Filmrecension: "A body in the service of mind" om Joyce Carol Oates
Amerikanska - och Nobelpristippade - Joyce Carol Oates är en av vår tids stora författare. Främst har hon uppmärksammats för romanen om Marilyn Monroe, "Blonde" som kom 2000 - och sin unika produktivitet.
I dokumentären " A body in the service of mind" har den svenske filmjournalisten, och sedan många år Joyce Carol Oates vän, Stig Björkman närmat sig den 84-åriga författaren.
Ett ömsint och trollbindande porträtt, tycker Lina Kalmteg som blir lockad att läsa ännu mer av Joyce Carol Oates.
Titel: "A body in the service of mind"
Genre: Dokumentär
Regissör: Stig Björkman
Ja, att bli föremål för en dokumentär är ingen dröm för Joyce Carol Oates. "Självklart känner jag mig obekväm", säger hon.
Och det var efter mångåriga, enträgna försök som Stig Björkman fick ett JA från sin vän, som han tidigare även gjort en intervjubok ihop med. Men redan under filmens första minuter kan man läsa - som en brasklapp - medan tangenterna knattrar: "Om du vill lära känna mig hittar du mig i mina böcker."
Och det finns mååånga romaner att hitta Joyce Carol Oates i. Hon får allt som oftast frågan hur hon har lyckats skriva sååå mycket sedan debuten 1963, inte sällan två böcker om året. Ett svar som ges i filmen är att hon ser sig som ett neutralt medium, som för vidare berättelser. Att hon skriver från morgon till beror också på att hennes katt ofta somnar i hennes knä, berättar hon i ett klipp från en scenintervju.
Det är trollbindande att se henne sitta i hemmet utanför Princeton, med sitt mörklockiga hår och de lika mörkbruna ögonen, och höra om hur hon suger in saker som sker omkring sig, och omvandlar det till omfångsrika, USA-speglande, flödande romaner som "Svart flicka, vit flicka", "Blonde" och "Dödgrävarens dotter".
Filmen är ett ömsint porträtt av en uppburen författare, en film som genom samtal om och utdrag ur hennes böcker också skildrar utvecklingen i hennes hemland. Men, Oates själv är inte lätt att nå på djupet. Till och med i hennes dagböcker, som gavs ut på 00-talet, fanns en viss distans. Det är alltså inte dokumentärens fel att man inte kommer så nära.
Så låt oss gå tillbaka till den där brasklappen. "Om du vill lära känna mig hittar du mig i mina böcker." Alltså, åter till fiktionens värld. Och just det, att få mig som redan läst så mycket av henne att vilja LÄSA ännu mer, lyckas den här dokumentären verkligen med. Dessutom väcker den liv i tanken att hon kanske ändå - trots sin enorma och därför rätt ojämna produktion - är värd Nobelpriset i litteratur.
