RECENSION – LITTERATUR

Inger Edelfeldt vet allt om flickors befrielse

2:46 min

”Om snö och guld” är en uppväxtskildring som innehåller både tecknade guldflickor, psykisk ohälsa och folkhögskolan som en befrielse från familjen.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Om snö och guld
Författare: Inger Edelfeldt
Genre: Roman

Miranda gör sina teckningar av drakar och häxor och skogsrån med kulspetspenna. Inte så där gulligt och flickrumsaktigt som när hon var liten, med gladfärgade tuschpennor i en burk på skrivbordet. Kulspets är ett aggressivt verktyg. Det kan gå hål i pappret och teckningsfröken är missnöjd trots att Miranda är en uppenbar konstnärlig begåvning.

Skolan är ganska mycket en krigszon, fast i stället för ljudet av skott eller slagsmål är det helt tyst. Om någon kommer nära är det för att säga att Miranda ser smutsig ut i ansiktet och en dag står det bajs på skolväskan.

Det går att läsa ”Om snö och guld” som en prequel eller förhistoria till min favorit bland Edelfeldts böcker: ”Kamalas bok” från 1986. I den är huvudpersonen runt tjugo och hetsäter smörkuber rullade i socker mellan bantningsprojekten. Självhatet frodas och kanske föddes det i en helt vanlig folkhemsvilla?

Mirandas barndomshem påminner om ett sådant där blekt foto av mänskligt liv på Stadsmuseet: 60-tal, mamma, pappa, barn. Men ur villabilden lösgör sig en kvinnlig spänningskälla, en frustrerad hemmafru, klädd i förklä och laddad med verbala stickor och giftpilar riktade mot dottern. Miranda för alltså ett tvåfrontskrig, ett hemma och ett i skolan. Hon går sönder.

Vi är många Mirandor och Kamalor där ute som inte skulle klarat oss utan Inger Edelfeldts böcker. Jag antar att de här grymma mammaanekdoterna är de försummade döttrarnas svar på lumparhistorier. Lite tjatiga kanske men de fyller sin funktion. Vittnesmål med kulspets som gör djupa spår i läsaren.