Zinat Pirzadehs Vinterprat i text

Här finns en textad version av Zinat Pirzadehs Vinterprat. Texten ligger kvar 30 dagar efter att programmet sänts, som del av ett test. Vill du lyssna så klicka här.

Hej kära lyssnare, Zinat Pirzadeh heter jag, och när jag sommarpratade 2007 var jag van vid att folk inte kunde säga mitt namn rätt. Jag har rent av blivit kallad för Senap.

Jag är född i Iran och där heter ganska många så. Zinat alltså, inte Senap.

Men nu känner allt fler till mig, och kan t.o.m uttala mitt namn, vilket delvis kan bero på händelser jag figurerat i mer eller mindre ofrivilligt. Tyvärr.

Mitt liv i Sverige skiljer sig ganska mycket från det i Iran. Där bodde jag i en stor, myllrande stad, Teheran som nu har närmare 9 miljoner invånare, nästan lika många som hela Sveriges befolkning.

Nu för tiden bor vi så nära skogen att jag ofta ser rådjuren ströva utanför fönstren.

När inte vintern har landet i sitt grepp hackar hackspettar på gamla träd och små harar skuttar runt. Mitt hjärta är fullt av tacksamhet och glädje över vårt hem och skogen utanför.

Att ha tak över huvudet är något som jag aldrig kunnat ta för givet. Men i Sverige tar vi så mycket för självklart. Som till exempel demokrati, fred och yttrandefrihet.

Ändå är det inte ens hundra år sedan som människor dödades också här för att de ville framföra sina åsikter och kräva sina rättigheter.

Jag tänker på skotten i Ådalen i Ångermanland 1931 då soldater öppnade eld mot ett demonstrationståg och fem människor miste livet.

Och sedan pandemin drabbade oss under det gångna året, 2020, så har vi berövats inte bara rörelsefrihet, mötesfrihet och arbetsmöjligheter utan tyvärr även många av våra älskade medmänniskor. Vi har alla fått en påminnelse om livets och tillvarons skörhet.

Om man - som jag - har levt under krig, varit på flykt, med utvisningshot hängande över huvudet som ett damoklessvärd, och ett litet hungrigt, fruset barn i famnen, då är det svårt att ta tryggheten för given.

Sanningen är att jag aldrig, aldrig någonsin tar någon eller något för givet.

MUSIK: Yo-Yo Ma - Cello Suite Nummer 1 i G-dur, BWV 1007: I. Prélude

Det var cellisten Yo-Yo Ma i ett stycke ur Johannes Bachs cellosvit nummer 1 i G-dur.

Folk minns mig ibland som den som i mitt Sommarprogram i P1 beklagade sig över att mina föräldrar gifte bort mig som barn. Men efter det har jag, helt på egen hand, i vuxen ålder, lyckats gifta bort mig själv, med svåra konsekvenser som följd. Bara skilsmässan blev dyrare än Mitt stora feta grekiska bröllop, och då menar jag budgeten till långfilmen med den titeln, inte bröllopsfesten i filmen.

Lite trösterikt är det dock att veta att jag är långt ifrån ensam om att ha försatt mig själv i sådana situationer. Skillnaden är att här hade jag i alla fall valfrihet.

Faktiskt pratade jag och en mycket kär vän om att göra en gemensam turné för att jobba ihop pengarna som vi förlorade i våra respektive skilsmässor. Dessvärre satte pandemin stopp för våra planer. Vi fick helt enkelt trösta varandra med att det kunde ha varit ännu värre, för värre kan det som bekant alltid bli.

MUSIK: Depeche Mode - One Caress

One Caress med det brittiska, legendariska bandet Depeche Mode, en låt som betyder mycket för mig.

Men även bra saker har hänt sedan dess. Förutom att vara stå-upp-komiker samt studie- och yrkesvägledare, är jag nämligen även utgiven författare. Men viktigare än det: Jag har blivit mamma till en liten bedårande tjej som heter MahBanoo. Det betyder månens prinsessa på persiska och är samma namn som bars av min gammelmormor som tillhörde Qajardynastin, en iransk kungaätt.

Om du vill föreställa dig mig och min dotter, så tänk helt enkelt på mamman och flickan i den populära brittiska komediteveserien Absolutely Fabulous.

När jag nyligen sade till henne att hon är rolig, så svarade hon ”Nej mamma, du är rolig. Jag är vacker.”

När jag sade att hon visst brukar säga jätteroliga saker, då svarade hon att hon minsann visste att jag skojar på scen om sådant hon sagt, och att hon hoppades att jag insåg att jag var skyldig henne en del av mitt gage, för här skulle minsann inte norpas några skämt gratis, inte.

Förutom MahBanoo så har jag två fantastiska söner, Armand och Caspian. Och fina mina barn, tack för att ni ger mig så mycket glädje i mitt liv.

