sa att man fick blåskatarr om man hade dem på sig.

Lika sant som att man får kramp och drunknar om man badar direkt efter man ätit. Det vill säga; inte alls, men ändå.

Några jeans blev det inte. Men väl en påse med Musse Pigg på som man kunde snörpa ihop med ett vitt tjockt snöre och som jag kom hem till Lund med och använde som gymnastikpåse tills den smulades sönder. Jag hade den sådär nonchalant över axeln som:

”Vadå? Vad är det?”

Det slängdes långa avundsjuka blickar efter mig.

”Jaså den. Äh, det är väl inget särskilt med den.”

Men åh, vad särskild den var för mig.

Vad finns det inte att älska med Stockholm? Jag blir lugn när tåget saktar in på Centralen när jag varit ute på något jobb, eller på semester någon annanstans i Sverige.

Hemma igen.

Men ändå inte.

För Stockholm är kanske inte i första hand en stad som tar emot någon utifrån med öppen famn. Den välkomnar en mer med en sån där armbågshälsning vi alla fått vänja oss vid nu.

Men i nästa stund tänker jag mig att så kanske en stockholmare känner sig som inflyttad i Skåne också.

Men som sagt, det är inte första gången det här händer mig. Jag har flyttat så många gånger. Fått samma känsla överallt, varje gång. Jag börjar längta hem igen – trots att jag snart inte vet vad som är, eller var, hemma längre.

Inte vet jag exakt vad det är jag längtar efter heller.

Kanske är det inte ens en plats. Kanske är det ett tonfall hos människor som jag känner igen mig i. En doft. En smak. Hur kullerstenarna känns under gymnastikskorna. Minnet av solstrålar som bryts mot trädkronan utanför ett hus. Någon form av sammanhang, något mer bekant.

Kanske är det en känsla av något som gått förlorat och som inte går att få tillbaka?

Kanhända kan alla längta hem ibland - även de som aldrig flyttat på sig. Kan det vara så att det handlar om en längtan hem till oss själva?

Så medan jag trängtande scrollar mellan den ena skånelängan efter den andra bland husannonserna,  har jag kanske bara gått på myten om att allt det där man tror att man saknar, finns någon annanstans, är precis just här, just nu.

Fåglarna sjunger ju här också, om än i en annan tonart.

Det lilla livet gömmer sig någonstans – här, mitt i bruset.

Om man bara tar sig tid och ron att titta efter.

Musik: Hey You - Pink Floyd

Det fanns en sak som min dotter var mer rädd för än något annat när hon var liten. John Blund. Själv var jag uppvuxen med högtidsstunden då Lennart Swahn och Karin Falck plötsligt fick lite snällare röster i tv-programmet  ”Halv sju”  och vände sig till oss barn när det var dags att sova.

Musik: Titta, kom och titta – Nacka Musikklasser

Detta sjöng jag för min dotter efter att, inte utan viss besvärlighet, berättat om den lille östtyske dockan.

-Jo, du förstår, det är en liten herre med små svarta ögon som aldrig blinkar, vit pottfrisyr och ett långt vitt pipskägg, som på en get ungefär - och så smyger han fram till sängen där barnet ligger med en påse pulver i handen.

-Vad ska farbrorn göra med pulvret, mamma? frågade hon förskräckt.

-Jo, det är sömnmedel eller ja, det är som bakpulver kan man säga, som vi har i sockerkaka, men som han strör över barnen eller nej, alltså det är som en magisk sand mer …

Vid det laget satt dottern käpprak upp i sängen och såg vettskrämd ut med ögon stora som tefat.

- Ta bort den lille farbrorn, ta bort honom! ropade hon.

Efter det blev det Pippi Långstrump som godnattsaga istället och liknelsen med bakpulvret gjorde att hon såg på sockerkakor som om vore de Rohypnol i flera år.

Egentligen är det märkligt att ingen har reagerat tidigare. Visst, jag känner viss lojalitet med John för gammal vänskaps skull, men tänk efter – en liten farbror med pipskägg som, när föräldrarna gått ut, smyger in till barnen om natten och kastar pulver i ögonen på dem,  så att de tuppar av.

Jag skulle vilja höra den idén pitchas idag på barnredaktionen.

Men man älskade ju honom ändå. Han var en oas av fantasi och eskapism i den öken som var det övriga utbudet av svartvit 70-talsrealism såsom ”Abbes mamma strejkar”, ”Morfar dör”, ”Ett barn blir till” eller klassikern ”Bodil Kraft på strumpfabriken”.

