Kaliber 14 maj 2006: Reportaget belönat med en Guldspade 2006! Beställningsjobb och köpt tystnad - är den fria forskningen hotad?

Vi börjar med några belysande citat från forskarna i vår stora enkät:

”Jag kostar 132 000 kr i månaden och det skall jag dra in själv.”

”Jag har varit med om att företag krävt tio års stopp för publicering, eller att man över huvud taget inte skall publicera.”

”Då gör jag det jag lite tillspetsat kallar för prostitution, det vill säga; jag gör det jag kan få pengar för.”

Sverige satsar miljardbelopp på forskning. Det sägs att vi ligger i frontlinjen internationellt. Den svenska forskarens oberoende skyddas i lag. Så vad är det de pratar om?

Jo, de här forskarna ger sin syn på en utveckling som pågått ett tag nu, och som blir ännu tydligare när man hör professor emeritus i medicin, Arvid Carlsson, svara på frågan: ”Tror du att du skulle kunnat få dina framgångar i det system som finns nu?”

- Nej jag är alldeles säker på att jag aldrig hade haft chansen att få ett Nobelpris.

Köpt tystnad och pengajakt

Det här handlar alltså om forskningens villkor. Om beroende eller oberoende, om köpt tystnad, om alltmer forskning i projektform och om en ständig jakt på extern finansiering.

Vi har en tung undersökning att presentera. Över tvåtusen svenska professorer har berättat för oss om hur det ser ut för dem – för professorerna – de mest lärda på universiteten, de som skall leda forskningen in i framtiden. En del av dem säger att den fria forskningen är död.

Under de senaste tio åren har förutsättningarna för svensk forskning ändrats rejält. Studenterna är fler, universiteten fler, samtidigt betalas alltmer av forskningen med pengar utifrån - från fonder, företag, stiftelser. Och det har påverkat vad många svenska professorer sysslar med.

”Köp och sälj” - källarförråden kostar

Vi beger oss till KTH, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Närmare bestämt ill källaren på institutionen för materialvetenskap. Här ligger förrådsrum på rad längs en lång korridor. På dörrarna är lappar fastsatta: 87 305, 15 431, 31 466... På lapparna står vilka summor som institutionen sparar per år genom att förrådsutrymmena just tömts och sagts upp.

Den som visar runt här nere heter Stefan Jonsson. Han är ganska nybliven professor på institutionen.

- De som är kritiska har skojat och sagt att ”du får en ny titel på din gravsten”, nåt annat är det inte.

Stefan är en av landets 4000 professorer. En av de där som skall söka sanningen och hjälpa oss att förstå dåtid, samtid och framtid. Men det är knappast den bild som Stefan Johnson ger av vad han gör på jobbet.

- Jag brukar jämföra mig med den första professorn på posten i början av 60-talet. Han fick ju lön för sig själv, han fick lön för en som undervisade på heltid, för två instrumenttekniker, för sekreterare... och lokalerna var gratis och högskolemomsen inte införd. När han sökte anslag hade han dessutom goda möjligheter att få det, för det var en helt annan förmåga i landet då att betala för forskning.

Stefan Jonsson beskriver sin egen situation som väsensskild: ”Jag jagar pengar”. I arbetsuppgifterna ingår att diskutera vilka lokaler som kan sägas upp, vilka kurser som kan göras på billigare sätt, leta utländska doktorander som betalas av någon annan. Och söka finansiärer till forskning, utifrån.

- Jag skulle vilja ägna mina kunskaper åt samma saker som jag gjorde när jag var doktorand: Här är ett problem, det är inte löst. Jag vill ju kunna vara en frontfigur. Då skulle jag använda mina 21 års utbildning och tio års erfarenhet, men det gör jag skrämmande lite idag.

Lapp på Stefan själv

Vi har gått förbi alla lapparna på förrådsdörrarna. Om det hade suttit en lapp på professor Jonsson själv så hade det stått 1, 6 miljon. Det är det han kostar per år. Och det är pengar han själv har ansvar för att jaga rätt på.

