Niklas Rådström skriver om kampen mot cancer

”Som har inget redan hänt” ingår i en genre gammal som människosläktet: berättelser om hur någon överlever en stor fara. Som den drivne författare han är nöjer sig Niklas Rådström inte med att berätta om sin leukemi även om kapitlen som rör sjukdomen är starka.

När jag nådde ett av avsnitten tog jag av mig läsglasögonen. Jag var rädd att svimma och trilla av stolen...

Nej, detta är ingen bok för oss hypokondriker. Det är inte heller en berättelse för den läsare som vill ha känslosvall. Niklas Rådströms bok kan liknas vid en pall med tre ben. Ett är alltså sjukdomsbeskrivningen.

Ben två är en reflektion över sjukdomen. De litterära och filosofiska referenserna är många – från Kafkas tuberkulos till teoretiska klassiker. Viktigast är Susan Sontags berömda ”Sjukdom som metafor” som präglar Rådströms analys. Det tredje benet är självbiografiskt.

Rådström framkallar sin barndom i bokens vackraste avsnitt. Det finns en precision och tydlighet i scenerna som får mig att tänka på svartvita bilder av en fransk 50-talsfotograf. Klart ljus, starka kontraster, perfekt skärpa. Och så ömhet. Det är nästan tredimensionellt, en vardaglig och samtidigt  magisk värld.

Trebenta pallarna brukar vara lite instabila och blandningen av essä, barndomsminne och sjukrapport är inte självskriven. Men ju längre jag kommer i texten, desto mer litar jag på dess bärkraft och kan njuta av dess skönhet, ämnet till trots.

Niklas Rådström skriver att han var ett ensamt barn, men med denna bok ger han läsarna en vidunderlig mötesplats, en erfarenheternas korsning där texten möter livet - där vi kan se och kanske till och med förstå oss själva.