konst

Ann Böttchers känsla för gran

2:48 min

Bonniers konsthall erbjuder ett annat slags rum för umgänge med historien än politikens, i Ann Böttchers retrospektiva utställning.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Verk 2000-2020
Konstnär: Ann Böttcher
Plats: Bonniers konsthall, Stockholm
Pågår: Till 28 mars

En tidslinje över svenskarnas förhållande till granen, komplett med inventeringar av bildbeståndet på de stora museerna.

En samling dokument från 1930-talets Tyskland, som berättar om nazisternas naturdyrkan och skogen som metafor för den tyska krigsmakten.

Låter det torrt?

Jo. Men mellan vykorten, post-it lapparna och de highlightade texterna i det sistnämnda verket – som heter "Der Umgang mit Mutter Grün", umgänget med, eller hanteringen av, moder Natur – hukar enskilda, fint tecknade granar i skyddande montrar.

Det är så kallade Trauerfichte, gråtande granar, en art vars sorgliga skepnad gjort den populär på kyrkogårdar.

Så blir en ansamling fakta till en minnesvård. Ett sorgekväde över ideologisk exploatering av Mutter Grün.

Att det förflutna erbjuder en rik mylla för, just, känslomässig exploatering vet alla som besökt ett omstritt territorium någon gång – eller tagit del av svensk, politisk debatt tiden kring Förintelsens minnesdag. Historien är ett fenomenalt verktyg för den som vill skapa medryckande berättelser om rätt och fel, ont och gott.

Men även om nazismens brott bildar klangbotten till hela Ann Böttchers konstnärskap - så här långt - så är det ett annat slags rum hon upprättar, för känslan, än politikens. Ett rum för lågmält - just - umgänge, snarare än läxor och tvärsäkra slutsatser.

I ett helt nytt verk blir hon, för första gången vad jag vet, personlig. På ett blankt podium ligger en handfull fragment av hennes fars huvud, avgjutningar i brons. Podiet omsluts av en spiral av storblommiga gardiner från fabriken han jobbade på, när han kom till Sverige från Tyskland på 1960-talet.

Nu är de urblekta och lite mögliga. De minnen av krig, flykt och förödelse som samlats under den där huvudsvålen på podiet är nog inte heller helt oanfrätta av tiden. Närvarande, säkert, men undanglidande.

Själv är Ann Böttcher uppvuxen, med det arvet, djupt inne i den småländska granskogen. Och överallt i konsthallen möter vi dem: gråtande eller glödande, raka och knotiga – men nästan alltid enskilda. Individer.

Och tecknade utan expressiva åthävor: sakligt, i stor detalj. Uppmärksamt.