- Jag skall ju sälja en produkt, en kunskap. Vilka vill köpa? Då kan man se att många vill ha, men att ingen vill betala. Det skrämmer mig. Synen på att kunskap bara skall finnas där. Men det gör den ju inte, säger han.

Det är just så här läget är för många av Sveriges forskare på universitet och högskolor. De får allt mindre pengar från universiteten och måste skaffa allt mer på egen hand.

Docent Li Bennich-Björkman vid Uppsala Universitet har forskat om det som brukar kallas akademisk frihet och hur forskning blir kreativ och idérik.

- All typ av betalning har oftast koppling till att man vill ha inflytande. Personer och myndigheter som betalar forskning vill påverka vad det forskas om och ibland också över vilka resultat som kommer fram. Och det krockar med universietens tradition av oberoende.

Ja, forskningen påverkas när den blir alltmer beroende av pengar utifrån, menar Li Bennich-Björkman.

Vår undersökning

Men hur står det till med den fria forskningen i Sverige?  Att obundet söka ny kunskap? Det var det Kaliber ville ta reda på. Så vi frågade dem – professorerna. Och vi fick svar av 2100. Här är bilden de ger.

OM MÖJLIGHTERNA ATT FORSKA:

• Sextio procent av professorerna svarar att de har mindre möjligheter till egen forskning nu, än för fem år sen. 10 % skriver att de fått större möjlighet.

Så här skriver några av professorerna om detta:

”Universiteten är mer och mer i händerna på externa finansiärer. De utvecklas till forskarhotell.”

”Att söka forskningsmedel i konkurrens är en bra idé, men den har gått för långt. Nu används vår tid mest till att skriva ansökningar och värdera andras.”

”Man gör allt för att överleva ekonomiskt. Allt görs egentligen bara för att dra in pengar. Vi har helt enkelt blivit konsulter och universiteten konsultbolag.”

”Systemet för anslagstilldelningen gör att jag måste vara politiskt korrekt och hålla mig till huvudfåran av forskare för att få finansiering. Systemet skapar anpasslighet Och universiteten förlorar sin viktigaste roll, den som kritisk granskare av vår omvärld.”

”Professuren som en garant för fri forskning är en papperstiger. Idag råder ekonomistyrning dvs den forskar bäst som drar in mest anslag.”

OM FINANSIERINGEN:

• Över 60 % av professorerna i vår enkät får mer än två tredjedelar av sina forskningspengar från andra än från universitetet där de arbetar. En fjärdedel av professorerna får inga forskningspengar alls från sitt universitet. Det gäller särskilt inom medicin, teknik och naturvetenskap.

        ”Ja, den svenska staten finansierar bara en bråkdel av svensk cancerforskning. Jag har mer forskningspengar från både amerikanska staten och amerikanska armén än jag har från fakultetsmedel i Sverige.”

”Universiteten är mer och mer i händerna på externa finansiärer och utvecklas till forskarhotell.”

”Svenska staten har i huvudsak avsagt sig ansvaret för medicinsk forskning. Industrin får därmed nu ett allt större inflytande över den medicinska forskningens inriktning vilket sätter även professorer i en otrevlig beroendeställning. Man biter inte gärna den hand som föder en.”

”Både företag och forskningsråd vill ha styrd forskning som bekräftar de egna, redan intagna positionerna. Reellt fri forskning kan bara göras för fakultetsmedel.”

OM FORSKARENS IDENTITET:

• När universiteten och deras fakulteter inte betalar själva kommer forskningspengarna från Vetenskapsrådet, från olika stiftelser och fonder, EU, svenska och utländska myndigheter, organisationer, kommuner eller företag. Och i vår undersökning återkommer en beskrivning, den om professorn som en konsult.

”Man gör allt för att överleva ekonomiskt. Och dessa saker görs egentligen bara för att dra in pengar. Vi har helt enkelt blivit konsulter och universiteten konsultbolag.”

”Att konkurrensutsätta forskning på det sätt som nu skett är en sorts chicken race som innebär att forskningsledare ägnbar sig mer åt forskningsdesign än åt själva forskningen. Jag tror inte politikerna fattar vad de satt igång.”

