Filmen "Exodus" krossar hjärtat i tusen bitar

• Flyktingdramat Exodus invigde Göteborgs filmfestival och nu får den biopremiär.

• Joakim Silverdal har sett den tuffa resan mot Sverige.

• I sin recension menar han att filmen går en slags klurig balansgång där vi får en ovärderlig bild av livet på flykt, men att tittaren nog hade behövt komma huvudpersonerna ännu närmre.

Titel: Exodus
Regi: Abbe Hassan
Genre: Drama
Skådespelare: Jwan Alqatami, Khaled Alqatami, m.fl.
Går att se på: Bio
Betyg: 3 av 5

I en turkisk hamn står en container, som öppnas av sådana där män som, då och då, kastar oroliga blickar över axeln.

Ut stapplar tolvåriga Amal från Syrien. Hon är ensam, mamma och pappa hamnade i en annan container.

Direkt dyker polisen upp och i tumultet lyckas Amal övertyga den bistra människosmugglaren Sam om att hjälpa henne.

Där börjar deras flykt till fots och i bil, i gummiflotte och på tåg med drömmen om ett nytt hem.

Jag undrar om det här kanske är det svåraste som finns för en filmskapare. Att göra spelfilm där verklighetens tragedier ska skildras utan att de dödas värdighet ska gå förlorad.

Sökandet efter spänning kan överskugga verklighetens mörker, de konstnärliga ambitionerna kan bli osmakliga, på gränsen till oetiska.

Exodus väljer realismen, med en intressant personkemi mellan huvudrollerna och klarar sig på det hela taget rätt bra.

Den går en slags klurig balansgång där vi får en ovärderlig bild av livet på flykt, men den hade gärna också fått låta oss komma ännu närmre personerna Amal och Sam. Bara några steg närmre.

En film som gjorde det var danska Flykt, som visade att den här sortens berättelser både rymmer spänning och oanade djup, genom att just ge oss mycket människa.

Exodus är fint berättad, men når sällan upp till Flykts skyhöga nivå. Då hade den nog behövt våga lite mer med sin form.

Men med det sagt, går det ändå inte att komma i från, att sista scenen krossar mitt hjärta i tusen bitar.