Kurdiska män i en ny svensk värld
Frilansjournalisten Ulrika Vallgårda och fotografen Susanne Lindholm gav 2004 ut repotageboken ”Ett nytt liv” en skildring av kurdiska kvinnor som hade kommit till Sverige som flyktingar. Nu kommer uppföljaren ”Män i en ny värld” där berättas istället om fyra kurdiska mäns liv i detta samma Sverige.
Männen är fyra kurdiska män från iranska kurdistan och den nya världen det är Sverige. Dessa fyra män har alla flytt förtrycket. Trots alla kulturella motsättningar i den nya världen, så försöker dom bygga upp ett nytt liv.
Frilansjournalisten Ulrika Vallgårda försöker berätta för oss vilka dessa män är och vad dom har varit med om. Hon följer med dom till deras arbetsplatser, hon besöker deras hem och deras fester.
Vi får träffa Farooq 24 år. Tillsammans med sin kurdiska fru, mamma och syster bor han i Eskilstuna. Ulrika Vallgårda frågar Farooq hur mycket svensk och hur mycket kurdisk han känner sig efter åtta år i Sverige. En fråga som många invandrare får efter att levt i Sverige x antal år. Jo Farooq han svarar att han anpassar sig efter landet, att man jobbar mellan åtta och sexton. Att man inte ska vara högljudd på kvällarna, att man ska passa tiderna och inte får slå barn.
Och som läsare kan jag inte låta bli att undra över Ulrika Vallgårda, vem har hon skrivit boken till? Vad menar hon med sin uråldriga fråga mitt i vårt fina mångkulturår?
Varför kommer jag att tänka på frågorna som ställdes till mig när jag var barn. ”Har ni asfalt i Iran? Brukar din pappa laga mat? Eller har din pappa någonsin slagit dig”
För mig är det samma konkreta exempel på hur gränser och nationalism bibehålls och skiljer människor åt. Återigen ett sätt att påminna en person med utländsk härkomst att han eller hon inte är en del av oss. Ett ny bok som markerar begreppet dom och vi.
För tänkte Vallgårda på att hon skildrar fyra män från samma område och samhällsklass som mer eller mindre har samma åsikter? Eller att det finns kurdiska kvinnor som är gifta med kurdiska pappalediga män? Att det blir en tjatigt att läsa om fyra personer som är likadana. Men varför skriver hon då boken? Är den till svenskarna för att skapa förståelse för kurderna och deras situation i den nya världen? Om det är så att boken vill hindra samhällets fördomar om kurder så är det ett synnerligen misslyckt projekt.
Ulrika Vallgårdas sterotyper av kurder påminner faktiskt en hel del om Socialstyrelsens ”Haschboken” som gavs ut i mitten av 80-talet.
”Om din tonåring vill spendera mycket tid ensam i sitt rum kan det vara ett tecken på att hon eller han har börjat röka hasch”.
I ”Män i en ny värld” kan det bli ”om en man inte tar ut pappaledighet och inte diskar lika ofta som sin fru kan det vara ett tecken på att han är kurd”.
Negar Josephi