”Vi måste prostituera oss ingen fri forskning längre när företagen betalar för maten på bordet därhemma.”

”Arbetsrollen påminner mer om en konsult inhyrd i universitetets lokaler med uppgift att jaga medel för kortsiktiga projekt.”

”Konsultrollen är viktig att belysa. Det är ju så att allmänheten faktiskt tror att en professor på tex en teknisk  högskola kan välja forskningsområde fritt.”

Och Stefan Jonsson fyller på efter sina, här anonyma, kollegor:

- Jag är en egen företagare. Punkt slut. Det är som en franchisingverksamhet där KTH är varunamnet.

- Men gör du uppdrag där du inte får berätta vad du fått veta?

- Ja, det gör jag. Inte så många, men jag gör dem. Jag är tvungen att göra dem, jag behöver pengar.

Hur stämmer verkligheten med lagen?

Så här står det i högskolelagen om forskning.

För forskningen skall som allmänna principer gälla att:

- Forskningsproblem får fritt väljas.

- Forskningsmetoder får fritt utvecklas och

- Forskningsresultat får fritt publiceras.

Det är det här som ska garantera att den forskning som sker inte är bunden av politiska eller kommersiella särintressen.

Vi visar docent Li Bennich-Björkman resultaten av vår undersökning.

- Det är inte förvånande, men det är förskräckande. Den bekräftar vad många med mig anat och trott.

- Är det inte bra med pengar från olika håll? Det finns ju en vilja att universiteten ska samarbeta med omvärlden.

- Jo, men det måste ju vara en balans, den verkar ha förskjutits för långt, tycker jag.

Motbilder

Det finns så klart helt olika bilder av villkoren för svensk forskning. Många av de professorer som svarat är nöjda, både med systemen för finansiering och med sin egen möjlighet att forska.

Konkurrens är bra, skriver många av de professorer som svarat på våra frågor. En professor ska inte få toffla runt på en institution år ut och år in med den akademiska friheten som ursäkt. Men det finns också en stark oro för vad den ökande andelen forskningsfinansiering utifrån innebär.

Varannan är politiskt styrd

Här följer de kanske mest uppseendeväckande resultaten av vår undersökning:

• Hälften av de 2100 professorerna säger att de är mer eller mindre politiskt styrda i sin forskning, tex när det gäller vilka undersökningar som de kan få anslag till.
• Över trehundra professorer, eller en av sex har upplevt etiska konflikter i förhållande till dem som finansierar forskningen; företag, myndigheter eller andra.

Här kan du läsa korta kommentarer från professorerna om politisk styrning. Några kommentarer är kortade / något ändrade för att skribenten ska kunna vara anonym.

Över 1000 professorer som alltså tycker att de är i olika grad politiskt styrda och inte kan forska fritt. Och över trehundra som hamnat i konflikt med dem som står för pengarna. Så här skriver några av dem till oss:

”Ett projekt som var på väg att ge ”fel” svar avbröts av finansiären.”

”Jag har känt att det resultat jag velat skriva om måst friseras för att falla den medelsgivande myndigheten på läppen.”

”Läkemedelsföretag är inte intresserade av att publicera resultat som inte är bra ur marknadsföringssynpunkt.”

”Företag har ibland varit nervösa över spetsiga slutsatser. Representanter för statliga myndigheter och departement likaså. Där finns alltid ett outtalat hot om repressalier.”

I svaren finns som sagt olika grad av politisk styrning, från det att man upplevt att ansökningar inte varit polititiskt korrekta - till det att tex myndigheter velat ändra i forskningsrapporter. De flesta forskare tolkar inte, ska vi påpeka, begreppet politiskt styrning - som partipolitisk styrning.

Docent Li Li Bennich-Björkman kommenterar:

- Ja, det är tragiskt. Det är helt emot hela idén om akademisk frihet. Tanken är ju att universiteten ska stävja politisk styrning.

- Vad kan politisk styrning av forskning leda till?

- Det kan leda till att man bara får fram den typen av kunskap som för tillfället är politiskt korrekt. Det tror jag är farligt. Forskarvärlden blir för homogen.

