RECENSION-LITTERATUR

Att skriva sig genom en mamma: "Meningarna" värker och vårdar

4:31 min

En mor som alltid satt ord på allt drabbas av en stroke och kan inte tala mer. En dotter vårdar henne, år blir till decennier, under tiden blir dottern också en mor. Nu kommer "Meningarna" av Johanna Ekström.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Titel: Meningarna
Författare: Johanna Ekström

Författaren Tove Ditlevsen skrev en gång att vi är mer upptagna av våra föräldrar än av våra barn för att det är de som har präglat oss. Och i Johanna Ekströms "Meningarna" pågår uppgörelsen med mamman författaren Margareta Ekström oavbrutet, i de egna tankarna, på grund av moderns tillstånd är det i rummet redan för sent, meningarna har lämnat henne. Kvar är hennes dagböcker och fotoalbumen från tiden då de var en familj, då hon redan var en sviken kvinna. Kvar är också hennes egna böcker och det är genom dem som dottern försöker se sin mor.

Det här är en familj som vet att avgrunder kan täckas över med ord. Vad som passar sig att säga och vad som helst bör vara osagt. Kan man då genom ännu fler ord nå fram till en sorts sanning? Till vila. Johanna Ekström vill skriva sig ut på andra sidan, igenom hela härvan men går det? Det är en bitvis plågsam bok, som biter sig själv i svansen, i ett cirkelresonemang utan ände. Kärlek är kallare än döden.

Modern är ibland oförsonlig, ofta sval, att beskriva hennes blick skulle ta 100 böcker och ändå inte komma i närheten av, minnena staplas: bortvändheten mot barnen, skörheten men också stunder av samhörighet, att benämna tillsammans, ibland skratta ihop. Som ung levererar hon sina erotiska äventyr till modern, hon som kallar att vara full för att vara snäll.

Det är också en offentlig familj, som Johanna Ekström tidigare skrivit om i "Om man håller sig i solen", om fadern Per Wästbergs sorti från familjen och den egna anorexin men i "Meningarna" finns också en allmängiltighet  - i den cirkulära tiden, att se mammans ansikte i det egna, rädslan att inte kunna ge mer än man själv har fått, kärlekens transaktioner, att tillgodose andras förväntningar men också i lyckan att se de egna barnen springa mer obekymrat än man själv förmådde. Att bryta den nedärvda övergivenheten.

Först vid andra läsningen ser jag ändå kärleken som måhända består i bara vara där om än full av skuldkänslor, år efter år, försöka nå fram genom alla dessa snittblommor som ska arrangeras, och en sekund av ömsesidighet, som när mamman ropar var är min flicka, och den nu gamla flickan svarar: här är din flicka. Ibland är det bara en strykning över håret man väntat på i alla dessa år. Att slippa prestera. Att låta händerna få darra, erkänna förtvivlan.

Har jag skrivit klart henne undrar Johanna Ekström mot slutet. Ja, vill man som läsare nästan skrika. Det behöver inte beskrivas mer. Som den egna dottern säger: Sluta tänk, mamma. Men i ett annat stycke talas det om att redigera och ge ut moderns dagböcker. Så antagligen är det ett livslångt arbete men lättare att möta henne som författare än som mor. Men på vägen blev det Meningarna. Som måste skrivas. Och som det är en ynnest att få läsa. Jag hade tillgång till så mycket språk men jag hade inte ord för oss.