Både Armand och Caspian håller på med musik och sjunger så bra. Caspian älskar musikaler och jag vet att han en vacker dag kommer att bli en stor musikalstjärna.

Nu vill jag spela Beautiful, en låt från musikalen Heathers som Caspian tipsat mig om. Den handlar om något som jag kommer att prata mer om, nämligen snällhet - och om hur den ibland tycks försvinna.

MUSIK: Barrett Wilbert Weed, Katie Ladner, Alice Lee, Jessica Keenan Wynn & Elle McLemore - Beautiful

Jag älskar mitt jobb. Jag älskar allt jag gör och det finns så mycket att berätta om mitt arbete.

Jag går inte in på detaljer men jag kan berätta att jag genom åren har gjort många, många stå-upp-turnéer och uppträtt i snart sagt vartenda hörn av Svea Rike. Ibland turnerar jag med mina egna monologer, ibland i andra goda komikers sällskap.

Och det är allt möjligt som inspirerar mig, händelser, känslor, möten, platser, maträtter, traditioner, surströmming.

Jo, jag har faktiskt en show som heter Ingen har dött av surströmning … än.

En del älskar surströmming medan andra blir illamående av bara tanken. Själv anser jag att lukten är mer anpassad efter svenska näsor än min. Första gången jag bjöds på surströmming trodde jag att värdinnan utsatte mig för en gammal grym metod för att bli av med oönskade invandrare.

Men vad än alla har gjort så är jag kvar.

Jag är så tacksam över att mitt sommarprat för några år sedan var så uppskattat. Det var så många som skrev till mig att min e-postlåda kraschade redan på sändningsdagen. Mängder av vänliga - och dessvärre även hotfulla mejl - stormade in. Äntligen hade jag brutit igenom språkbarriären och hämmades inte längre av min brytning. Min brytning är numer min superkraft. Jag bryter när jag tittar, för jag är astigmatiker och jag bryter mot det mesta som förväntas av mig.

På det personliga planet hade jag vid tiden för sommarpratet också börjat hitta tillbaka till glädjen, den som jag tappade bort redan i barndomen. Såren efter flykten från Iran och den första svåra tiden här hade läkt alltmer och jag hade skrattat mitt första stora, stora skratt i Sverige. Ett skratt som kändes så främmande för min kropp och min själ att det nästan gjorde ont i ansiktet efteråt.

Det var så länge sedan jag hade skrattat på det viset, ett skratt grundat i trygghet och frihet från åtminstone väldigt stora bekymmer.

Nu anar nog redan många av er att detta glädjerus inte kunde vara för evigt. Och att det lilla ordet ”men” snart kommer att smyga sig in även i den här berättelsen. Mycket riktigt, trots alla framgångar började skuggorna växa sig allt längre och längre igen.

Jag växte upp under mycket komplicerade omständigheter med en mamma som var vacker som en dag men som plågades dagligen av djupa depressioner och som ständigt kämpade med sina demoner för att orka leva en dag till för oss. Detta är något som jag berör även i mina två romaner Fjäril i koppel som kom 2011 och Vinterfjäril som gavs ut nu i höstas.

Och från mina fjärilsböcker till en unik, fantastisk artist med en stor fjäril tatuerad på sitt bröst. Här får vi lyssna på ”the Prince of Goth”, Henric De la Cours Chasing Dark.

MUSIK: Henric de la Cour - Chasing Dark

Mor led ensam medan pappa reste världen runt och kammade hem medalj efter medalj. Pappa var elitbrottare. Fast jag råkade kalla honom för elitblottare när min svenska var klen.

Mammas själsliga frånvaro och sättet som hon behandlade mig och mina syskon på har plågat mig även som vuxen. Jag har lidit så mycket med henne nu när jag förstår vad hon har gått igenom och jag har lidit så mycket själv, så pass att jag känt mig ihålig trots all kärlek som fanns och finns runt mig. Den kärlek som pappa, min älskade mormor, och ibland mina kära bröder gav mig.

Och att mina föräldrar gifte bort mig innan jag ens hunnit bli vuxen har så klart satt sina spår i mig. Det gjorde att jag kände mig än mindre älskad.  Till och med ett tvångsäktenskap kan bli lyckligt. Det finns några sådana exempel, till och med i min närhet och bekantskap, men tyvärr lyste lyckan med sin frånvaro för mig och min partner.

Att bli lägrad av någon man inte älskar och inte har valt gör en väldigt illa, och jag flyttade ut ur min flickkropp för att överleva.

Förhållandet till min egen kropp har sedan dess varit mycket komplicerat. Först nyligen började jag flytta tillbaka in i den på allvar och kan äntligen känna att det är jag och bara jag som äger den och det är min kropp och min boning på denna jord.