Och så här säger hon apropos de etiska konflikterna som många beskriver för oss:

- Ja, det säger mig att industrin förmodligen är den största bidragsgivaren bakom de här konflikterna. För den delen av forskningen är det väldigt, väldigt farligt.

- Vem har ansvar för att det blivit så här?

- Ja, det är ju en effekt av att fakultetsanslagen minskar. Då måste man ju söka medel på andra håll. Då riskerar man sådana här avvägningar. Det är ju flera i er enkät som pekar på att de inte kan säga nej, på grund av knappa resurser.

Exemplet Nobel Biocare

Ett aktuellt exempel är den pågående striden mellan Göteborgs Universitet och Nobel Biocare. Två professorer har skrivit kritiskt om ett nytt tandimplantat från bolaget. Konflikten är ännu inte över, men universitetet har avbrutit anslaget från Nobel Biocare vilket bland annat gått till den ene professorns lön.

Och flera liknande fall kommer fram i vår enkät. Till exempel har rapporter inom miljöforskning vattnats ur för att passa myndigheter eller branschorganisationer. Avsnitt ur rapporter har strukits.

Men, sin fina titel till trots, vill flera professorer inte berätta om det här, öppet. Av rädsla för att stöta sig med bidragsgivarna.

När Kaliber frågar om intervjuer för att alla ska få ta del av dessa berättelser, drar sig flera professorer ur. De är helt enkelt rädda för att inte få nej på framtida ansökningar, att finansiärer ska dra sig ur samarbete eller bli ovän med kollegor som sitter i forskningsråd.

Tio års tystnad

Nära Strömstad på Västkusten ligger Tjärnö marinbiologiska laboratorium. Röda sjöbodar radas upp längs strandkanten utanför. I ett ljust undervisningsrum petar studenter i små akvarier med vatten, växter och djur. Per Jonsson är professor här.

- Jag efterlyser en intensivare diskussion om hur mycket av verksamheten som ska bestämmas inifrån universiteten. Om all forskning blir av uppdragsnatur så försvinner de traditionella värdena; fritt kunskapsutbyte, fri forskning.

Den ekonomiska verkligheten på Tjärnö liknar på många vis den på KTH. Forskningen bygger på att Per Jonsson och hans kollegor hittar externa finansiärer. Stiftelser, fonder, myndigheter, vetenskapsråd, företag.

Per Jonsson har flera gånger varit med om just etiska konflikter, att forskarrollen krockat med finansiärernas viljor.

- Jag har varit med om företag som krävt kanske tio års tystnad innan publicering, eller att resultaten inte publiceras alls.

- Kan man säga nej till såna krav?

- Ja, men då kanske de vänder sig någon annanstans.

Det är just det här de flesta etiska konflikter handlar om – rätten att som forskare få berätta vad man kommit fram till. Rätten att publicera och det även om resultatet inte är helt kul för den som betalat. Rätten att få publicera resultat är en av de viktigaste principerna för forskning – och står inskrivet i högskolelagen.

Andra ger vika

Per Jonsson gick inte med på kravet om tio års tystnad, men flera andra professorer som svarat på Kalibers frågor har sett sig pressade att gå med på såna krav.

”Diskussioner om vem som äger ett forskningsresultat dyker allt oftare upp och då får universiteten ge vika för att få fortsatt finansiering.”

”Jag har just lämnat Sverige eftersom jag inte kan få anslag annat än för kortsiktig industristödd forskning som jag inte kan publicera.”

”Det har hänt att forskningsresultat inte släpptes av marknadsmässiga ekonomiska skäl.”

”Finansiären beställde liksom ett resultat, inte forskning.”

Slutet oredigerat

Per Jonsson ger ett annat konkret exempel på vad etiska konflikter med externa finansiärer kan handla om. Det handlade om ett internationellt eu-projekt om en slags vågbrytare och forskningen på Tjärnö kom fram till att såna vågbrytare påverkade den biologiska miljön. Men den kunskapen fick inte vara med i slutrapporten.

- Våra resultat kom inte in i rapporten.

- Då blev den inte sann och fullständig, då?

