Krönika

Göran Rosenberg: Att rida en tiger

4:54 min
Krönika: Detta är en personlig betraktelse. Åsikter som uttrycks är krönikörens egna.

Jag är försiktig med att dra paralleller till Hitler och trettiotalet, skillnaderna mellan då och nu är stora och historiska paralleller kan lätt leda tanken fel, men efter de senaste händelserna i Washington tar jag risken. Inte så att Trump kan jämföras med Hitler, inte heller dagens USA med Weimarrepublikens Tyskland.

Men när – efter den våldsamma stormningen av den amerikanska kongressbyggnaden – den ena råttan efter den andra lämnade det sjunkande skeppet Donald Trump, och det stod klart hur många väletablerade politiker och affärsmän och opinionsbildare som hade befunnit sig ombord, och i fyra år hade blundat för att det var ett rövarskepp de befann sig ombord på, eller snarare ett krigsfartyg med kanonerna riktade mot den amerikanska demokratin, och i fyra år hade hunnit knäcka varje kota i sin moraliska ryggrad för att kunna böja sig för en självsvåldig och auktoritär befälhavares minsta infall, och bekräfta också hans mest groteska anklagelser och lögner – ja, då blir parallellen svårundviklig.

För vad som hände, både den gången och nu, var att till synes respektabla eliter trodde sig kunna rida en tiger – och tämja den för sina egna syften.

Hitler kunde möjligen ha tagit makten av egen kraft, men han behövde inte.

Han fick hjälp.

Han fick hjälp av konservativa partier och politiker som trodde han var en politisk pajas som de kunde manipulera och kontrollera.

Han fick hjälp av Tysklands mäktigaste industri- och finansmän som satsade på att han var den som bäst skulle försvara deras intressen mot socialdemokraterna och kommunisterna, och därför stödde hans makttillträde i januari 1933 och finansierade hans valkampanj i mars 1933 och hans krav på en lag som skulle ge honom diktatorisk makt. För att ingen skulle tveka om vilket beslut riksdagen borde fatta i den frågan lät Hitler nazistpartiets paramilitära styrkor omringa riksdagshuset i Berlin.

De flesta därinne fattade vinken och röstade som de skulle.

Därefter avskaffade Hitler demokratin och de politiska partierna och satte sina motståndare i koncentrationsläger, och de som hade trott sig kunna rida tigern, antingen slukades av den eller blev tigrar själva.

Alltför många i Tysklands politiska, kulturella och ekonomiska eliter blev själva tigrar under Hitlerväldet, och gjorde sig mer eller mindre delaktiga i dess förbrytelser, och kom av eftervärlden att göras ansvariga för sin del i dem.

Hade Trump vunnit valet i november, vilket var fullt tänkbart, hade de amerikanska politiker och finansiärer som i fyra år backat upp honom, och böjt sig för honom, och fruktat honom, och gynnats av honom, ha stannat kvar ombord på sitt rövarskepp, eller om man så vill, fortsatt att rida den trumpska tigern – för att antingen slukas av den eller bli tigrar själva.

Vad den trumpska tigern hade kunnat vara kapabel till, och kanske fortfarande är, fick vi en föraning om den 6 januari. För det som var tigern var ju inte bara Trump själv, utan också det som brukar kallas Trumps bas, som beräknas uppgå till 30-40 miljoner människor, av vilka tillräckligt många var beredda att på Trumps maning storma den amerikanska kongressen och ta itu med veklingarna där, the weak ones, som Trump uttryckte saken, och stoppa valet av Joe Biden till president.

Det hela kunde vad vi nu börjar förstå ha slutat värre än det gjorde.

Det slår mig att jag nog måste be djurarten tiger om ursäkt för att jag använder den som metafor i det här sammanhanget.

Arten tiger skulle aldrig ställa till med något sånt här.

Arten tiger är dessutom utrotningshotad. Det är inte den här tigern.

Den här tigern är min metafor för det slags extrema opinioner och rörelser som visat sig kunna födas i ett klimat av social och kulturell osäkerhet, och livnära sig på bitterhet och kränkthet, och under vissa omständigheter bli farlig för sin omgivning.

Vad fyra år med Donald Trump har visat är att när den här tigern väl är väckt, av en karismatisk demagog som skrupelfritt föder och göder den med lögner, misstro, hat och konspirationsteorier, kan den bli svår att rida, än mer att tämja.

Och den lär knappast lägga sig ner och dö bara för att Donald Trump till sist tvingas lämna Vita Huset.