Tänker också på alla de många…

(portierklocka plingar) Oj, se där, nu har det gått tjugo minuter, där är alltså Dalai Lama klar med svaret…

Tänker också på alla de många mansfigurerna som formade min barndom. Den förtryckande krokodilen Gena till exempel som ständigt hittade tillfälle att trycka ner sin moatjé Drutten och mansplaina för henne vad som var rätt och fel. Eller vad sägs om tråkugglan i filttyg i ”Fablernas värld”. Med sina berättelser om Pentti Varg och Bröderna Bäver. Den enda tjej jag kommer ihåg från det programmet hette Sladdertackan. Det minns jag precis för jag frågade nämligen mamma vad det var. En tant som tycker om att prata illa om andra. Det var ju en dum tant, tänkte jag.

Eller vad sägs om den lille beskäftiga björnen Bamse och hans killpolare Lille Skutt och tröttpåsen Skalman? Karuis och Baktus, professor Balthazar, tokstollarna i Ville, Valle och Viktor, Kapten Zoom, Doktor Snuggles, Trazan och Banarne. Humle och Dumle, Professor Drövel, Barbapappa, Spöket Laban, Alfons Åberg och hans pappa, Clownen Manne, gubbarna i Tårtan och längst upp på toppen står Storpotäten och skrämmer livet ur en hel generation. Nu i armkrok med John Blund om lilla Ebba får vara med och bestämma.

Barn-TV när jag växte upp var en korvfest de luxe.

Men så plötsligt hände det…

Eva Remaeus trängde sig in mellan gossarna i ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med sina hårda flätor och sin tydliga skånska. Som jag älskade henne. Någon som jag, uppkrupen i plyschfåtöljen, äntligen kunde identifiera mig med. Någon med mål i mun som inte bad om ursäkt för sig. Som klädde sig i glitterklänning för att sjunga om bokstäver om hon kände för det och som kunde bita ifrån när det behövdes.

När jag tittat på ”Fem myror” som vuxen, inser jag att hon trots allt ändå var den duktiga flickan mellan, de visserligen ljuvliga, men mer fria Magnus och Brasse. Men ändå - äntligen någon att hålla i handen.

I smyg har jag henne på axeln. Hon påminner mig vänligt, men bestämt, när jag faller in i det förutsägbara. När jag blir Drutten och tittar beundrande på den Gena som jag för tillfället kopplats ihop med i något TV-program. När jag smidigt rättar till när någon som fått den roliga rollen tokar till det så mycket att vi riskerar att tappa bort oss i körschemat. När någon låtsas att min idé är hans.

Du som är så klok och lugn, Kattis, kan inte du…

Du vet ju hur han är, du kan väl…

Nej, han har inte kommit än, så vi får börja lite, du vet ju…

Ja, jag vet!

Möjligen har vi mer att tacka Eva Remaeus för än vi tror. Kanske lyckades hennes speciella lyskraft sippra ner, inte bara i min generation, utan även i nästa och nästa. Jag tycker att jag ser henne glimta till lite nu och då som i Kakan Hermansson, Josephine Bornebusch, Emma Molin, Zara Larsson…

I sådana som absolut inte vill få sand kastat i ögonen på sig av en liten farbror i pipskägg.

Och jag skulle vilja se den John Blund som ens vågar prova.

Musik: I’m Coming Out - Diana Ross

Jag hörde en gång ett pianostycke jag aldrig tidigare hört. Sjostakovitj andra pianokonsert. Det var under en minnesstund för Sveriges Radios så älskade och uppskattade utrikeskorrespondent, Nils Horner, som brutalt blev skjuten till döds på en gata i Kabul 2014.

Jag hade hört historier om hur det sipprade ut klassisk musik från hans arbetsrum, när han under sina pauser i Sverige satt kvar och arbetade till långt in på kvällarna. Men jag vet inte. Jag kände inte Nils. Hade bara sett honom i korridoren ibland i radiohuset och framför allt, som så många andra, suttit blickstilla vid radion när han med sin så alldeles speciellt klara röst, rapporterat om krig och katastrofer från de mörkaste platserna på jorden. Självuppoffrande och med det där enorma modet som bara vissa människor besitter.

Jag bestämde mig för att leta upp noterna till det där stycket som spelades på minnesstunden. Det hade träffat något hos mig och jag kunde inte släppa taget om det. Det räckte inte med att lyssna på det – jag ville liksom ta det i besittning. Bli ett med det.

Jag gick till en nu så sorgligt nedlagd notaffär på Södermalm och till den allvarstyngde och mycket kunnige musikmannen i en stickad pullover, som direkt förde tankarna till hembygdsförenings ordförande i en Galenskaparsketch. Han utsöndrade en egendomlig doft, vi skulle kunna kalla det för svett, men inte en sådan där svett som man ryggar inför, utan snarare en slags trivsam transpiration som signalerade att han arbetade hårt och eventuellt att han aldrig bytte pullover. Han verkade ha alla sina noter och partitur i huvudet och kunde på rak arm säga att:

-Jaha, jaså, nä, den har vi inte, men jag kan ta hem den om du vill.