Alla dessa hemska upplevelser har satt sina spår. Jag har längtat och letat efter den sanna, varma ömheten. Denna törst har gjort att jag ibland hamnat i osunda situationer och relationer. Ungefär som någon som är vilse i öknen och tror att det är vatten i sikte medan det i själva verket är en hägring, eller kanske en förgiftad brunn

Jag har sökt mig till det som jag känt igen och till det som känts hemma i mitt inre - till det som gjorde mig illa. Jag trodde inte att jag förtjänade att bli älskad. Kanske känner någon igen sig i min beskrivning.

Längtan efter samhörighet har lett till att jag fastnat i sådana relationer som verkligen inte varit bra, både när det gäller partners och vänskap.

När jag borde ha gått stannade jag och försökte att göra allt bättre, försökte att hjälpa personen som jag levde med och glömde att jag måste börja med att hjälpa mig själv. Envist trott att det skulle bli bra, även om alla tecken tydde på motsatsen.

En medberoende brukar beskrivas som någon som lever tillsammans med en person som har ett beroende av något slag, eller något annat destruktivt beteende.

Enligt Wikipedia anpassar den medberoende ”sitt eget beteende och sin egen personlighet efter den som är beroende i hopp om att kunna hjälpa”.

Det kan vara svårt att bryta, inte minst för att det ju är i kärleken eller vänskapen allt börjar.

Min förstfödde son Armand komponerar musik och nu vill jag spela en av hans egna låtar. Den heter Rosor och popcorn.

MUSIK: Armand Mirpour - Rosor och popcorn

Kärlek och passion är starka krafter. Medberoende är något som man själv måste göra sig fri ifrån och jag kan inte lägga all skuld på dåliga val, varken av partners eller vänner. Jag måste ta mitt ansvar.

Min räddning blev att jag fick kontakt med Al-Anon och ACA. Al-Anon, för er som inte vet, är en organisation som erbjuder hjälp till självhjälp för anhöriga till beroendepersoner. Och ACA vänder sig till vad de kallar vuxna barn. Nämligen barn som har vuxit upp i dysfunktionella familjer och därför fått det svårt som vuxna.

Genom Al-Anons anhörigprogram fann jag nyckeln till mitt hjärtas mörka rum. Och jag hittade till slut det försummade barnet som var jag, som plågades än av kärlekstörst. Barnet som drogs allt starkare till andra som också törstade - även om det inte var av samma skäl eller samma slags beroende.

Människor med beroendepersonlighet drivs ofta av samma mekanismer som vi medberoende, och inte sällan bär vi på liknande sår på insidan.

Därför är det så olyckligt att just de personlighetstyperna dras till varandra, precis som nattfjärilen dras till elden.

Medberoende låter kanske som en ganska snäll och gullig ”sjukdom”. Och den handlar i grund och botten om att man är just snäll till vilket pris som helst. Men i längden är medberoendesjukdomen lika farlig som vilket kemiskt beroende som helst. Nattfjärilen kan nämligen bli uppbränd av eldslågan, men också själv släcka ljuset i sin dödskamp. Bägge kan förgöra den andra.

Är denna farliga snällhet en del av sjukdomen? Eller är det bristen på självrespekt som är det? Det är svårt att veta var den ena slutar och den andra tar vid.

Jag är ingen expert, jag talar bara av egen erfarenhet. Och många delar den erfarenheten med mig. Även de som lever i en så kallad hederskultur, vilket jag gjorde innan jag kom till Sverige.

Ungdomarna i hederskulturer är medberoende till hederskoderna och det tillhörande belönings- och straffsystemet. Flickor och pojkar som börjar älska någon och blir ihop, utan att gifta sig eller få familjens samtycke, smyger med det för att de vet att det betraktas som vanärande och att de därför riskerar att straffas hårt, kanske till och med förlora livet.

Och än värre är det för HBTQ+-individer i en sådan kultur. Antingen tillintetgörs de eller så tvingas de leva i lögn eftersom heterosexualitet betraktas som det enda normala och acceptabla.

Själv har jag aldrig uppfattats som riktigt normal någonstans, och mer än en journalist har smått poetiskt beskrivit mig som en främmande fågel.

Min mormor, som älskade mig högst, brukade säga skämtsamt:

”Ma Cherie, det är inte ditt fel att du är som du är. Du är alltid så glad och det är egentligen en välsignelse. Visserligen kommer det sig av att du är dum i huvudet, men det gör dig ju lycklig. Smarta människor är ofta olyckliga. Det finns ju så mycket att må dåligt över när man börja tänka på det. Men du har nog så mycket hår att det tar all kraft från din hjärna, den krymper medan håret växer och du blir gladare och gladare.”

Jag var lycklig och trodde på henne tills jag kom till Sverige och för första gången träffade skinheads. De verkade ju ha varken hår eller hjärna.