- Nej, ett viktigt perspetiv saknas ju. Man kan ju känna sig lite maktlös som deltagare i ett sånt program.

Ändå är det inte de etiska krockarna som oroar Per Jonsson mest. Det är att forskning i projekt blir förutsägbar forskning. 

Nobelpristagarens syn

- När man ska göra verkligt nya upptäckter, ska man inte ha någon piska, säger Sveriges senaste nobelpristagare, professor emeritus Arvid Carlsson. Då ska man vara helt fri, fortsätter han, och låta tankarna löpa. Nu måste man istället lägga stickspår åt sidan för att de inte stämmer med den alltför strikta målinriktningen i verksamheten.

Arvid Carlsson är en av landets absolut mest meriterade professorer och nobelpristagare i medicin. Och han är oroad över det han upplever som en minskad respekt för fri forskning.

- Målsättningarna inom näringslivet och inom den akademiska världen sammanfaller inte. De behöver varandra, men ska inte blandas ihop. I det ena fallet söker man förutsättningslöst ny kunskap, i det andra söker man målmedvetet viss kunskap för att nå ett bestämt mål. Verksamheterna ska samarbeta, men inte sammanblandas. När sponsorernas distinkta mål implanteras i det akademiska livet är det störande för forskningen.

-Men ska inte lärosätet hävda sin syn då?

- Jo, men vad har man för redskap? Det är ju bara ord man har, det är pengar som bestämmer.

Det är framför allt just alltmer forskning i projektform som Arvid Carlsson vänder sig mot. Den blir mindre kreativ, menar han. Och alltför mycket av forskarens tid ägnas åt att söka finansiärer.

Samarbete med industrin är i sak inte fel, anser han. De båda behöver varandra. Men det förutsätter att företagen helt respekterar forskarens roll som den som fritt ska söka ny kunskap. Och så är det långt ifrån alltid numera.

Myndigheten reagerar

Sigbrit Franke är chef för Högskoleverket. Vi visar henne resultaten av vår undersökning; att mer än hälften av de 2100 professorerna bedriver sin forskning till 2/3 med pengar utifrån.

- Det är inte bra. En balans mellan intern finansiering och externa medel är önskvärd.

- Har ni misslyckats med att få gehör för det då?

- Ja, det kan man kanske säga, eftersom det ser ut så här.

Balansen har rubbats och det är inte bra, säger Sigbrit Franke. Men det ligger utanför högskoleverkets ansvarsområde, menar hon. Frågorna om fri forskning har fallit mellan stolarna.

- Där finns det inget tydligt myndighetsansvar. Det är synd. Det behövs. problematiken har funnits tidigare, men nu är den uppenbar och berör fler, då måste man fundera över kontrollen. Kanske måste befogenheterna utökas.

Tillbaka på KTH

Professor Stefan Jonsson tar med oss in i laboratorierna och hallarna mittemot de tömda förråden. Vi har just sett några platsannonser på högskolans hemsida. Där söks professorer med vetenskapliga och pedagogiska meriter. Och så ska de kunna dra in externa medel. När blev det så, undrar vi, att det är ett av kraven för att få jobb som professor att kunna dra in pengar utifrån?

- Jag minns att det gick upp för mig under ett möte, svarar han. Man diskuterade KTH:s utvecklingsplan. Vi skulle bli ett av de tio bästa universiteten i Europa, attrahera de bästa forskarna som kan dra in medel. Då insåg jag att ”det är inte mig de talar om, de ska ha forskare utifrån som kan DRA IN MEDEL, annars avstannar det”.

Med tiden har Stefan Jonsson ändrat sitt förhållningssätt till de nya förutsättningarna.

- Förr var jag rädd. Jag tänkte att det kommer ju en dag när börsen går dåligt och det är tomt på pengar. Det året måste många institutioner slå igen, tänkte jag, med massavsked. Nu tänker jag att det inte lönar sig att vara rädd. Man lever i en osäker värld, så nu planerar jag ett år i taget. Man kommer att vara som en kork - upp och ner. Det som skrämmer mig fortfarande är väl att det inte finns någon förbättring i sikte.

Reporter: Anna Jaktén

--------

Mer:

Del två: