Från fredsförhandlingar till atomvapen

Nordkorea har sprängt sin länge befarade atombomb. Delar av Nordostasien har försatts i en helt ny säkerhetspolitisk situation. Det är en dramatisk förändring på några få år, där politiken svängt från avspänning och återförening till till provsprängningar och ett upptrappat ordkrig. 

Avspänningen gav Kim Dae-Jung Nobels fredspris och den gav oss de fantastiska bilderna då åldrade koreaner från båda sidor av gränsen kunde återförenas. 

Då järnvägen som skulle binda samman de båda koreanska republikerna började byggas, då den fientliga propagandan tonades ner och förhoppningarna om en fortsatt fredlig utveckling resulterade i att ett stort antal länder öppnade diplomatiska relationer med det dittills strängt isolerade Nordkorea.

USA:s dåvarande utrikesminister Madelene Albright och EU:s ordförande Göran Persson besökte båda Pyongyang och träffade Kim Jong Il.

Hur kunde det gå så illa för Kim Dae-Jungs solskenspolitik?
Hur kunde det gå så illa för det remarkabla avtalet från 1994 då Nordkorea lovade begrava alla sina kärnvapenambitioner mot att västvärlden gav dem både elkraft och gratis oljeförsörjning?

Många upp- och nedgångar
Det har varit många upp- och nedgångar för världens länder i umgänget med Nordkorea. Men för den som läser igenom de studier som gjorts går det att upptäcka ett mönster, att den nordkoreanska diplomatin är systematisk och att målet mycket länge har varit just att skaffa en egen kärnvapenarsenal i avskräckningssyfte.

Redan från Nordkoreas bildande i andra världskrigets slutskede var kärnvapenhotet en realitet, inte från utan mot Nordkorea. Bomberna hade använts av USA mot grannlandet Japan, och det är ett historiskt faktum att de amerikanska generalerna, först MacArthur och senare Ridgeway under Koreakriget, hos president Turman begärde tillstånd att använda upp till 26 atombomber i kriget mot det Kina-understödda Nordkorea.

Och när Eisenhower blev president 1953 antydde denne att militärens önskemål skulle kunna bejakas om inte ett vapenstillestånd kunde nås.

Motivation för egna kärnvapen
Den här kombinationen, av atombombningen av Japan och hoten att självt bli utsatt för upp till 26 stycken sådana bomber, antas ha utgjort en kraftfull motivation för Kim Il Sung att skaffa egna kärnvapen.

Det dröjde heller inte länge efter kriget innan Nordkorea fick ett av tal med Sovjetunionen och hjälp med ett kärnkraftsprogram och började skicka unga forskare till Sovjet för att lära sig tekniken.

Vid den här tiden, slutet av 1950-talet, placerade USA kärnvapen i Sydkorea – bomber, raketer och kärnvapenbestyckat artilleri.

Kubakrisen strax därefter, 1962, lärde också den nordkoreanska regimen tre saker. Först att kärnvapen injagar skräck i USA, i såväl regering som allmänhet. För det andra att varje ambition att skaffa kärnvapen måste hållas hemligt, vilket kubanerna inte lyckats med. Den tredje lärdomen var att Sovjet sannolikt inte skulle vara berett att gå i krig för någon av sina små kommunistallierade – ytterligare ett skäl att ha egna kärnvapen.

Sovjet hjälpte till
Det var det året som Nordkorea körde igång sin första forskningsreaktor. Kina hade redan då två gånger sagt nej till att hjälpa Nordkorea, men Sovjet hjälpte till att bygga upp anläggningen i Yongbyon och dess första (2-4 MW) reaktor och assisterade också vid Nordkoreas urangruvor.

I ett tal 1965 sade Kim Il Song att Nordkorea måste utveckla nya vapen för självförsvar, underförstått kärnvapen.

Utvecklingen under 1970-talet gav inte Kim Il Song anledning att mindre tro på kärnvapnens nödvändighet. Pingpong-diplomatin förde Kina och USA närmare, och Nordkorea började tvivla på styrkan i sina egna band med Kina. Sydkorea började försöka utveckla egen kärnkraftskompetens, och USA medgav officiellt att man hade kärnvapen i Sydkorea (1975).

Så Nordkorea byggde på. 1979 började man bygga en andra reaktor (5MW) i Yongbyon, och några år senare en tredje på 50 MW. 1985 började bygget av en reaktor på 200 MW i Teacon.

Skrev på ickespridningsavtalet
Överraskande skrev Nordkorea samma år på ickespridningsavtalet. Det var visserligen ett sovjetiskt villkor för att leverera fyra reaktorer. Men Nordkorea var också under hård press på grund all vrede mot landet för ett mordförsök landets agenter utsatte den sydkoreanske presidenten Chun för vid ett besök i den burmesiska huvudstaden Rangoon.

