Samernas ställning i Finland

Aktivisten som fick ministerns öra

11 min
  • Idag, 9 augusti, sätter FN ljuset på hur arbetet kring rättigheter går för urfolk i världen.

  • Varken Sverige eller Finland har ratificerat ILO 169, den omdiskuterade och bindande FN-konventionen för urfolks rättigheter och är bara en av flera frågor som är aktuella inom den samiska världen.

  • Vår utsända i Östersjöområdet, Marina Nilsson Malmström, har besökt Lemmenjoki nationalpark i norra Finland som är en del av Sàpmi, det samiska traditionella bosättningsområdet, och som sträcker sig över både Sverige, Norge, Finland och Ryssland.

Vi är på en gammal rengård som tillhört den inflytelserika samen Jouni Aikio. Det är släktingen Aslak Paltto som kör båten hit, eftersom det inte finns några landvägar. Han kör över samma älv där Jouni Aikio ofta drog fram med sin släde om vintern och jojkade så att Aslaks pappa minns det än idag.

– Vår familj jobbar med renskötsel, men också med turism under sommarmånaderna och då åker vi ofta här på älven.

Och både gården vi kommit till och Jouni Aikio, har betydelse i den samiska världen än idag.

Dels byggnaderna, rent symboliskt - det här är en de få gårdar av det här slaget som klarat sig från att brännas ner under andra världskriget.

Men mest känd är Jouni Aikio. På 30-talet förhandlade han med ledande politiker för samernas räkning. Kanske främst kring renhållning och betesmarker.

Och Aslak Paltto som nu visar mig runt här och har nycklar till alla hus på gården. Han minns hur det var när hela familjen stannade till här, hos släktingarna på gården på väg till fjället om vintern, och hur han som pojke satt där i den varma köksvrån och lyssnade på berättelserna från förr...

– Han hade ju sån här hängstol och han sitter där och rullar. Glömmer vad han ser runt sig. Han går på skidor, och är på jakt av järven. Det är ju minus 40 grader. Han ser tydliga spår, men ingen järv, men han skjuter! Och så hittar han järven! Den var ju helt vit under all is och snö, det var därför han inte såg den. Men han fick den järven. Och så kommer frun Ellie och säger ”naah slut, tull va du säger!”

Aslak har själv ett politisk förflutet, bland annat som ordförande för den samiska ungdomsorganisationen i Finland. Och även hans pappa genom sametinget. Det är dock inte de enda vägarna till politiskt inflytande. I Helsingfors möter jag upp Petra Laiti.

Hon kallade sig tidigare för sameaktivist. Idag jobbar hon som politisk assistent för den finska inrikesministern Maria Ohisalo.

Hon ser ett tydligt skifte i landet när det gäller samer de senaste åren.

– Den finska befolkningen har plötsligt blivit mycket mycket mer medveten om samernas frågor. Inte bara om samer, utan också om andra minoriteter i Finland. Det är mycket mer tal om strukturell rasism och minoriteternas förhållning i det finska samhället. Så samerna är en del av den diskussionen. Så det är ett jättestort skifte som hänt.

Varken Sverige eller Finland har ratificerat, alltså bekräftat, ILO 169, en av världens viktigaste bindande FN-konventioner för urfolk. Sverige har till och med fått svara inför FN:s rasdiskrimineringskommitté kring det.

En av de viktigaste frågorna i Finland i dag är vem som får kalla sig same. Och den finska staten säger att man inte kan ratificera konvention, förrän den frågan är klar.

– Det här är en sak som Finland har rätt annorlunda jämfört med Norge och Sverige. Finland har en annorlunda definition vem som får rösta i sametingsvalet. Rättstvist sedan 90-talet, eftersom samerna oenig med staten om hur den där definitionen borde se ut.

Den här oklarheten får konsekvenser för folk i norra delen av finska Sàpmi.

– Fast samerna är definierade som ett urfolk i den fiska grundlagen, och den fiska grundlagen också säger att samer också har rätt att utöva sin kultur och sitt språk, så den rätten existerar inte i prakten i lagarna gällande fiske, renskötsel eller mark. Så varje gång vi talar om lokalas rättigheter när man borde tala om samernas rättigheter och finländares rättigheter. För det finns ju samer som inte bor bofast i Sàpmi och finländare som är bofasta i norr. Så lagen skiljer inte ut vad som är urfolksrättig o majoritetsbefolkningens rättigheter.

Identitetsfrågan i både Finland och Sverige är spretig och komplicerad. Ett exempel på det är vad som krävs för att få ställa upp eller rösta i sametingsvalen. I Sverige ser man främst till språk eller nära släktband till någon i röstlängden och om man uppfattar sig själv som same. Samma saker gäller i Finland, men här spelar även flera hundra år gamla skatteböcker en roll.

För det spelar roll vem som blev inskriven som vad, för flera hundra år sedan, i statens skatteböcker. Det som idag komplicerar saken är att statens företrädare på den tiden inte såg alls till etnicitet utan, lätt förenklat, på om den som skulle klassificeras, var bofast eller inte. Om man ägde mark eller flyttade runt, ofta beroende på yrke. De bofasta räknades oftast inte som samer och tvärtom.

Frågan kring identitet påverkar även kampen om både fiske och mark, precis som i Sverige, eftersom de är så tätt sammankopplade.

Martin Scheinin är professor med fokus på människorättsfrågor och urfolk. Främst jobbar han för universitetet i Oxford men även universitetet i Rovaniemi, i norra Finland.

Han menar att landets allt för många brutna löften om att ratificera konventionen leder till dåligt rykte.

– Naturligtvis är det här skadligt för Finlands internationella rykte. Men hur stor skada är en annan sak. Och fortfarande betraktas Finland och Sverige som ganska oproblematiska fall. Fast nog får de kritik och dåligt rykte i vissa förhållanden.

Martin Scheinin har arbetat för mänskliga rättigheter för minoritet och ursprungsfolk på det globala planet, bland annat som medlem av FN:s människorättskommitté. Han ser ett mönster världen över, som även stämmer in på samernas situation i Finland.

– Man kan se ett försöka att stjäla begreppet urfolk och urfolkens rättigheter till en del av den finska majoritetsbefolkningen. Som säkert har bott där länge och säkert har skydd för sina grundläggande fri- och rättigheter men borde inte ske på bekostnad av samerna och deras status som urfolk.

Och vad det nu gör frågan om samerna så laddad egentligen? Enligt Martin Scheinin bottnar det i en ovana att hantera mångfald, eller pluralism som han säger.

– Det finns en viss spänning mellan idén om urfolk och idén om en nationalstat som ska skapa enhetlighet inom sitt område. Om man erkänner att det finns distinkta folk, som urfolk, inom området av en stat, så leder det till en viss politisk pluralism som många nationalstater inte vill genomföra. Och jag ser att Sverige och Finland är ganska bra exempel på att man inte är van med juridisk pluralism. Latinamerika är till exempel mer van med det.

Och vad ser han som vägen framåt för Finland del när det kommer till urfolkens rättigheter?

– Det är hög tid att Finland väljer att följa sin egen grundlag och sina internationella människorättsförpliktelser och erkänner att samerna utgör ett urfolk med självbestämmanderätt. Det första steget skulle vara att genomföra vissa ändringar i sametingslagen som redan förberetts, ett andra steg skulle vara att ratificera ILO-konventionen 169.

Och gården där uppe i Lemmenjoki har varit bosatt sedan slutet av 1800-talet ända till början på 2000-talet. Nu ägs den av staten och är en del i nationalparken.

Och trots att det är staten som nu äger gården, är det bra att den bevaras säger Aslak Paltto. För att bevara någonting, inte ens den samiska kulturen, är någonting som bara händer av sig självt.

– Det är så svårt, jävla svårt och hålla på det samiska språket och kulturen. Varje dag måste man jobba, och rädda och hålla. Därför att finska språket är ju så stor majoritet. Jag blir inte arg men frustrerad.

– Hur skulle vi kunna släppa den här tanken och bara dricka kaffe någon morgon? Jag väntar på den dagen. Bara sitta ned och inte behöva vara rädd för att det kommer någon som vill ta bort från oss.