MUSIK: Memoria - Cravings

Memoria med ”Cravings”. Frontfiguren är enastående Tess de la Cours soloprojekt, en person som med sin musik lyfter kvinnors kraft.

Jag har funderat en hel del över begreppet snällhet. Vad innebär det egentligen att vara snäll? Och varför säger en del att snällhet är detsamma som dumhet? Det är ju konstigt.

För små barn är att vara dum detsamma som att vara elak. Och snäll är det finaste man kan vara. De bästa fröknarna är de snälla.

Men när vi blir vuxna verkar något hända. Då ska man istället gärna vara lite tuff och hård. Åtminstone mot andra vuxna. Och snällhet står inte längre högt i kurs, utan är som sagt mest dumt. Dumt som i korkat.

Beskriver man någon som snäll, så får man inte sällan en ironisk blick och kommentaren ”Jaha, fast det är korna i hagen mä”.

Jag tycker att det är precis tvärtom. Är man snäll så är man också klok. Även om man är en kossa. Och vore jag en kossa så skulle jag inte ha något emot att vara Mamma Mu, som brukar ge Kråkan svar på tal när han vill begränsa henne.

Ta till exempel den fina scenen där Kråkan säger att kossor inte dansar. Mamma Mus svar? ”Just därför dansar jag.”

Och just därför vill jag slå ett slag för snällheten. Om man nu kan prata om slag och snällhet i samma mening:-)

Jag har nämligen ofta misslyckats med min egen snällhet. Som den gången när min lilla dotter ville att vi skulle ta hem en äldre dam som alltid sitter utanför vår butik och ber om pengar. I skållande sol, hällande regn och isande snö sitter hon där i sin gränslösa utsatthet. Men jag vågade inte säga ja till min flicka, fastän jag innerst inne ville detsamma.

Min dotter var och är snäll. Men jag, var jag dum? Alltså elak? Eller var jag bara förnuftig och vuxen?

Den gången dövade jag min skam genom att köpa kaffe och bulle till damen och ge damen en tjugolapp. Det gjorde jag framför allt för att framstå som mänsklig inför min dotter, eftersom jag visste att det var en klen tröst för människan som satt på marken vid våra fötter.

Vågar vi vara snälla, eller låter vi våra rädslor ta över vår medmänsklighet? Tidigare skulle jag nog tagit hem henne, men åren har naggat min tilltro till mina medmänniskor i kanten.

Detta trots att jag själv varit absolut beroende av andras snällhet. För hur i hela friden skulle jag och min förstfödde son klarat livet om inte Inez och Gunnar Toreman räckte oss en hand, mina svenska föräldrar. Tänk om de inte hade vågat ta med sig oss till sitt hem.

Min son Armand och jag var två utfattiga och utvisningshotade flyktingar som levde på svältgränsen. Febriga av vattkoppor gömde vi oss på en handikapptoalett på Skellefteå lasarett över natten då vi inte hade råd att ta bussen för att komma till prästen som annars hjälpte oss.

Den var stor nog för att få in sjukhusbåren som vi hade tjuvlånat. Och viktigast av allt - vi hade vatten och vi kunde låsa om oss och känna oss trygga.

Mina kära svenska föräldrar var välkända profiler i den västerbottniska staden. Många hade haft dem som sina lärare, och pappa Gunnar var rektor i många år på Komvux. Andra kände dem från kyrkan eller föreningslivet.

De var respekterade och uppburna, men ändå tror jag inte att alla skulle kalla dem för just snälla. Snarare smått barska och väldigt privata, åtminstone om man inte kände dem.

De visste sitt värde, var högutbildade och framgångsrika och höll sig mycket till sina egna kretsar. Kanske är det därför extra märkligt att just dessa två personer visade sig vara de snällaste människor som jag någonsin hade och har träffat.

Mina svenska föräldrar öppnade av någon anledning sin dörr för mig och min son. Och inte bara sin ytterdörr utan också sina hjärtan. De skänkte oss allt. Mat och husrum, hjälp med mina studier, omsorg om mitt barn och så gav de mig det svenska språket. Jag fick läsa varenda svensk klassiker innan jag ens lärt mig svenska ordentligt. Det var en pärs då, men jag har lärt mig att uppskatta det idag.

Här kommer en låt om kärlek av Timo Räisänen från hans skiva ”Timo sjunger Ted”, Ted Gärdestad alltså.

MUSIK: Timo Räisänen och Göteborg Wind Orchestra - För kärlekens skull

Kanske skulle jag berätta att jag som pratar nu i Vinter i P1 heter Zinat Pirzadeh.

Vi som så att säga har sköljts upp på Sveriges vackra stränder, på flykt undan världens ondska, har alla våra sår.

