Margit Silberstein: Orden vi använder

5:07 min

Lyssna på Margit Silbersteins krönika eller läs hela texten nedan.

Jag heter Margit Silberstein. Och jag tänker på orden och uttrycken vi använder. Folk säger, i alla fall en del, jag är antirasist. Jaha, du är antirasist, det är ju bra, tänker jag, du är inte rasist, du är emot rasism. Men varför måste du ha en beteckning? Kan du inte bara vara? Det ska väl trots allt utgöra ett normaltillstånd att inte vara rasist och än så länge är det väl det.

Jag fattar att begreppet antirasism är mer än ett civiliserat beteende, att det är en ideologi som vill  bekämpa rasistiska strukturer i samhället. Men i mina ögon är det inget att briljera med och upphöja sig själv med att man är en anständig människa. Det är heller ingen definition man behöver kontrastera sig mot – ingen, i alla fall få säger: jag är rasist. Räcker det inte att veta var man står och ge uttryck för det i relation till omvärlden? Det är inte något märkvärdigt att känna igen rasism när man ser den och visa sin avsky inför den. Jag tror inte att de som inte kallar sig antirasister behöver vara rasister. Risken är att det är kontraproduktivt med fler etiketter – vi skapar nya ”vi och dem.” Vad kallar man de som inte är antisemiter? Antiantisemiter?

Och varför gör jag så stor affär av det här? Jo, för att jag tycker att ord och uttryck är viktiga, de har en innebörd.

Som det ständigt återkommande ”våra äldre.” Våra äldre – jag ingår i gruppen, så blir det ju sakta men säkert med åren. Men vems äldre är jag? Det är nog välment, men det är också något förmätet och ovanifrån i att oombedd göra sig till nån sorts beskyddare för en hel grupp. Paternalism, förmyndarmentalitet. Jag behöver ingen förmyndare. Jag är inte någons äldre. Våra pensionärer säger politikerna. Våra pensionärer har rätt till högre pension - det har våra pensionärer gjort sig förtjänta av efter år av jobb och slit. Jag missunnar inte och jag vet återigen att det är välvilja - men detta hopbuntande av hundratusentals människor– det finns väl skurkar bland våra pensionärer också, en och annan bankrånare, bedragare, skattesmitare  – det handlar ju inte om transformering. Man blir inte per automatik en snäll och god människa bara för att man passerat gränsen till våra äldre. Alla ska ju ha den pension de ska ha – men jag tror inte att Magdalena Andersson skulle ställa sig framför en mikrofon och tala om ”våra skattesmitare.”

En ring skulle slås runt våra äldre, våra allra svagaste och sköraste. Var de våra äldre? Det är så hjärtskärande att tänka på alla gamla människor som gått bort efter att ha blivit smittans offer. Vems var de? Inte ”våra.” De var deras gamla. För nu bollas ansvaret i den svenska förvaltningen – det var deras ansvar, regionernas ansvar, nej kommunernas, nej statens ansvar. Våra äldsta och sköraste var inte våra.

Förr, fast det börjar bli ett tag sedan, använde politiker och andra makthavare ofta uttrycket ”våra invandrare, våra nyanlända ”för att signalera omtanke. Det hör jag inte längre. Nu handlar invandring om deras och andras. Även ett litet pronomen säger något om tidsandan.

Pandemijulen är över. Men inför tidigare julhelger brukade jag ofta höra människor säga att de bävade inför helgen. Tanken på att träffa släkten var jobbig, ångestfylld. Nu hör jag istället nära och kära och saknad. Jag förringar självklart inte denna längtan, men kanske är den en tankeställare - åtminstone till nästa jul.

Håll i håll ut och var en del av lösningen. Det var mantrat. Vart tog det sista vägen, ingen säger det  – är vi inte längre en del av lösningen?

Efter år 2020 tror jag att få kommer att utbrista i det så ofta förekommande, när något hemskt har inträffat: jag trodde inte att det kunde hända här, inte i vår lilla lugna stad.  Nu har det hänt här och där och överallt och måtte vaccinet vara en stor del av lösningen i att rädda våra äldre, våra barn, våra unga och alla våra medelålders invånare här och där och överallt.