RECENSION – TV

Recension: Evert! Evert! Evert! av Jane Magnusson på SVT

1:57 min
  • På måndagskvällen har dokumentären ”Evert!, Evert!, Evert!” premiär på SVT i i regi av Jane Magnusson.

  • I tre timslånga delar skildras Evert Taube som med sina populära sånger och melodier blev 1900-talets nationalskald.

  • Kulturnytts recensent Karsten Thurfjell hittar honom dock mest i kulisserna, dold av egna later och nutida nytolkningar.

Recension: Detta är en professionell bedömning. Omdömet som uttrycks är recensentens eget.

Det är någonstans i den andra av de tre timslånga delarna som jag börjar förstå mönstret i ”Evert! Evert! Evert!”.

Jag kommer att tänka på en kväll för länge sedan på en kryssningsfärja, i vars dansrestaurang det vankades karaoke. Det var flera anmälda, och först upp på scen var en mogen kvinna som rev av Gloria Gaynors ”I will survive” med en skjuts i framförandet som tog andan ur publiken – succé!

Problemet var bara att nummer två, nummer tre och nummer fyra på karaoken också var kvinnor som sjöng ”I will survive”, fast betydligt sämre.

Så känns det lite när den tredje och fjärde tolkningen av ”Byssan lull” eller ”Så skimrande var aldrig havet” framförs. Ibland ute på Vinga, Evert Taubes barndomsmiljö kring fyren, eller i Roslagen, eller på krogen. För sången står vår artistelits brokigare delar, anförda av Stefan Sundström.

Det är kring musiken programmen kretsar, men med alla omtagningar hinns rätt få av de 200 så sångbara sånger och melodiska melodier som Taube skrev.

Sånger som har impregnerat 1900-talets samtliga generationer – som kanske är på väg att glömmas bort i samtidens sociala villervalla.

Om man då tänker sig en tv-tittare som fötts detta sekel, bortom den Taube-kult jag upplevde i radio och tv under min uppväxt. Vad tror denna tittare om den sägenomspunne estradören Evert som under dessa tre timmar inte tillåts yttra ett enda vettigt ord?

Gång på gång vevas stumma partier, före och efter eventuella yttranden. En metod som kulminerar i del tre med ett kollage av misslyckade tagningar med en sliten 75-årig Taube, från den monumentala tv-serien om hans liv som sändes 1966. Varför?

Visst var han en komplicerad figur med nycker och later som stundtals drev omgivningen till vansinne. Det förenklade resonemanget att han vann folkets kärlek, men trängtade efter kulturetablissemangets respekt, behöver väl inte innebära att man avfärdar hela hans gärning som författare, konstnär och intellektuell?