Det är inte alltid de syns på utsidan, men när jag arbetade som studie-och-yrkesvägledare på en skola i en förort i Stockholm så träffade jag en tonårspojke som bar dem helt öppet för alla att beskåda.

Den här pojken hade alltid såriga händer när han kom in till mig för att prata.

De stackars magra händerna var så sargade att man nästan anade det vita benet djupt i de röda såren. När jag frågade honom vad som hade hänt var han bara tyst. När jag några dagar senare såg honom sitta och riva upp sina händer med de vassa naglarna konfronterade jag honom åter om det.

”Men varför river du dina händer, varför gör du dig illa - du är ju alldeles sårig?”

Då tittade han upp på mig, men sade fortfarande inte ett ord.

Flera månader gick och en dag knackade han på min öppna dörr och klev in. Han såg mig rakt i ögonen och sade:

”Jag hatar mina händer. De är onda, äckliga och jag önskade att jag inte hade några alls. När jag går längs gatorna drar jag dem mot husens hårda fasad för att straffa dem. Jag var soldat. Inte förrän jag kom till Sverige fattade jag att jag bara var ett barn och inte borde varit barnsoldat.

Det var fel att vuxna tvingade mig till det. Men det värsta är vad mina händer har gjort. Mot andra. Det kan jag aldrig förlåta dem för. Därför vill jag förstöra dem.”

Jag blev helt mållös och bara kramade honom. Detta var något som jag annars aldrig gjorde. Det passade sig nämligen inte att som kvinnlig skolpersonal krama en tonårskille.

Jag visste att hans mor hade dödats i kriget och sade därför till honom ”Jag kramar dig som din mor, som om du vore mitt barn.” Sedan sade jag att kriget inte var hans fel, att vad han hade gjort var bara vad de vuxna tvingat honom till.

Jag sade att jag ville att han skulle börja älska sina händer, eftersom vart sjunde år så har i princip alla celler i våra kroppar hunnit förnyas, de gamla har dött och dina händer är nya. Sju år efter att du lämnat kriget har du helt ny kropp.

Det är faktiskt hur jag själv brukar tänka: ”Den här kroppen är inte samma kropp som blev bortgift och skadad när jag var liten.”

Han såg på mig med nytänt hopp i sina annars ledsna ögon och frågade mig om det verkligen var sant det där med de sju åren? ”Det har jag hört”, svarade jag och med ett snett leende sade han att då skulle han ha helt nya händer om bara tre år.

Jag svarade ”Ja, då har du fått tillbaka dina barnahänder som ska hålla i glasstrutar, studsa med bollar, leka med dina vänner och skicka sms-meddelanden till den du är kär i. Dina nya händer kommer göra bra saker. Du ska äga dina egna händer.”

Jag tillade att jag också levde med krigsminnen, men att vi var i Sverige nu och hade fått en ny chans, något som många aldrig fick.

Dagen därpå kom han fram till mig i korridoren och visade mig sina händer igen. Nu prydligt omplåstrade och bandagerade. Han sade att han aldrig skulle glömma mina ord och gav mig en kram. Själv tycker jag att jag inte hade gjort något särskilt.

Ibland behöver vi bara någon som kommer med en liten ficklampa när vi letar efter våra nycklar i mörkret fastän de ligger rakt framför oss.

Jag är så hedrad över att just jag fick vara den personen i min elevs liv, och fick lära en snäll pojke att hans händer inte är onda.

MUSIK: Urge Overkill - Girl, you’ll Be a woman soon

Urge Overkill med Girl, you’ll Be a woman soon från Quentin Tarantinos berömda film Pulp Fiction.

Jag försöker förstå vår fascination över verkligt onda människor. Teveprogram med titlar som I huvudet på en mördare eller I huvudet på en gärningsman är stora tittarsuccéer, precis som alla dessa dokumentärer som handlar om fruktansvärda seriemördare.

Men ärligt talat, vill vi egentligen vara där - alltså i huvudet på en mördare? Vad är det som gör att vi är så nyfika på de isande brutala resonemang som rör sig där?

Är det kanske vår grundläggande snällhet, alltså godhet, som gör att vi har så svårt att förstå att det inte finns något där egentligen - i huvudet på mördaren alltså - för oss att hämta? Vi vill förstå det som inte går att förstå. Kanske vill vi förlåta. Vad är det?

För min del är jag, som sagt, mycket mer intresserad av verklig snällhet, det är inte det minsta tråkigt eller dumt utan bara helt, helt underbart.

Det går just nu runt ett citat på sociala medier som påstås komma från skådespelaren Al Pacino. Det lyder ungefär så här ”Man ska skaffa vänner med stora hjärtan så att man inte måste krympa sig för att få plats i dem.”

Även om jag starkt misstänker att citatet inte alls är hans, så är det inte så dumt oavsett vem som kom på det.

