Covidmuren i London minns de som gått bort

9:11 min
  • Det är snart två år sedan det första fallen av covid-19, och sedan dess har pandemin skördat miljontals liv.

  • I Storbritanniens huvudstad London försöker en grupp volontärer se till att minnet av de som vi förlorat under de här åren inte bleknar – genom att de har skapat en minnesmur längs med floden Thames.

  • Hör reportage av Sveriges Radios Londonkorrespondent Stephanie Zakrisson.

– Det är svårt, säger Fran Hall, när man hör siffrorna på nyheterna nästan varje dag – att föreställa sig, hur många det faktiskt är som vi har förlorat. Det var därför vi skapade muren, för att försöka förmedla den enorma förlust som vi gått igenom.

Vi går längs muren som sträcker sig från Westminster Bridge till Lambeth Bridge. Fran Hall berättar att hon har gått här hundratals gånger.

Hjärta efter hjärta, med handskrivna hälsningar, till pappor, mammor, barn, äkta makar och andra som inte längre finns kvar hos sina nära och kära.

Runt 150 tusen hjärtan lyser i rött och rosa längs med floden – det är nästan så många som har dött i Storbritannien inom 28 dagar från att de fått covid-19. Ännu fler, mer än 170 tusen, har covid-19 på sin dödsattest.

Fran Hall började tillsammans med en grupp andra volontärer fylla muren med hjärtan i mars.
De allra flesta är målade av personer som förlorat någon i pandemin – precis som Fran själv och de andra volontärerna.

– Min partner dog i oktober 2020, tre veckor efter att vi gifte oss. Det var fruktansvärt, berättar Fran Hall.

Frans make Steve hade prostatacancer, därför hade de varit oerhört försiktiga och träffade knappt andra. Fran tror att han smittades när han var på en sjukhuskontroll. Han blev dålig redan dagen efter bröllopet och det gick snabbt utför – efter en vecka fick Fran ringa ambulans.

Steve var skör av cancern och cellgifterna och det bedömdes inte vara lämpligt att sätta honom på ventilator. Fran fick komma till sjukhuset och vara där under Steves sista 36 timmar. Hon kommer alltid vara tacksam för det säger hon – det är så många andra som fått säga farväl över telefon.

Fran ler när hon pratar om Steve.

– Han var underbar, snygg, stor och högljudd – jag kände mig så trygg med honom. Vi var tillsammans hela tiden. Vi kunde inte vara utan varandra.

Fran Hall arbetade förut som begravningsentreprenör – och har haft ett yrkesliv fullt av sorg och förlust. Men det här är något annat säger hon, det är så många lager i den här sorgen – att ha förlorat någon i pandemin.

Bland alla hjärtan längs muren finns det första som Fran målade – det är Steves. Hjärtat hade börjat blekna och behövde fyllas i. Precis som många av de andra.

– Det är därför vi kommer hit varje vecka, säger Fran, jag tror att vi kommer vara här i åratal. Både för att måla om och fylla i men också – sorgligt nog – för att lägga till fler hjärtan.

Historierna bakom alla dessa hjärtan är många. På några står namn eller dödsdatum. Robert, Lucy, Graham. "Jag älskar dig, "vi saknar dig", "du fattas oss". Hälsningar till de som inte finns med oss längre. Här och där längs muren ligger en enstaka blomma – på några andra ställen har det kilats fast foton i skarvarna på muren.

Lite längre bort träffar jag en kvinna som precis fyllt i ett hjärta till minne av sin mamma. Hon smittades på ett äldreboende dit viruset lyckades ta sig in.

Fran Hall berättar hur muren har blivit som en gemensam sorgeplats, nånstans att komma till för att minnas.

– Varje vecka så ser vi att folk har fyllt i, det är enda platsen som finns att göra något sånt. För många är det viktigt att deras nära och kära finns med på muren, de vill inte att deras anhöriga ska glömmas bort eller bara bli en siffra i statistiken, säger Fran.

För Fran och de andra har projektet med muren också fört med sig en gemenskap. Det känns som ett viktigt arbete – och det är lite som terapi.

– Vi har funnit vänskap i denna tragedi, säger Fran och berättar om Lynn som kommer varje vecka från Stoke - som hellre lägger pengarna på de tågresorna än terapi för det här hjälper mer.

– Så känner vi alla, säger Fran.

Varje fredag kommer de hit – oavsett om det regnar, blåser eller snöar. Det gäller att ha gott om kläder på sig, och alla har den här blåsiga decemberdagen vantar med röda hjärtan på.

Det är Michelle Rumble som sytt dem – hon står lite längre bort, och lutar sig mot murväggen medan hon fyller i en slags bård av hjärtan längst upp.

Hon har en burk färg i händerna – det är murarfärg som ska sitta längre än den förra sorten de använde.

Även hon har ett eget hjärta på muren. Michelles mamma Violet dog i den första covidvågen, i april 2020.

– Man slutar aldrig sakna sin mamma, säger Michelle. Hon var en så fantastisk, glad person som brydde sig om alla – den mest omtänksamma mamma du kan tänka dig med ett hjärta av guld.

Förlusten innebar också en annan slags sorg, när de inte fick ta farväl ordentligt och sörja tillsammans, berättar Michelle Rumble. När hennes pappa dog, då kunde familjen finnas där för varandra – men när hennes mamma dog fick de inte ens vara hemma hos varandra efter begravningen på grund av pandemin.

Det är sådana väntetider att de inte kunnat gravsätta urnan än, så askan står fortfarande hemma hos Michelle efter alla dessa månader. Hon kokar nästan av ilska över att så många dött i pandemin här – men känner att hon fått ett syfte med att komma hit och måla muren:

– Det har blivit som ett syfte med livet nu. Det är bara något jag måste, behöver, göra nu.

Hennes mål är tydligt. Michelle pekar över floden och mot det brittiska parlamentet som tornar upp sig på andra sidan vattnet, med långa rader av fönster som vetter hitåt.

– Den här väggen ska lysa så klarrött att de på andra sidan inte kan glömma vad vi varit med om, säger Michelle.

– Jag tänker aldrig låta det här försvinna, säger Michelle Rumble. Vi har till och med skojat om det, att vi kommer stå här och måla tills vi är gamla tanter. För de får inte glömmas bort, säger hon – de borde inte ha dött, inte såhär många människor.