Adéline överlevde folkmordet i Rwanda

8:47 min
  • För några dagar sedan var Frankrikes president på statsbesök i Rwanda. Mötet beskrevs som historiskt och början på en ny fas mellan länderna - som tidigare - i decennier, allt sedan folkmordet 1994, har varit infekterade.
  • Rwanda har bland annat anklagat Frankrike för att stötta regimen som låg bakom folkmordet, men också för att skydda de som låg bakom planeringen.
  • Men vad sa president Macron under besöket? Och vilka reaktioner väckte det i Rwanda? Vår Afrikakorrespondent Richard Myrenberg träffade Adéline Umutomi - vars historia är intimt kopplad till ländernas relationer - i Rwandas huvudstad Kigali. 

Det här är historien om 35-åriga Adéline, men också om Rwanda, folkmordet och Frankrikes roll under dessa hundra dagar av dödande.

Adéline var bara sju år när folkmordet började 1994. Hennes föräldrar som var musiker och artister hade lämnat henne hos en farbror på landet, tillsammans med hennes lillebror. "Jag känner som om att jag blev hans mamma då, när han bara var tre år gammal", säger hon.
De två syskonen knöts samman – bokstavligen - för evigt - i en kamp på liv och död.

Det var i början på april 1994 som presidentens plan sköts ner vilket blev starten för folkmordet, en välplanerad operation där mellan 800 000 och en miljon i huvudsak tutsier mördades på hundra dagar av majoritetsgruppen hutuer – ofta mycket brutalt med machete eller klubbor.

När farbrodern kände på sig att hutu-milisen skulle komma och döda honom, så gjorde han allt för att rädda sin brors barn.
Han knöt fast min bror på ryggen, hårt, hårt med ett tygstycke. Och så sa han: om du förlorar din bror så har du inget kvar.
När milisen kom så sprang hon ut och gömde sig i en åker, men såg allt:

– De spikade upp honom på ett träd, hörde honom säga, jag är troende gör inte så.

Hon såg sin döende farbror på trädet som med munnen formade orden: ge dig av, ge dig av!

Adéline gav sig iväg och vandrade i dagar över kullar och genom skogar och lyckades klara sig från mördarmiliserna. Till slut kom hon fram till en plats där hon såg en lastbil med högtalare på. Det var vita soldater som sa: kom fram vi ska föra er i säkerhet.

– Det var först efteråt som jag förstod att de ingick i operation Turquoise.
Operation Turquoise var en fransk militär operation som fick stöd av FN, som påbörjades under pågående folkmord, då stora delar av sydvästra hörnet av landet togs över och kontrollerades av fransk militär. Officiellt för att skydda de tutsier som jagades, men många menar att det var för att skydda den retirerande regimen och de som låg bakom folkmordet.

Men Adéline och mängder med andra klev ut på vägen och upp på lastbilen och fördes till en skola där de fick lite att äta, men inget vatten.
Plötsligt blev skolan omringad av interhamwe, den milis som skapats för att döda så många tutsier som möjligt.

– Så trots löften från fransmännen att vi skulle vara i säkerhet, så blev vi angripna.
De flesta som var instängda där i skolan dödades. Adéline, som var så liten, kommer inte ihåg exakt var fransmännen var då. Hon kastades ner i en massgrav vid skolan.

– Jag låg där bland de döda och bar fortfarande min lillebror på ryggen, jag kunde inte få upp knuten som min farbror hade dragit åt så hårt. Jag var säker på att min bror var död.

Kort efteråt kom det beväpnade män och letade efter överlevande. De lyfte då upp Adeline och sa åt henne att stanna kvar, vi ska rädda dig, sa dem. Men hon följde det råd som hennes farbror gett henne: fly från alla som är beväpnade. Den här gången var det den tutsiledda gerillan RPF som kommit och som verkligen hade kunnat rädda henne. Hon valde att fly igen. Efter flera dagar kom hon till gränsen mot Bukavu i Kongo. Där var det två köer, två separerade grupper, en för de hutuer som tilläts över gränsen, i den andra stod tutsier som skulle dödas.

Hon ställde sig i fel kö. Genom ett mirakel blev hon räddad av en äldre kvinna – som kom över från den andra kön. Hon slog Adéline hårt, och skällde ut henne. Och sa att varför springer du iväg sådär? Adeline hade aldrig sett kvinnan förut, men hon räddade den sjuåriga flickans liv. Adéline kunde sen ta sig över till Kongo, och fortsatte sedan till Burundi som tog emot föräldralösa barn.

Men nu då? Utifrån hennes dramatiska historia - hur ser hon på Emmanuel Macrons besök i Rwanda?

– Jag är mycket glad för det. Det är ett steg i rätt riktning.

– Jag tror att det står på hans "att göra lista" – att be om ursäkt.

Hon vill att Frankrike ska be om ursäkt för det som skedde under operation Turquoise, för att Frankrike stöttade den dåvarande regimen som låg bakom folkmordet, men också för att så många som var skyldiga kunde fly och få en fristad i Frankrike.

– Det här landet har lidit så svårt, många av de som låg bakom det, bor idag i Frankrike. Har Macron pratat med dem?

När Macron väl anlände till Kigali i förra veckan så började han med ett besök på minnesplatsen för folkmordet här, Genocide Memorial, ett museum och begravningsplats för hundratusentals offer. 40 franska journalister hade flugit in. Skulle det komma en ursäkt? Macron framförde sin sympati, och sa att Frankrike bär ett ansvar, men han bad inte om ursäkt.

Vid presskonferensen efteråt där han framträdde med Rwandas president Paul Kagame verkade det inte så viktigt. Bägge talade om att fokusera på framtiden, mindre på historien. Ett franskt kulturcentrum ska öppna, Frankrike ska äntligen få en ambassadör till Rwanda, det skrevs under biståndsavtal.

Adéline – sjuåringen som överlevde folkmordet - är idag journalist. Och hon var med på presskonferensen. Jag såg henne sträcka upp handen vid frågestunden. Men hon fick aldrig chansen att ställa någon fråga.

– Jag hade väntat mig att han skulle be om ursäkt, i Frankrikes och alla fransmäns namn, men så blev det inte. Jag är förvånad och besviken.

Men livet går vidare.

Idag har Adéline två döttrar, bägge hennes föräldrar överlevde. Men hur gick det för hennes bror, den lilla treåringen som satt fastknuten på hennes rygg för 27 år sedan? Han överlevde. Men råkade ut för en bilolycka för tio år sedan och har inte kunnat gå i skolan eller utbilda sig sen dess. Men idag mår han bättre och kommer kunna ta tag i sitt liv igen, säger Adéline. Men jag har verkligen kämpat för honom, säger hon. Han bor hos mig och jag har tagit hand om honom alla dessa år.

Och varje gång jag ser honom så tänker jag ändå: bra gjort Adéline!