Varför råder det brist på snällhet? Kan det vara så att man måste snåla lite med den för att den ska räcka till? Så där gniden och sparsam som sparekonomer vill att man ska vara med sina pengar?

Samtidigt är det en självklarhet inom nationalekonomi att ju fler som öppnar plånboken för att konsumera, desto snabbare rullar de ekonomiska hjulen och producerar nya pengar.

Kan det inte vara så också med snällheten och godheten? Att ju mer vi använder oss av det, desto mer tillkommer?

Livet kan vara tungt. Även här i Sverige. Varje gång jag känt att jag inte orkat med min börda och mina steg varit tunga som bly, så har jag pratat med min kloke pappa Ali. Han gav mig alltid samma råd: ”Min dotter, ta en promenad på en begravningsplats och se med dina egna ögon var vi alla hamnar en dag.”

Nu vilar han själv i mullen, svårt saknad av mig, och jag får istället lyssna på hans röst i mitt huvud för hans ord var faktiskt trösterika i all sin krasshet. Det är nämligen så att om man har levt så nära döden så länge under barndomen, såsom jag har gjort, i ett krigsdrabbat land, så är man räddare för själva livet än döden i sig.

Pappas ord betydde att jag måste våga leva. Livet är för kort för att inte levas fullt ut. Han skrattade och sjöng in i det sista där han låg på sin dödsbädd. Dock måste jag tyvärr medge att min käre pappa, hur mycket jag än älskar honom, inte var någon Jussi Björling.

Livet är för kort för att man inte ska våga älska och våga vara lycklig. Men om man befunnit sig i relationer av olika slag, där man förminskats som människa, blivit bedragen och misshandlad, då är man nog mest av allt rädd för lyckan. Den oskyldiga hand som vill smeka ens hår associerar man, helt orättvist, med den hand som en gång brutalt örfilade ens kind.

Jag trodde länge att jag själv inte förtjänade den sanna, snälla, ömma kärleken även om jag gärna skrev dikter just om kärlek och längtan.

Vi har nog alla någon gång gått vilse i kärleksträsket. Det finns tyvärr så många mammor och pappor som tappat tilltron till samvaron och kärleken till varandra. Vår tids människa tycks tro att kärleken ska bära allt och lösa alla problem i ett långt äktenskap. Om den inte uppfyller det måste något vara fel och man väljer ofta att skilja sig.

Jag menar att vi är många som missuppfattat sak och mening. Kärleken dör inte. Kärleken ömsar skinn och omvandlas till något annat. Till vänskap, trygghet, ömhet och lojalitet.

Och där ligger kärleken åter igen inkapslad i olika former, till exempel till barnen, familjen och hemmet, men även till partnern i sin nya form.

Jag vet också att vi alla gör så gott vi kan och att det inte alltid räcker. Tänk om fler försökte att stanna och kämpa för sina familjer, istället för att luras att tro att gräset är grönare på andra sidan. Det är det sällan.

Däremot tycker jag att om det är mer bråk än sämja och kärlek i ett hem så är det bättre för barnen om föräldrarna trots allt skiljs åt. Barn ska inte växa upp i en krigszon.

Jag vill verkligen inte agera amatör-kärleksguru, sådana skrämmer slag på mig. Men jag vill ändå försöka dela med mig av min bild av vad kärlek egentligen kan innebära.

Att älska är att sätta någon annan före sig själv och våga erkänna att vi människor har lika många brister som vi har dygder, att allt inte är ett rosa skimmer och att vi inte lever i en saga.

Man kan vara förälskad men man kan inte säga att man verkligen bryr sig om någon förrän man känner till dennes tillkortakommanden, ilska, vrede, motsägelser och inre demoner. När man verkligen älskar så förstår man att ett förhållande inte bara är skönhet.

Det kommer alltid att finnas problem i allas våra liv oavsett relationer. Min mormor sade en dag när jag gnällde över mitt liv: ”Mitt barnbarn, den dag du vaknar och inte har några som helst problem, då är du nog död”.

Här kommer en låt av Kite, en av min absoluta favoritsynthgrupper i hela världen som heter I give you the morning.

MUSIK: Kite - I give you the morning

Vanligtvis brukar man som komiker mest oroa sig för om publiken kommer att skratta eller inte.

För egen del, när jag är på väg till ett gig, så tänker jag ofta på hur många extremister som vill hota mig till livet.

Jag har en show som heter Bakis i burkan där jag tar ställning för kvinnors självbestämmande över sina kroppar, en manifestation mot hederskulturens förtryck.

Detta retar en del och när jag körde den showen mötte jag ibland hotfulla typer som skrek ”Dålig kvinna, du ska dö”. Mitt standardsvar var givet: ”Tack för vänlig påminnelse. Du också, ingen lever för alltid.” Det hände till och med att jag fick ett oväntat, häpet leende från dem.

