De var sexslavar hos IS – nu kämpar de för sina barn
Det har gått två år sedan IS sista fäste föll i Syrien och hundratals yazidiska sexslavar kunde befrias. Många av dem hade fött barn under fångenskapen, barn som var resultatet av våldtäkt. Det yazidiska samhället accepterar inte barnen – man ser dem som barn till de mördare som genomförde folkmordet på yazidier. Mammorna välkomnades hem till sina familjer i Irak, men barnen placerades på barnhem i Syrien. Sedan dess har flera av de yazidiska mammorna levt med sorgen att ha berövats sina barn.
I en ytterst känslig och komplicerad överlämning har nu ett antal barn återförenats med sina mammor, men både mammor och barn lever i fara.
Sveriges Radio kan i dag tillsammans med New York Times och The Guardian publicera historien.
Skratt, skrik och blöjbyte på ett skyddat boende för mammor och barn någonstans i Irak. De stora barnen jagar varandra, en pojke sitter som fastklistrad på en trehjuling och roffar åt sig fem klubbor. En liten flicka ramlar i trappan och vrålar och en av de allra minsta, en pojke som separerades från sin mamma när han bara var två veckor gammal, sitter tyst i sin pyjamas med valar, hajar och bläckfiskar. Det är svårt att förstå att dessa små barn redan varit med om två uppslitande separationer – först från mammorna, sen från personalen på barnhemmet. Sveriges Radio namnger varken mammor eller barn av säkerhetsskäl.
Det har varit tufft, säger flera av mammorna, en chock för oss alla att träffa våra barn på nytt, men vi har haft tålamod i två år och vi kommer att återknyta med barnen, det är en sån lättnad och lycka att vara återförenade.
Resan hit har varit plågsam. Mammorna har knappt vågat erkänna att de saknat och sörjt sina barn, eftersom alla i deras omgivning uppmanat dem att glömma dessa barn som stämplats som IS-barn, mördarnas barn. Barnen är dessutom muslimer, påpekar omgivningen. De kan aldrig bli yazidier, eftersom deras pappor var muslimer och dessutom av den värsta sorten.
I en hemlig operation på gränsen mellan Syrien och Irak ägde återföreningen i förra veckan, den första återföreningen mellan yazidiska mammor från Irak och barn födda medan kvinnorna var sexslavar hos IS. Det tog ett år av förhandlingar mellan syrisk-kurdiska och irakisk-kurdiska myndigheter innan detta kom till stånd och de två personer som gjort detta möjligt är den svensk kurdiska läkaren Nemam Ghafouri och den tidigare amerikanske diplomaten Peter Galbraith. Enligt Peter Galbraith hamnade de sista pusselbitarna på plats när Vita huset ringde upp den syrisk-kurdiske generalen Mazloum, som tillsammans med USA bekämpat IS.
Det regnade den dag återföreningen ägde rum. Vi väntade tillsammans med mammorna i nio timmar på gränsen där de förhördes av passkontrollanter som ställde frågor som: Vem är ditt barns far? Lever han? Vad heter han? Passkontrollanterna var väl medvetna om att de unga mammorna våldtagits under sin tid i fångenskap hos IS.
Den lyckliga återföreningen innebar för barnens del också ett hjärtslitande uppbrott. Så här lät det när mammorna för första gången träffade sina barn efter nästan två år.
En mamma störtar fram till sin dotter faller på knä och gråter hejdlöst, av lättnad, glädje, sorg över de förlorade åren, allt brister när hon äntligen får se sin dotter. I en fåtölj sitter dottern förskräckt och tittar på denna kvinna som gråter, kramar och pussar henne. Dottern har inga minnen av sin mamma, liksom flera av de andra barnen skriker hon när hon ska skiljas från förskolelärarna på barnhemmet i Syrien.
De unga mammorna, som överlevt ofattbara fasor under sin tid som sexslavar, ska nu också reparera relationen till sina barn.
– Jag ska ge henne all min kärlek tills jag vinner henne tillbaka, säger en 23-årig mamma klädd i rosa långkofta.
Hon berättar att när IS föll och hon och dottern hamnade i det ökända Al Hol-lägret, försökte hon gömma sig, inte avslöja att hon var yazidier, hon visste att då skulle barnet tas ifrån henne och hon skulle skickas hem till Irak.
– De slog mig med gummikablar tills jag erkände. Sen togs vi till ett yazidiskt center i Syrien, de ringde till min familj som sa åt mig att komma hem. Alla ljög för mig och sa att jag skulle få träffa mitt barn igen, bara jag kom hem till Irak först så skulle min dotter komma efter. Så sa de till alla mammor som fött barn under fångenskapen, men det var inte sant, så fort vi kom hem uppmanades vi att glömma våra barn.
23-åringen i rosa långkofta vill inte att vi berättar vad vare sig hon eller dottern heter. Hon visar ett guldsmycke som hon köpte åt dottern under separationen. På arabiska står det ummi, min mamma. Och nu när de tillbringat ett par dagar tillsammans, har dottern börjat kalla henne mamma.
– Den största sorgen är att min egen mamma inte vill veta av mitt barn. Jag längtar efter min mamma, jag vet att hon längtade efter mig när jag var tillfångatagen av IS, hon betalade smugglare som misslyckades med att frita mig. Det är svårt. Men jag kommer inte att överge min dotter, hon är oskyldig, jag önskar att våra familjer kunde försöka förstå oss och inte bara se på våra barn som mördarnas barn, som IS barn. Barnen är oskyldiga, och vi också.