Sovjets begynnande sönderfall och dess upprättande av diplomatiska relationer med Sydkorea antas ha påskyndat Nordkoreas försök att utvinna mer vapenplutonium än man annars kanske skulle ha gjort. Tre gånger, 1989, 1990 och 1991, stängdes reaktorer av för bränslebyten varvid man hade möjlighet att gömma undan det man ville ha.

Sedan såg det ett tag ut som om Nordkorea var berett att avstå från kärnvapen. Den perioden började 1991 då Bush den äldre aviserade ett tillbakadragande av kärnvapen från olika utposteringar i världen, inklusive Sydkorea. Syftet var att få Sovjet/Ryssland att göra det samma, men det hade en avspännande effekt på den koreanska halvön.

Nordkorea svarade positivt med att lova att skriva under IAEA:s olika villkor och tillåta inspektioner om USA tog bort kärnvapnen från Sydkorea. I nästa positiva steg togs ett avtal mellan Nord- och Sydkorea om försoning och ickeaggression.

Därpå aviserade den sydkoreanske presidenten att alla kärnvapen var borta, och det ledde till den gemensamma proklamationen om ett kärnvapenfritt Korea. Nordkorea skrev på IAEA:s alla villkor inom ickespridningsavtalet.

Fortsatte  i positiv riktning
Så fortsatte utvecklingen i positiv riktning med flera andra Nord- och Sydkoreanska avtal och deklarationer.

Men så började IAEA:s inspektörer misstänka att Nordkorea fuskade. Deras deklarationer stämde inte och IAEA började skärpa tonen och kräva särskilda inspektioner. Och i Sydkorea avslöjades ett helt gäng nordkoreanska spioner.

Amerikanska spionsatelliter upptäckte nordkoreanska anläggningar som inte visats upp för IAEA och nordkoreanerna svarade med att hävda att inspektörerna var CIA-agenter och gav slutligen en 90-dagarsvarning att man tänkte lämna ickespridningsavtalet.

Så böljade anklagelser och hot och eftergifter fram och tillbaka. Inspektörerna släpptes in igen, men kunde inte göra det de ville, och så småningom hamnade fallet i FN där generalförsamlingen med rösterna 140-1 uppmanade Nordkorea att samarbeta med IAEA.

Plockade hem inspektörerna
Men i april 1994 hade förhållandena blivit sådana att IAEA plockade hem sina inspektörer som inte kunnat göra sitt jobb. USA började kräva FN-sanktioner i säkerhetsrådet och Nordkorea svarade med att omedelbart lämna ickespridningsavtalet (NPT).

Det var i det bottenfrysta läget som den förre USA-presidenten Jimmy Carter på eget bevåg tog med sig frun Rosalynn och for till Pyongyang för att träffa Kim Il Sung, ett möte som ledde fram till det historiska avtalet 1994. Nordkorea skulle frysa sitt kärnkrafts- och kärnvapenprogram och återuppta förhandlingar med USA mot att USA försåg Nordkorea med två lättvattenreaktorer och 500 000 ton olja om året.

Det höll först på att bli tvärstopp i förhandlingarna av budskapet att Kim Il Sung dött av hjärtslag, men de återupptogs och avtalet skrevs under den 21 oktober 1994 (”1994 Agreed Framework”).

USA, Japan, och Sydkorea skulle vara de tunga finansiärerna, men även EU var med på ett hörn. Reaktorerna skulle ha varit färdiga 2003, men då var inte ens bottenplattorna konstruerade.

Misstänksamheten växte
USA släpade efter med sin del av finansieringen då kongressen trilskades. Oljeleveranserna sköttes inte som de skulle och det var incidenter med Nordkoreanska u-båtar inne på sydkoreanskt vatten och mycket annat spädde på en ömsesidig misstänksamhet.

Men det fanns ett tag ett stort hopp i den sydkoreanske presidenten Kim Dae-Jungs ”solskenspolitik”. Kim Dae Jung efterträdde Kim Young-Sam 1998, och hans solskenspolitik ledde fram till det hoppingivande unika toppmötet med den nordkoreanske ledaren Kim Jung-il i Pyongyang.

Det var det viktigaste steget mot avspänning på den koreanska halvön på 50 år och ledde till mängder av avtal, bland annat öppnandet av gränsen för dessa djupt rörande återföreningsmöten mellan koreaner som ett halvt sekel tidigare skiljts åt av kriget. Det var för detta som Kim Dae-Jung fick fredspriset det året.

Det såg fortsatt hoppfullt ut, fram till den 4 oktober 2002. Då meddelade Nordkorea plötsligt att man hade ett kärnvapenprogram. Provsprängningen i år är bara en följd av vad som i historiens backspegel ser ut att vara en systematiskt och logiskt Nordkoreansk politik ända sedan andra världskrigets slut.

Bengt Therner
bengt.therner@sr.se