Älskar det uttrycket - att ta hem. Jag tänker mig att han ringer till ett enormt notarkiv i Wien som i sin tur sätter en assistent på att leta rätt på partituret som sedan skickas i förseglat konvolut med båt hem till notaffären på Söder.

Det tar två veckor. Minst. Men det är det värt. Allt har sin tid.

Den där känslan av att vänta på något, som är så sällsynt nuförtiden, när man otåligt kan beställa och få det mesta fort och direkt ända fram dörren.

Hur det än var och vart han nu än vände sig, så kom det plötsligt ett samtal om att nu var noterna komna. Jag cyklade ner till affären och när jag skulle betala för dem sa musikmannen i pullover att: det där är ett avancerat stycke det. Kan du verkligen spela det? Kanske hade han andra besök jag gjort i affären i åtanke, de då jag inhandlat något mer okomplicerat, som ”100 lätta låtar” eller ”Jazz för ovana”.

-Vi får väl se, sa jag och cyklade det fortaste jag kunde hem igen för att ta mig an den till synes hopplösa uppgiften.

Jag tänkte på alla gånger i livet som någon sagt att jag inte ska göra något för att det är för svårt.

Nej, det där är inte för dig.

Allt från syslöjdsfröken som för hela klassen visade upp kjolen som jag råkade sy ihop nertill till gubbkörens klagosång när jag tog mig alldeles för långt in på deras journalistiska planhalva.

Kanske var det här för svårt?

Men så tänkte jag på Nils. Och på alla andra som inte tvekar inför uppgiften.

Den där urstarka drivkraften att ta sig förbi tvivel och rädsla för att göra något som är större än en själv. Och så tänkte jag på Sjostakovitj. Att han, precis som jag, hade ont i sin hand. Jag i min vänstra, han i sin högra - till slut så svårt att han inte kunde röra den alls. Jag föreställer mig hur han kämpade mot sin polio och sitt svaga hjärta och förundras över hur smärtan måste ha snirklat sig in i hans skapande, in i musiken. Men han gav sig inte.

Och som jag kämpade.

En not i taget, blyertsringar för att notera de svarta tangenterna, en takt i taget och så basen för sig, lugnt och fint.

Det bara ska gå.

Och så småningom växte stycket fram som en motvillig planta. Ena dagen slokande och andra något piggare,  för att plötsligt blomma ut mitt framför ögonen - eller snarare öronen - på mig.

Jag är inte mycket för självhjälpsprat som, att du klarar allt om du bara vill och tänker positivt. Eller att man blir vacker om säger det högt för sig själv i spegeln. Men kampen att ta sig förbi ett hinder som vid första anblick ser omöjligt högt ut och inte ge upp gör en nästan hög på livet.

En uppgift som slukar upp en så till den milda grad att man glömmer tid och rum är rent av en befrielse och kanske så nära själva livet man kan komma.

Musik: Piano Concert no2 opus 102 - Sjostakovitj

Fråga mig inte hur och när han kom in i mitt liv.

Men när mina jämnåriga lyssnade på det här:

Musik: Deep Purple – ”Comin’ Home”

Och det här:

Musik: Ulf Lundell – ”Sextisju, sextisju”

Och det här:

Musik: David Bowie – ”Fame”

så lyssnade jag på det här:

Musik: Danny Kaye - The Little Fiddle (Symphony for Unstrung Tongue)

David Daniel Kaminsky. Född 1911.

Eller som ni kanske känner honom mer som; Danny Kaye.

Jag förlorade mig fullkomlig i de gamla 50-tals filmerna som visades på TV.

Jag älskade hans snälla röst och låtarna han sjöng. Allra bäst tyckte jag om de som inte hade några riktiga ord, men som ändå på något sätt uppfattades som sånger. Jag fullkomligt dyrkade allt han gjorde. Hur han dansade, hur han skojade, hur han härmade.

Han sägs ha haft en enastående fantasi, ivrigt uppmuntrad av sina föräldrar, där han växte upp i det närmaste man kan komma ett immigrantgetto i Brooklyn, och tycktes tänka att man kan göra precis allt man känner för, oavsett varifrån man kommer, och vilken bakgrund man har.

Att alla kan hitta sin alldeles egna, speciella väg.

Den där typen av människor har alltid haft en särskild dragningskraft på mig. De som tycks leka sig igenom livet. Visserligen via hårt arbete, men alltid med en blick mot ljuset och lättheten. De som har nära till skratt.