Ingen av mammorna berättade för sina släktingar i flyktinglägret vart de skulle när de åkte för att hämta sina barn och de har inte återvänt hem. Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri som startat hjälporganisationen JHK, Joint help for Kurdistan, och varit avgörande för att hjälpa mammorna att få tillbaka sina barn, säger att de unga kvinnorna, som kidnappades och förslavades medan de själva var barn, har uppvisat ett enormt mod och att deras stora sorg nu är att inte accepteras av sina egna mammor.
– Det steg som de här kvinnorna har tagit, det är ingen som kan förstå vilket stort steg, vilket mod och vilken risk.
Många har dåligt samvete för sina föräldrar, varför har de det när föräldrarna har behandlat dem så här?
– Jo, men de är tacksamma, de förstår sina familjer, framförallt de som har mammor, och det är det som är så fint och så vackert hos de här unga mammorna, de säger vi är själva mammor, vi förstår vad våra mammor går igenom. Och jag bara önskar tyst att deras mammor kunde visa lite liknande förståelse för deras situation. Då kunde vi ha mötts på mitten.
Mamman med rosa långkofta säger:
– Jag tror att min mamma skulle kunna förstå mig, men efter att jag pratat med henne, ringde min bror luren och sa “om du kommer hit kommer vi att döda ditt barn”.
– Nu kan vi bara hoppas på asyl i ett tredje land där ingen hotar oss, säger 23-åringen i rosa långkofta.
Det är också något den amerikanske tidigare diplomaten Peter Galbraith påstått att de kommer att få. Ni kommer att tas emot av vänligt sinnade stater, Kanada, Australien, Sverige – sa han till mammorna dagen innan de återförenades med sina barn.
Ett par av mammorna var bara tolv när de fördes bort för att bli sexslavar. I dag är de 18, och de har valt bort sina familjer för att ta hand om sina barn. En av dem berättar att båda hennes föräldrar är döda och att hon bott hos sin farbror. Nu säger han till grannarna att hans brorsdotter har kidnappats, han vill inte att grannarna ska veta sanningen.
Den svensk-kurdiska läkaren, Neman Ghafouri, tycker att det är upprörande att omvärlden accepterat de yazidiska kulturella och religiösa reglerna som hindrar mammorna från att vara med sina barn, medan Internationella Barnkonventionen gäller för IS-mammor och barn:
– När utländska länder åker för att hämta IS-barnen säger man “nej de får inte separeras från sina mammor enligt internationella barnkonventionen”, men när det gäller de här stackars offren då gäller inte det. Det är dubbelmoral och hyckleri på högsta nivå – varför skyddas IS-barn och mammor av FN:s regler och lagar men inte de här offren som har lidit så mycket?
Vi besöker yazidiernas högste andlige ledare, Baba Sheikh Ali Elias, som tar emot i ett stort avlångt rum där besökarna sitter på golvet och Baba Sheikh Ali Elias lite upphöjt på ett slags tron av orange mattor, yazidier som kommer in i rummet går fram till honom faller på knä och kysser hans hand.
Vi får inte spela in mötet och Baba Sheikh som först är upprörd över att vi kommer för att ställa frågor om en handfull mammor och deras barn när det finns så många andra yazidier som har det svårt och fortfarande lever i flyktingläger efter IS folkmord. Sedan folkmordet har det fötts 80 000 yazidiska barn, säger han, dem bryr ni er inte om.
Men när jag frågar hur han hade agerat om det var hans egen dotter som utsatts för våldtäkt och ville behålla sitt barn, tittar en av hans brorsdöttrar på mig och gör tummen upp.
– Mitt råd hade varit att hon ska följa sitt hjärta, men om hon väljer barnet kan hon inte stanna i Irak,säger Baba Sheikh.
Han tillägger att han träffat många överlevare, mammor som kommit tillbaka till sina familjer och aldrig frågat efter sina barn, inte vill ha de barn de fött under fångenskap.
Brorsdottern, Binaz Alias, som studerar statsvetenskap i Österrike, slår sig ner med oss i trädgården efteråt och säger:
– Om det vore jag, då hade jag kämpat för mitt barn och gått till Baba Sheikh många om och om igen för att få honom att ändra sig. Men du måste också förstå att alla yazidier lider så mycket att det är svårt att för detta folk att acceptera barn till de mördare som förslavat våra kvinnor och dödat våra bröder och fäder.
Yazidiernas högste politiske ledare kommer från en familj av så kallade yazidiska prinsar och kallas mir, som betyder prins, Hazem Tahsim Beq. När jag frågar honom om kvinnor och barn säger han att det är svårt. Det yazidiska samhället accepterar inte barnen, det är inget politiska eller religiösa ledare kan ändra på. Han säger också att det enda sättet för kvinnorna att kunna leva normala liv med sina barn är att de lämnar Irak. De är i fara här, säger han.
När översättaren frågar om de riskerar att dödas, svarar prins Hazem ja. Barnen, men inte kvinnorna.
Nyheten om att en grupp mammor har återförenats med de barn de fött efter våldtäkt i fångenskap har sipprat ut på sociala medier i Irak, men inga lokala journalister har besökt the safe house, inga av kvinnorna har intervjuats. Men på sociala medier publiceras photoshoppade bilder på små barn insvepta i IS svarta flagga med starka fördömanden och många frågor om hur detta har kunnat gå till. I ett TV-sändning på webben deltog en av de unga mammornas pappa. Han sa: jag hade hellre förlorat min hand än min dotter.
Den svensk-kurdiska läkaren Nemam Ghafouri frågar sig också varför omvärlden accepterat att yazidiernas religiösa och kulturella regler är viktigare än kvinnornas rätt till sina barn.
– Varför har omvärlden accepterat detta? Europeiska länder som skakar hand med religiösa ledare både i Irak och Syrien och säger: “det här är ju kulturellt” – kultur står över barnkonventionen, religion står över mänskliga rättigheter – för just offren.