En gång när jag var på turné - på den gamla goda tiden, alltså före pandemin - då uppträdde jag som så kallad headliner - det vill säga den komiker som avslutar kvällens föreställning. Det brukar bli ganska sent och på krogar är det tyvärr ofta liktydigt med att publiken blivit rejält berusad.

Nackdelen med att vara headliner är att man alltid måste ta sig hem till sitt hotell mitt i natten om man är i en främmande stad.

Jag var nu någonstans i Mellansverige och när jag lämnade klubben såg jag att tre män stod och väntade på mig under en gatlykta. Jag hörde dem skrika ”Vi vill inte ha dig här jävla svartskalle. Åk hem med dig!”

Det är så sorgligt att alltid höra samma sak, vart man än kommer. Våra invandrarfientliga förmågor tycks lida även av bristande vokabulär.

Jag var tvungen att passera de arga männen för att ta mig till hotellet, men jag är en rätt tuff brud i lyxförpackning, som den älskade artisten Lill-Babs brukade sjunga för oss, så jag tänkte att jag hade lika mycket rätt som de att vara där, vi befinner oss alla på Herrens mark oavsett landets namn.

Männen rörde sig inte ur fläcken utan fortsatte med sitt gormande om min hemresa. Jag var nästan enig med dem, jag ville ju inte heller vara där utan istället hemma på mitt hotellrum.

”Åk hem!” ekade på den tomma kalla gatan och när jag kom närmare och såg deras ansikten fick jag en chock.

Herre min skapare! Killen i mitten måste ha varit den vackraste man jag någonsin lagt ögonen på. Blott Sverige snygga rasister har.

Han lyfte sina långa ögonfransar och med de vackra blå ögonen tittade han så hatfullt på mig att mitt hjärta veknade.

När den sköna stämman ännu en gång brölade ”Åk hem!” hörde jag mig själv helt sonika svara: ”Hem till dig eller mig?”

Förvånad kom denne rasisternas Adonis fullständigt av sig. Han såg vilset på sina bägge huvudet kortare kumpaner. ”Vad sa hon?”

Med darr på rösten upprepade de i mun på varandra vad jag hade sagt. Varpå den nordiske resen bröt ihop av skratt. Han skrattade så hejdlöst att han inte kunde sluta och snart fnittrade hans små följare också.

Plötsligt stod jag och skrattade gott tillsammans med ett gäng rasister.

Det var kanske en oväntad vändning men i samma stund som han började skratta var det som att all fientlighet rensats ur luften.

Skratt är nämligen väldigt befriande och det hela slutade med att trion lotsade mig till mitt hotell, glatt småpratande och skrattande hela vägen.

Den allra kortaste av dem tog mod till sig, precis innan porten slog igen mellan oss, och sade att egentligen ville de bara att de utländska männen skulle skickas tillbaka - vi kvinnor fick gärna stanna.

Jag för min del tänkte att det faktiskt finns karlar som jag också gärna skulle utvisa - fast åtminstone några av dem är svenskare än lingonsylt, åtminstone till blodet.

MUSIK: Googoosh - Gole Bee Goldoon

Gole Bee Goldoon, betyder blomma utan vas, här med Googoosh, vår största diva i Iran, som f.ö. var min granne i Iran.

Det är händelser som den med den gapskrattande rasisten som stärkt min tro på humorn och skrattet som redskap för integration och som medel att bekämpa vardagsrasismen med.

Vi kommer alla från olika delar av världen och behöver naturliga mötesplatser, ställen där våra mänskliga skratt, tårar, sår, musikintresse, kärlek till våra familjer, våra svåra tider och våra lyckliga, allt det där som förenar oss, kan få utlopp och stötas och blötas. Det finns så oerhört mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt. Vi behöver skratta tillsammans och gråta ihop, helt enkelt visa våra inre känslor.

Låt oss istället för att gasta till varandra att vi ska åka hem, försvinna eller dö acceptera att vi alla har samma rätt till vår plats på vår jord.

Många av mina vänner brukar säga till mig att jag borde lämna komedin för politiken. Visst har tanken slagit mig men jag tror inte att det skulle passa mig alls. Jag är nämligen usel på att dölja mina känslor. Jag saknar den svenska förmågan att dölja mitt innersta rums känslosvall. Jag kan helt enkelt inte hålla masken och lyder inte direktiv ovanifrån som jag inte själv står för.

Skillnaden mellan oss komiker och politikerna är att medan vi dansar med våra skelett uppe på scenen så ägnar politikerna mycket möda åt att gömma dem i garderoben.