I hemlighet har jag alltid velat dansa och sjunga och framförallt tramsa och locka till skratt. Klä mig i fina klänningar och snurra runt i regnet med Fred Astaire på New Yorks gator. Dela ut en Oscar till någon med hjälp av ett enastående roligt tal.

Ända sedan jag var liten har jag härmat mina idolers röster och mimik och fantiserat om att vara en av dem. Min hjärna befolkas av mina barndomshjältar. Danny Kaye, Magnus och Brasse, Eva Rydberg, Gösta Ekman, Birgitta Andersson … listan är lång.

Men - någon humoraktris blev det aldrig av mig. Inte heller blev det sång och dans. Ja, förutom en smula körsång då, och så cellon förstås, och ja, lite Zumba blir det ju hemma i vardagsrummet nu under Corona också, och det tänker jag hade nog kunnat locka till skratt om någon fått se det, men det är inget man kvalar in i humorakademien med precis. Nä, jag brukar nog kallas mer för jordnära, seriös och jodå, det händer att jag även utpekas som präktig …

Men kanske räcker det för mig att ha de där rösterna inom mig för att alltid ha en nödutgång, om än så bara mental, när livet blir just alldeles för fantasilöst. När folk gnäller och ältar utan mål och mening, när det blir monotont och rastlöst. När vi människor tar oss på alldeles för stort allvar.

Och på tal om humor blir jag lika förbluffad varje gång jag varit i länder med fattigdom, sjukdomar och enorma vardagliga utmaningar, men den där gemenskapen och skratten mitt i allt det svåra, är det jag tagit med mig hem som bestående intryck.

Jag kommer aldrig att glömma när jag skulle göra ett reportage på det berömda Panzisjukhuset i östra Kongo där den prisbelönte dr. Mukwege kämpar dag och natt för att rädda livet på kvinnor som blivit brutalt lemlästade i det grymma kriget. Vid reportagetillfället saknades det tillräckligt med narkosmedel och lugnande mediciner och jag fick uppleva hur en kvinna som skulle gå igenom en plågsam operation, i stället för mediciner, hade en narkosläkare vid sin sida som skojade och berättade roliga historier för henne under hela operationen. Som han själv sa: ”jag vill få henne att skratta och tänka på annat, det brukar lindra smärtan lite.”

Jag tänker också på en intervju med en kvinna i ett av de kaotiska lägren i Grekland under den värsta flyktingkrisen, som fick frågan om hur hon upplevde sin tillvaro där. Hon kunde inte ge sina barn tillräckligt med mat varje dag, inte skicka dem till någon skola och visste aldrig hur nästa dag skulle komma att se ut. Men det fanns en tydlig ljuspunkt - när ”Clowner utan gränser” kom på besök. Att få se barnen skratta, glömma och drömma en stund gjorde att hon fick hopp om att det nog fanns en framtid trots allt.

Det är nog det Danny Kaye står för i mitt liv.

Ett hopp om att det finns en framtid - trots allt.

Nu tänkte jag att jag ska få leva min dröm en liten stund. Det är ju ändå mitt vinterprat. Jag ska be att få sjunga duett med min idol; Danny Kaye.

Musik: I've Got a Lovely Bunch of Coconuts - Danny Kaye & Kattis

Nej, nu räcker det. Louis … Louis, nu får du ta över…

Musik: The Five Pennies Saints - Danny Kaye & Louis Armstrong

Jag antar att många av er lyssnare inte firat jul på det sätt ni brukar i år. Några sitter kanske ofrivilligt ensamma, några ligger på sjukhus, andra sörjer någon man älskar som gått bort.

Alla behöver vi lite tröst just nu.

Och vi behöver hjälpas åt att trösta varandra. Ibland drar man sig kanske lite för det, känner att man måste lösa något, ställa saker tillrätta. Men prova med att bara säga ”hej” och ge en vänlig kommentar till någon man passerar, ge någon ett leende. Eller som jag såg ett litet barn göra häromdagen – vinka till en äldre dam på långsam promenad med sin rullator på andra sidan trottoaren, som i sin tur sken upp som en sol, stannade och vinkade tillbaka.

Oftast kan det räcka med att bara sitta bredvid ett tag – om än med lite avstånd - och inte säga så mycket.

Tillsammans vänta på att mörkret försvinner.

För rätt var det är - så gör det det.

Tack för att ni har lyssnat på mig.

Musik: Dagen är nära - Göteborgs gosskör.


Om transkriberingstestet:

Denna textning är del av ett test med transkribering av Vinter i P1 2020. Vi vill gärna veta vad du som tagit del av den tycker om texten? Maila gärna på elle-kari.hojeberg@sr.se.