Estlands osynliga minoritet i Narvas Venedig

7:41 min
  • Estniska staden Narva, precis på gränsen till Ryssland, har länge tampats med hög arbetslöshet och socioekonomiska utmaningar.
  • Men under de senaste åren har det estniska ledningen satsat stort på Narva och på att integrera den ryska minoriteten i Estland. Trots det finns utmaningarna kvar.
  • I "Narvas Venedig", en sommarby med båtgarage längs kanalen, har ett sällskap samlats för att fira helg.

Utanför ett av båtgaragen, ett tegelskjul, stiger rök från en grill. Det doftar stekt lök och kött. Trots kyliga vårvindar och tjocka moln, har ett sällskap dukat upp i ett av skjulen. I ett av de hundratals hopbyggda skjul som slingrar sig längs kanalen som leder ut i Narvareservoaren.

– Vi har precis invigt fiskesäsongen, berättar Erih.

Den lilla gröna fiskebåten ligger fortfarande i det kluckande vattnet.

– För första gången är det tillåtet att fiska gädda redan i maj. Du skulle ha sett hur många båtar som var ute i dag, fyller kompisen Aleksej i.

I reservoaren simmar fiskar både i Ryssland och Estland, för tvärsöver vattnet går gränsen mellan estniska Narva och ryska Ivangorod.

Den politiska relationen mellan länderna har länge varit ansträngd och det är ingen hemlighet att Ryssland ses som ett potentiellt säkerhetshot och där Narva skulle kunna spela en viktig strategisk roll

I samband med Ryssland annektering av ukrainska Krim ställde sig många analytiker frågan om Narva stod näst på tur. Narva där majoriteten av invånarna  är ryskspråkiga, där många är ryska medborgare och känner inte nödvändigtvis någon stark koppling till den estniska staten.

– Ärligt talat, vad har Krim med Estland att göra, säger Erihs svärfar Vasilij, en av de äldre i sällskapet. Nu har de börjat tjafsa igen, Ryssland och Estland, utvisar diplomater men de som hamnar i kläm är ju vi, vanliga människor.

Ingen fiskelycka för sällskapet i dag, men helgen fortsätter här i Narvas så kallade Venedig. Under Sovjettiden var det här ett båtkooperativ, byggd åt arbetarna på textilfabriken Kreenholm i närheten.

Här och i de kringliggande sommarstugorna vid kanalerna kunde Narvabor och de tiotusen anställda vila upp sig på veckoslutet i slutet av 80-talet.

– Men det är andra tider nu, fortsätter Vasilij.

– Ser du de två skorstenarna? Förut var de sex. Han pekar mot oljekraftverket en bra bit härifrån.

– Och var är textilfabriken? Den finns inte heller kvar, det finns ingen framtid här, säger han.


Tiden då Narva var ett industricentrum som lockade folk från hela Sovjetunionen är förbi.

Kvar är en stad som allt fler lämnar.

Vasilij själv jobbar som montör i Holland men kommer hem till familjen och Narva när han är ledig.

– Om det är bättre betalt i Holland, att du frågar, skrattar han.

Vasilij är född och uppvuxen i Narva men trots det är han inte estnisk medborgare. Han kan inte kan tillräckligt bra estniska och skulle inte klara språkproven.

Till Holland åker han med sitt gråa pass, ett pass för de ungefär 70 000 invånarna i Estland som liksom han är utan något medborgarskap. De som efter Estlands självständighet inte kunde bli estniska medborgare och ville heller inte bli ryska.

– Tjejerna i tullen brukar skratta åt mig, du är en sån, säger de.

– Man betraktas lite som en utomjording med det passet.

Fortfarande, 30 år efter Sovjets kollaps, är integreringen av den ryska minoriteten en av de mest omdiskuterade politiska frågorna, en fråga som fick allt större uppmärksamhet efter Rysslands annektering av Krim.

Det går inte att ha en grupp invånare som inte känner sig delaktiga, inte kan språket och inte tar del av estniska nyheter och samhällsinformation, resonerade statsmakten i Tallinn. Fokus riktades mot Narva: presidenten flyttade under en period hit sitt kontor, fler och gratisspråkkurser startades och staden fick en ny lokal tv-kanal.

Hittills har det inte lett till några förändringar i statistiken, många lämnar fortfarande Narva och arbetslösheten är fortsatt hög men kanske håller det på att förändras.

Vasilijs svärson Erih kan flytande estniska, något han är rätt stolt över. Han lärde sig språket i vuxen ålder i samband med militärtjänstgöringen. Nu har han två barn och hemma pratar han och hans fru halva tiden på estniska.

– De kommer leva i Estland i åtminstone 18 år, då måste de kunna nationalspråket, resonerar han. Deras liv ska inte begränsas på samma sätt som vårt.

Medan vi pratar sträcker svärfar Vasilij en tallrik med grillad shashlik.

– Så du får smaka hur riktig venetiansk mat smakar, säger han.

Intill ett annat båtgarage på en brygga  sitter en man på huk och rensar en gädda på inälvor, nyligen fångad i vattenresevoaren. Där på andra sidan vattnet finns Ryssland, en granne som Estland måste förhålla sig till.

– Ser du, säger mannens fiskekompis och visar mig ett par skavanker vid stjärtfenan på gäddan.

– En annan större gädda försökte äta upp honom.

– Ja, gäddor äter alltså andra gäddor, förklarar han när han ser hur förvånad jag blir.

Sedan lägger han gäddan i en vit plastlåda tillsammans med andra rensade gäddor som täckta med salt och redo att torkas.