På teve ser vi Bonde söker fru och en massa liknande realityprogram. Men jag skulle hellre se ett program där man samlar in alla politiker för att låta dem gå igenom olika prövningar, helst alla våra riksdagspolitiker och regeringen - inklusive statsministern. Det programmet skulle kunna heta Politiker söker bondförnuft.

Helst skulle jag vilja att alla politiker får bo minst tre månader i så kallade utsatta områden och att var och en av dem får ta sig fram på gatan som hemlös under minst en vintermånad. Dessutom borde varenda en jobba en månad inom hemtjänsten.

Politikernas fallskärmsavtal vill jag skrota för alltid så att de får chansen att göra rätt för sig, precis som vanligt folk, som oss andra, om de inte vill leva på socialbidrag eller känna på att bli utförsäkrade. Och de bör också prova att leva minst tre månader med samma lön som våra fattigpensionärer.

Det är så oerhört fel när en folkvald inte på riktigt kan sätta sig in i befolkningens vedermödor och behov.

Skådespelaren Robin Williams rollfigur säger i filmen Årets man något i den här vägen: ”Politiker är ungefär som blöjor, de borde bytas ofta och av samma anledningar. Tänk på det nästa gång ni röstar”.

Det är val om två år, tro mig tiden går fort. Jag erkänner att jag är ganska rödgrön, även om jag ibland blir blå i ansiktet när mitt lilla kämpande företag får nya fönsterbrev från Skatteverket.

MUSIK: Kavinsky - Nightcall

Nightcall, med Kavinsky, den franska elektrohouseartisten.

För att återvända till snällheten - denna underskattade, dock magiska egenskap. Jag inser att snällast är man när man delar med sig av det lilla man har. Min pappa Ali berättade ofta en saga om en gammal fattig gumma som besökte kung Salomo på hans födelsedag. Hon hade med sig en syrsa som present. Vakterna ville kasta ut henne men kungen sade att syrsan var mer värd än alla juveler han hade fått. Den var nämligen allt som den fattiga damen ägde.

Sverige är ett snällt land - vi är i grunden snälla. Till och med naturen är snäll här, vi har inte så många farliga djur som kan äta upp en när man tar en skogspromenad. Vädret kan visserligen vara väldigt grått men nästan aldrig extremt annars. Också våra lagar är ganska snälla - tyvärr utnyttjas detta ibland av folk med mindre rent mjöl i påsen.

Vi har en snäll kung som vänder blad och köper ännu en ny fin bil till sig själv istället för att säga: ”Av med huvudet på alla som skriver skandalböcker om mig”.

Människan är i grunden god, och jag tror att det är när rädslorna tar över som vi inte vågar vara snälla längre. Och det är då vi inte vågar vara oss själva.

Min äldste son Armand sade något till mig som fick mig att vakna till, han sade: ”Mamma - snälla mamma - du behöver inte kämpa varje dag för att överleva längre. Vi är i Sverige nu och det är fred här. Du kan fälla in taggarna och våga leva”.

Ibland blir våra barn våra bästa läromästare.

Jag är så tacksam för det svenska språket med alla sina små och stora bokstäver, som har gett mig en röst.

Jag har förresten satt upp Sveriges flagga på min balkong. Först efter det vågade mina grannar göra samma sak. De sade att de var rädda att jag skulle tro att de var rasister om de flaggade.

Jag undrar snarare varför inte fler svenskar hänger flaggor på sina balkonger och farstutrappor. Jag har mina hemländers bägge flaggor. Låt oss ta tillbaka våra symboler som rasister beslagtagit - låt oss vara stolta över vårt vackra Sverige. Hälsningar från en före detta flykting, numera fullskalig persisk svensk med såväl pollenallergi som ångest.

Och trots allt jag gått igenom i mitt liv, all smärta, all sorg och trots alla sår som kärlek - eller snarare brist på kärlek - har orsakat min själ och tillvaro, så kommer jag aldrig att tappa hoppet om mänskligheten, snällheten och framförallt kärleken.

Kanske hör du av dig med dina egna funderingar, till dess tackar jag min professionella och mycket tålmodiga - producent Helene Almqvist och avslutar härmed mitt vinterprogram.

Det var en stor ära att få vara din värd. Och må 2021 bli ett fantastiskt år för var och en av oss.

Nu vill jag avsluta mitt program med kärlek och tacksamhet till var och en av er genom att låta den fantastiska tenoren Gösta Winbergh sjunga den svenska nationalsången.

Zinat Pirzadeh heter jag och jag vill aldrig mer kallas för Senap, så glöm inte mitt namn!

MUSIK: Gösta Winbergh (och Stockholmsensemblen) - Du gamla, du fria

Om transkriberingstestet: 

Denna textning är del av ett test med transkribering av Vinter i P1 2020. Vi vill gärna veta vad du som tagit del av den tycker om texten? Mejla gärna på elle-kari.hojeberg@sr.se.